Wärend och Wirdarne/Kapitel IV. Näringsfång

←  Inledning

Wärend och Wirdarne del 2 av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius Näringsfång

Slöjder och handel  →

Kap. IV.
Närings-fång.

---

§ 137. Genom skymningen af den äldsta mythiska sägnen framskymta ännu drag, hvilka häntyda på att trollen, såsom Wärends och hela vårt lands urbyggare, ifrån början lefde i skogarne som ett vildt jägare-folk. De omtalas derföre i Småland äfven under namn af Skogs-troll, och blifva, i folktron öfver hela vårt land, mångfaldigt förblandade med skogens fruktade naturväsende eller skogs-vätten, denne fattad antingen såsom ett manligt väsen, under namn af Skougmannen (Skåne), Skogs-gubben (Skåne), Hulte (Wärend), Skog-rå’n (Jemtl.); eller såsom ett qvinnligt väsen, under namn af Vettran (Jemtl.), Vittran (Ångermanl.), Rådande (Södermanl.), Rånda (Dalarne), Skogs-rånda (Dalarne), Skogs-rå’t (Södermanl., Westmanl., Smål.), Skog-snufvan (Skåne, Wärend), Skog-snyfvan (Bleking), Skog-käringen (Herjedalen, Jemtl.), Skogs-frun (Södermanl., Upl., Helsingl.), Skogs-jungfrun (Dalarne, Helsingl.), Tall-Brita (Upl.), Gren-Anna (Upl.), Back-lngrid (Helsingl.), Troll-Sigrid (Helsingl.), Troll-käringen (Roslagen, Helsingl.). Samma folktro, som öfver hela vårt land gäller om denna fruktade natur-vätte, nemligen att han råder öfver skogen och dess vilda djur, blir således utan åtskillnad öfverförd äfven på trollen, ännu mythiskt fattade, ehuru fullt igenkännliga såsom ett menskligt slägte, och längre fram på troll-backorna och på Lapp-folket. I hela föreställningssättet kunna vi spåra ett sammanhang, som tydligen visar tillbaka till de äldre, karakteristiska lefnads-vanorna hos vårt nordiska urfolk.

Om skogs-trollen, ännu fattade såsom rent mythiska naturväsen, är det allmän folktro i Westmanland, Helsingland och Jemtland, att björnen och elgen höra skog-rån’ till och att denna föder björnarne under vintern. En qvinna i Westmanland, som längre än vanligt fördröjde sig vid fä-boden, hörde skogs-rå’t ropa: »drag dig hädan! Jag kan inte förhålla stor-hunden längre». Med stor-hunden menade hon björnen. I Wärend går ett gammalt tal om skog-snufvan, att hon eger vissa, henne enkom tillhöriga hjortar, rådjur, harar och fjär-hanar (^ɔ: tjädrar), hvilka ingen förmår skjuta utan hennes serskilda begifvande. För att således vinna lycka på jagt, ha våra förfäder brukat offra till skogs-vätten, hvarmed, efter hednisk sed, äfven borde förenas tvagning. En skytt i Herjedalen hade af skog-käringen erhållit löfte att få stor-oxen hennes, om han funne så mycket vatten i berget, att han först kunde tvätta sig. Men mannen hittade råd och tvättade sig med sitt eget vatten. Han fick så skjuta elg-oxen. Då ropade skog-käringen efter honom: »tvi vare mig! att jag glömde förbjuda honom den rinnande källan». — Om gamla wärendska fjärhana-skyttar berättas, att de brukat nedlägga mat, och annat offer till skog-snufvan, på någon sten eller stubbe i skogen. De fingo på detta sätt en sådan jagt-lycka, att de kunde skjuta så mycket de ville. I Dalarne heter det om skogs-jungfrun, att hon emottager gåfvor; men icke ur blotta handen, utan hvad man vill gifva, måste man först lägga ifrån sig. Således äfven här ett offer. En kolare, som gaf henne ett silfver-mynt, fick dagen efter skjuta två björnar. Samma folktro är ock gängse i Helsingland. En jägare, som mötte skogs-jungfrun, lade mat åt henne på en stubbe. Då sade hon: »i morgon skall du få skjuta min största galt». Dagen efter fick jägaren skjuta björnen.

I alla dessa sägner äro skogs-trollen ännu fullt igenkännliga såsom rena natur-vättar. Men de antaga i andra sägner allt mera mensklig gestalt, och framträda slutligen såsom individer af det gammalnordiska jägare-folket. Det är således i Wärend ett gammalt tal om trollen, att de kunde samla till sig skogs-fogeln och villebrådet, och att, när troll-käringen gick ut och blåste i sin pipa, så blåste hon till sig fjär-hanar och harar, och hvad slags djur hon ville. Äfven heter det, att trollen hade vissa tjädrar och harar, som ingen måtte skjuta. Sådana tjädrar få namn af troll-tuppar. En man, som var ute på tuppa-lek vid Örnsås, i Dannäs socken, sköt en tjäder. Vid fogeln föll, kom der fram en troll-unge med pels på sig, och tog tuppen. »Låt bli tuppen!» sade skytten. »Nej, det är mors tupp», svarade trollungen, och dermed försvann hon. — Trollens harar heta likaledes troll-harar, och längre fram berga-harar, såsom tillhöriga berga-folket eller berga-käringarna. I Bohuslän får gräflingen af samma skäl namn af berg-svin. En man, som en morgon var ute på gräfsvins-jagt, hörde berga-käringen ropa ur berget:

»om du tar min grimmeta so,
så tar jag din grimmeta ko».

Allt som skogs-trollen på detta sätt småningom förvandlas till individer af ett menskligt, ehuru främmande slägte, förändras ock i sägnerna förhållandet emellan dem och folket. Det heter således i den yngre sägnen, att de gamla skyttarne fingo lycka till sin jagt, genom att ställa sig väl med trollen eller genom att hålla till med skog-snufvan. Otaliga hithörande berättelser äro ännu gängse i vårt land, och i Wester-Dalarne heter det än i dag om den som får mycket vildt, att han är bekant med skogs-rånda. Denna senare omtalas härvid, likasom i den äldre Wärends-sägnen (jfr §§ 49, 70) icke såsom en mythisk natur-bild, framtill fager och baktill som en rutten stubbe, utan såsom en ur sägnen lånad troll-qvinna, klädd i skinn-pels och med hängande bröst, så långa, att när hon springer, kastar hon dem öfver axlen.

Att hela denna folk-tro om skogs-trollen, såsom rådande öfver skogens djur och gifvande lycka till jagt, innerst gömmer en hågkomst af de gamla trollen, såsom jägare-folk, blir tydligt af ett annat, ålderdomligt sägen-drag. Det är nemligen gammal folk-tro i Finveden, att den som vill bli rätt snäll skytt, han skall söka skogs-trollen och af dem lära skjuta. Likaledes heter det i sägner från Södermanland, att det fordom funnits skyttar, som lärt sin skjut-konst af berga-trollen. Samma folk-tro bibehåller sig ock i Westmanland (Kumla socken). Det heter nemligen, att förr i verlden, när det var någon som ville lära sig skjuta och han var rätt stark-sinnt och of-aflug, så gick han om qvällen ut i skogen, och gjorde upp eld vid en sten och lade sig att sofva. Som det då led på natten kommo berga-trollen fram. Då skulle skytten, eller han som var af christet folk, först tala dem till och spörja om de ville lära honom skjuta (och fiska). Kunde de så komma öfverens, så tog trollet hans skjut-tyg och ställde det, så att skytten sedan kunde skjuta hvad djur han ville; ja, att han kunde stämma villebrådet hem till sin egen stuga.

Att trollen, såsom jägare-folk, redan egt hunden till hus-djur, omtalas någon gång i sägnerna. Bohuslänska berättelser om Berga-folket förtälja, huru folk, som oförvarandes kommit till berget, hört berga-gubbens hundar skälla derinne. Äfven de småländska jätta-sägnerna tala icke sällan om hundar, som den gamle jätten haft instängda i berget, och hvilka han anmodat någon af christen blod att släppa lösa.

Lemningar af dessa dunkla folk-minnen kunna ännu spåras i de vidskepliga föreställningarne om de yngre troll-backorna. Likasom berga-käringarne, så hade ock de wärenska troll-backorna på 1600-talet ännu bjerga-harar, berga-harar, som de visade till sina förlänings-bönder, för att dia mjölken af deras kor (jfr § 110). Dessa berga-harar omtalas äfven under namn af troll-harar eller di-harar; men de betraktas icke såsom verkliga djur, utan såsom pukar eller onda andar, hvilka för tillfället tagit skepnad af ett oskärt djur-slag.

Hela det gamla föreställnings-sättet bibehåller sig slutligen oförändradt i afseende på Lapparne. Lapparne, likasom de gamla trollen, äro således ännu rådande öfver skogens djur. I Jemtland är det allmän folk-tro, att Lapparne kunna ställa ut björnar och vargar, till att rifva deras ovänners boskap. När det blåser nordan-vind på Mickelsmesso-dagen, tror Wärends-bon, att Lapp-käringarne ha makt att tjusa till sig skogs-fogeln. I Ramqvilla socken (Småland) hände för icke så länge sedan, att en soldat en morgon fick se en stor hop skogs-fogel utanför sin stuga. Soldaten förstod att det var troll-tuppar, och laddade derföre sin bössa med en silfverknapp i stället för med kula. Sedan höll han på den största fjär-hanen i hela skocken och sköt. Men när fogeln damp, skiftade han hamn och blef till en Lapplänning. Soldaten drog bort honom och gömde honom i skogen. Men någon tid efter kom dit en hel skara Lapplänningar, som sökte rätt på soldaten och ödde honom.

I afseende på ur-folkens jagt, hvaröfver nyare fynd i skal-bankar, torf-mossar och forn-grafvar, spridt så oväntadt ljus, må slutligen anmärkas, att dessa folk förmodligen ännu träffat vild-renen i södra Sverige. År 1864, vid gräfning af grunden för stations-huset i Tenhult, hittades ett horn af en ung ren-ko, sannolikt vild-ren, liggande 7 fot under jord-ytan, ofvan på ett s. k. bleke eller snäckmergel-lager, 500 fot öfver Wetterns n. v. yta. Då man i skal-bankarne hittills icke funnit några ben af haren, likasom lemningar af detta djur blott ytterst sällan träffas vid de gamla schweiziska pål-husen, ledas vi häraf till en förmodan, att haren af våra nordiska ur-folk blifvit betraktad såsom ett oskärt djur, och således icke varit föremål för jagten. Såsom bekant, hafva Lapparne än i dag vedervilja för att äta detta djur. Samma fördom fanns på Cæsars tid hos Britterna (Bell. Gall. V: 12), och vi finna deraf spår hos den wärendska allmogen ännu i våra dagar (jfr § 86).

§ 138. Äfven för de gotiska stammar, hvilka i en aflägsen tid utbredde sig längs våra vatten-drag, blefvo jagt och djurfångst länge en vigtig näringskälla. I landets inre förekom nemligen en rikedom af vilda djur, till en del af nu utdöda eller försvunna arter. Ibland dessa var Elfva-oxen eller den nordiska ur-oxen; samma djur-slag, som på Cæsars tid ännu lefde i Gallien och hvars lemningar icke sällan uppgräfvas ur de skånska torf-mossarne. Folk-sägnen vet således ännu tala om detta djur, och vi anteckna här en berättelse ifrån Willands härad, upptecknad år 1624 af presten i Fielkinge, Oluff Pedersson.

»Utanför Lægevids vang, i Fielkinge socken, ligger sunnantill en hög, som heter Kalfve-kull. På samma hög är en sten, med ett stort hål, uti hvilket en Elfve-ko (Ellfve-koe) säges hafva födt en kalf. Som nu kalfven var född, lopp elfve-kon straxt att dricka ur en källa, som ligger vid byn. I detsamma kom der en qvinna till samma källa, för att hemta en spann vatten, som hon skulle låta i sin kärna. Och så mycket vatten som hon slog i sin kärna, blef det allt till smör. När qvinnan förnam detta, hemtade hon mera vatten; men det hade sedan icke samma framgång».^[1]

Andra djur-slag, såsom Elgen, Hjorten, Rå-djuret, Bjuren (^ɔ: bäfvern), Bassen, Vildbassen (^ɔ; vildsvinet), Björnen och Ulfven förekommo ännu i en långt senare tid, då landet först bebygdes med fasta gårdar, och vi hafva i det föregående anmärkt (§ 3), hurusom dessa och flera slags djur kunna spåras i Wärends gård- och ätte-namn.

Alla dessa olika djur-slag fångades af ålder, dels i grafvar eller gropar, dels ock med stockar, tannor, nät, snaror och andra giller. En gård i Blädinge socken heter, efter en sådan gammal varg-grop, Ulfva-grafven. En annan gård i Berga socken heter, af liknande anledning, Elgdjura-stock. Vid tinget med Albo härad i Sköldstad, d. 6 och 7 Febr. 1626, klagade skoga-fogden, att Håkon i Letthult och hans söner »ha byggt så höga stockar i skogen allestädes, att de stå öfver knät, och samma stockar ihelslagit får och getter. Äro i stor misstanke, att de ihelslå rådjur». Räfven fångades ännu i början af 1600-talet med nät, hvilka utsattes omkring räfva-hidet, sedan man förut ringat eller vängt honom på spårsnö. Ett gammalt sätt att fånga räf, är ock den i Wärend ännu brukliga tannan, räfva-tannan, eller en upprätt ställd, gaffel-formig bräda, i hvars skarpa inskärningar räfven fastnar med framfötterna, när han gör språng för att taga betet.

En mera utbildad form af de gamles djur-fångst var med skytteri, hvaraf ett serskildt slag omtalas i Wärend, under namn af fjärhana-skytte (^ɔ: tjäder-skytte). De gamla fjärhana-skyttarne, hvilka ofta bli nämnda i landets sägner, sökte förnämligast efter skogs-fogeln, antingen om våren i tuppa-lek, fogla-lek, eller om vintern för lock-orre (^ɔ: bulvan), ifrån en s. k. orra-bod eller orr-koja, hvarvid fogeln fram-drefs eller jägtades af kringströfvande spejare. Ett annat i Wärend ännu ihogkommet fjärhana-skytte var, att på höst-nätterna skjuta fjärhanar för bloss, sedan skytten förut, i sjelfva sola-qvällningen, varit ute för att lydas, hvar foglarne slogo i träd. Äfven djure-skjutning eller rådjurs-skytte blir i domböckerna ofta omtaladt och öfvades förmodligen mest om vintren på spår-snö. Haren synes deremot i äldre tid hafva varit fredad genom en folk-fördom, som gjorde honom misstänkt att vara troll-hare, och som i honom såg ett ohelligt djur med onda tydor.

För utrotandet af de större rof-djuren, hvilket ifrån hedenhögs varit betraktadt såsom en religiös samhälls-pligt, har man af ålder anordnat det slags stora jagter, som i vårt land ännu förekomma under namn af skall, skallgång. Till dessa jagter uppbådades hela häradet, socknen eller bygdelaget, medelst budkafle, som på 1600-talet uppskars af skoga-fogden eller skall-fougten. Denne tjensteman egde således att stämma skall, hvarvid alla som hade »egen duk och disk» voro pligtige att möta, väpnade med varga-spjut, yxa eller skjutvapen. Äfven borde hvarje gård underhålla varga-garn eller varga-nät, hvilka sammankopplades och uppspändes omkring jagtplatsen. Utsättningen af folk och nät heter i wärends-målet en sått, hvaraf talesättet att gå en sått. Såtten afdrefs under högljudt anskri och tutande i horn och lurar, hvadan ock sjelfva jagten får namn af skall. Sedan vargen var »tagen», blef han i hedendomen högtidligen offrad på någon offerplats (jfr § 36). Dödades han deremot under jagten, så gjordes på stället bön och uppstämdes religiösa lofsånger, alldeles som vid offren. En qvarlefva af detta bruk bibehåller sig ännu i Westbo, hvarest skall-folket alltid håller bön och sjunger en högtidlig psalm, sedan vargen blifvit tagen, d. v. s. fångad eller dödad. Rofdjurens döda kroppar upphängdes slutligen i träden af någon helgelund. Sålunda hafva Blädinge-bönderna brukat upphänga dödade vargar i en ek, vid vägen till Oby. Unnaryd-boarne hafva likaledes plägat hänga vargar i en ek vid Danshult, och ännu i dag lefver mången, som kan minnas, huru han sett fem, sex vargar, på en gång upphängda, efter hednisk sed, i en och samma gamla ek-backe.

Den ädlare jagten, eller jagten med hund eller hök, blef ifrån äldsta tid idkad hufvudsakligen af konungar och andra förnäma män. Om Oden, såsom en nattlig jägare, heter det derföre i Wärends-sägnen (jfr § 49), att han förr i verldena var en konung, som inte ville annat än bara jaga. Derföre får han ock efter sin död rida omkring med horn vid sidan, arborst på ryggen eller spjut i handen. Framför honom löpa alltid två stora hundar. Om konung Ale, på gamla Allatorpa kungs-gård, visste Wärends-bönderna ännu på Rudbecks tid förtälja, huruledes han »var ganska begifven på jagt och hade många jagt-hundar. Mycket var han begifven på att skjuta hjortar, och ville helst med sina egna händer fälla dem. Hvarföre ock ingen fick dem försöka och skada, förr än konungen hade först gjort sitt dertill, ock red han vida om landet på de orter han mest hörde att sådana djur höllo till». Äfven lefde på samma tid sägnen om huru konung Ale hade »flere hökar, som alla väl afrättade voro». Under medeltiden var ock jagten med hund och falk adlens käraste sysselsättning, hvaraf det gamla ordspråket, att »det rider inte hvar man med hök på hand». Slutligen blef jagt-rätten ordnad genom serskilda lagar, då rätten att jaga det ädlare villebrådet förbehölls åt de privilegierade klasserna. Detta ädlare villebråd bestod förnämligast af de olika arterna af hjort-slägtet, hvilka derföre i medeltidens jagt-språk ensamt få namn af djur, såsom Elg-djur, Hjort-djur, Rå-djur, och samtliga inbegripas under den allmänna benämningen Hög-djur. Adeln höll, ännu vid början af 1600-talet, serskilda djura-skyttar å sina sätes-gårdar, och vi finna af domböckerna, att orden djur och djure-skjutning ännu på denna tid alltid tagas i samma inskränkta betydelse. Enahanda var ock förhållandet med ordet fogel, sjö-fogel, skogs-fogel, fogla-lek, fogel-jagt, som på lika sätt i jagt-språket inskränktes till blott de fogel-arter, hvilka serskildt egnade sig för den ridderliga falk-jagten.

§ 139. Jagt och fiske äro i grunden ett och samma närings-fång, ehuru i olika användning; de tillhöra ock begge ett och samma primitiva odlingsskede. Det gamla nordens troll voro derföre, likasom fiskare-Lapparne än i dag, på en gång jägare och fiskare. De gjorde af sådan anledning regelbundna årliga flyttningar; om våren till sjöar och hafs-kuster, för att fiska, och om senhösten till skogarne, för att jaga på snön.

Spår af dessa urfolkets enkla lefnads-vanor äro ännu märkbara i den nordiska folk-tron. Hafvets och vattnens natur-vättar, Haf-frun och Sjö-råt låna således ofta drag af de gamla trollen, med hvilka de i folksägnerna mångfaldigt förblandas. När Haf-frun än i dag visar sig på hafvet eller på våra större sjöar, far hon, såsom trollen, alltid emot vinden. Sjö-rå’t råder öfver fiskarne i sjön, och gifver god fiske-lycka åt den som i vattnet nedlägger en knappnål, penning, eller annat offer. Hela föreställningssättet om denna natur-vätte öfverföres dock tillika på skog-snufvan, äfvensom på skogs- och berga-trollen, om hvilka det heter, att de råda icke blott öfver djuren i skogen, utan ock öfver fisken i sjön. Gamla fiskare troddes ha fått sin fiska-lycka, genom att hålla till med skogs-frun eller genom att pläga umgänge med berga-trollen. I Wester-Dalarne visar sig skogs-rånda äfven vid fiske-sjöar, talar vid folk och gifver dem lycka till fiske. En man i Helsingland underhöll förbindelse med skogs-frun; och begärde af henne, till lön för sin kärlek, icke villebråd, utan fisk, nemligen tolf pund tolf-åriga aborrar. Dem fick han; men de voro små som finger-ändar, efter aborren, enligt folk-tron, växer så ytterst långsamt. En annan fiskare, ifrån Södermanland, låg jemnt ute på sjön, och fick så mycket fisk han någonsin ville, emedan han höll till med ett berga-troll. En man i Wärend satte en gång ut gädd-krokar på sjön Rottnen och fick en stor gädda, som han lade i sitt skepp. Men rätt som det var, begynte fisken blinka med ögonen. Då förstod fiskaren hvad gädda han hade fångat, nappade yxan, som låg i båten, och högg henne i hufvudet på fisken. Straxt hoppade gäddan upp och for i sjön. Men en liten gubbe med röd pinnhätta (således ett troll) satt i en krokig för (tall) på sjöa-landet, och talade till gäddan och sade:

»det var rätt åt dig, Sissa Lång-öga!
du hade inte gjort på mansens rede».

När i Wärend ett litet ljus ses nattetid fara öfver sjön, säger man af gammalt, att »troll-gubben är ute och ljustrar; nu få vi snart oväder». Till och med de yngre troll-backorna färdas någon gång i båt, och en skär-karl såg för icke länge sedan en trollqvinna, som, på påskdags-morgon, var ute och rodde i sjelfva luften med ekstock.

Då troll-folkets flyttningar om våren inföllo vid dagjemnings-tiden, och om hösten samtidigt med de våldsamma höst-stormarne, finna vi, i trollens plötsliga uppenbarelse på nämnde tider, en naturlig förklaringsgrund till den gamla öfvertron om detta folks resor i stormen, och om troll-backornas nattliga färder genom luften till Heckenfjäll, under den blåsiga vår-dagjemningen.

I afseende på trollgubbens färder på sjön, för att ljustra, och trollbackornas rodd genom luften i en ekstock, må slutligen anmärkas, att urfolken en gång drogo till sjös i lätta kanoter, urholkade, medelst eld och trubbiga sten-redskap, af en enkel trådstam, oftast af en ek-stock. Farkoster af detta slag, och härrörande från en aflägsen tid, hafva icke sällan blifvit påträffade i danska torfmossar, skotska flodbankar och schweiziska fjällvatten. Dessa fynd tjena således till ytterligare bevis för likformigheten af den odling, som, efter alla tecken, en gång i sten- och brons-åldern, varit utbredd till hela medlersta och norra Europas vilda urstammar.

§ 140. Samma slags enkla farkoster, som under sten-åldern voro i bruk hos vårt urfolk, bibehöllo sig långt fram i tiden äfven hos landets gotiska stammar. En fiske-båt får derföre på medlersta Sveriges insjöar ännu namn af ek-stock, och omtalas af Olaus Magnus (X: 3, XX: 10), såsom på hans tid allmänneligen förfärdigad af en urholkad ek- eller gran-stock. Vi kunna ock döma om dessa ek-stockars ursprungliga beskaffenhet af flerfaldiga fynd i vårt lands sjöar. Ingenstädes hafva likväl detta slags farkoster ifrån stenåldern bibehållit sig så länge, som i Wärend, der de ännu talrikt påträffas i sjöarnes gyttja, och i vår egen tid varit brukade på sjön Åsnen och på små-sjöarne i Kinnevalds härad. En sådan uråldrig fiske-båt, urgröpt med kexla (tvär-yxaj ur en enkel ek-stam, fick då namn af ek-stock eller eke-ho. Han roddes med en kort åra, kallad styre, som af roddaren kastades åt begge sidor; men kunde, i anseende till sin lätthet och rankhet, knappast brukas till annat fiske än ljustring och krok-fiske.

Ek-stock från ett torp under Jätsbergs gård vid sjön Åsnen.

Efter jernets införande lärde man dock småningom sammansätta båtar af flere träd, i Wärend omtalade under namn af Skepp. Dessa skepp hopfogades till en början af blott tvänne urkexlade och i bottnen hopnaglade kubbar (jfr. Ol. Magnus XX: 10). Ett sådant skepp, hittadt år 1864 i dyn af Espenäsa-göl, i Bergs socken, är alldeles platt i bottnen, utan spår af år-tolar, och har en längd af ungefär 12 fot; bredden är 3 fot och djupleken 11⁄2 fot.

Skepp, funnet vid Espenäs i Bergs socken.

Icke mindre än trenne skepp af alldeles enahanda beskaffenhet äro ock, i mannaminne, funna i Holmseryds göl i Anebo socken. Härmed var således öfvergången gjord till de timrade båtar af olika form, hvilka ännu förekomma i skilda delar af vårt land, och som vi härmed anbefalla till ethnologens uppmärksamhet.

Skepp på sjön Sommen i N. Småland.

Skepp på sjön Bolmen i Finveden.

Ankaret på en gammaldags wärendsk fiske-båt bestod, i sin enklaste form, af en tung sten, fastbunden vid ett tåg af snodda björk-vidjor. Senare fästade man vid stenen en kort granstock, med topp-ändan uppåt och med qvarsittande knaggar, hvilka af stenens tyngd fördes ned i sjö-bottnen. En sådan enkel dragg hette en krabbe, och man har deraf, i Wärends-målet, uttrycket krabba sig fram ^ɔ: nödhjelpa sig, egentligen att varpa fram en båt med hjelp af krabben eller draggen.

Wärends-boarnes fiske-redskap, fiske-tolar, fiske-rede, sådana dessa af ålder varit i landet brukliga eller nämnas i tings-handlingar från början af 1600-talet, voro eljest hufvudsakligen följande:

Ljuster (n.) eller Ljustra (f.), ett mångtandadt fisk-spjut af jern. Ljustring, som förmodligen är vårt äldsta fiske, sker mest om nätterna, för bloss, eller vid skenet af en eld som brinner på ett lykt-formigt halster. Ett sådant halster heter i Wärend brand-jern eller ljuster-lykta. De gamla domböckerna tala flerestädes om att »draga till sjös med eld och ljustra».

Krok. — Kroka-fisket tillhör äfven en ytterst aflägsen odlings-period, och förekommer ännu icke sällan i den äldsta och mest ursprungliga form. Kroken är då gjord af en hård ene-klynna, skarpt spetsad i ena ändan. Till agn påsättes en mört. Kroken bindes vid en ref, mest af tagel, hvarå sitter ett flöte af tallbark, kalladt fläre. Sjelfva metspöt heter i Wärendsmålet raft, mete-raft. Efter metallernas allmänna införande utbyttes den enkla ene-kroken emot en krok af jern eller messing. Sådana krokar förekomma af många olika slag, såsom met-krok, åla-krok, hvilka matas med mask; stånd-krok, angel-krok, slant och bragde, som matas med mört; slöjda-krok, som matas med en fröa (groda), samt kolp och drag, der lock-betet är af tenn eller annan metall, till likhet med en fisk. Af dessa fiske-sätt brukas kolpning och angling såsom vinter-fiske i vakar på isen, det förra, såsom mete, under ständig ryckning på kolpen, det senare såsom stånd-fiske.

Kattsor, i domböckerna kattisor, kattise-stånd, påladt fiske, nyttjades fordom allmänt och bli ofta omtalade ifrån början af 1600-talet.

Mjärdar. — Mjärden i sin enklaste form heter i Wärend sänk-mjärde eller lägge-mjärde, efter han sänkes eller lägges i vattnet på fiskens lekställen, helst inom en s. k. vase af gran-ruskor. Ar mjärden rund till formen, omtalas han äfven under namn af kringel-mjärde.

Mjärden bos eller bygges af ene-sprötar eller gran-svegar, sammanbundna med linde-bast. Dess medlersta del eller sjelfva stommen kallas huset. Framtill på huset är en enkel hatt, med ett gimmane eller ingång för fisken. Bakre delen är spetsig, och heter derföre struten eller fiskhållet. Fiske med mjärde heter i domböckerna mjärde-läge.

I en mera utbildad form får mjärden namn af stek-mjärde eller stånd-mjärde. Denne skiljer sig ifrån sänk-mjärden hufvudsakligen deri, att han uppställes inom ett s. k. stek eller kilformig gård af granris. Steket har vanligen tre armar. De tvänne yttre äro kortare, men den mellersta går upp emot land och heter derföre land-gård.

En ytterligare utbildad form af stek-mjärden är håmman, som gemenligen bindes af nät, med tvänne sköldar eller tvärväggar, och således äfven med två gimmane eller ingångar för fisken. Håmman hålles utspänd genom snören af bast, kallade skar-bast, hvilka äro sträckta ifrån yttre gimmanet till struten eller fiskhållet. Hon uppsättes vanligen i någon madaroning, d. v. s. rännil på sanka mador, eller i någon bäck, samt eljest på ställen der fisken plägar gå till. Ett sådant fiske-ställe heter i domböckerna fiske-loke, fiske-locke. I brist af annat fiske-locke sättes håmman i ett stek, bygdt på sätt ofvan nämnes; ett sådant stek får då namn af håmme-stek. — En håmma med landgård af garn eller nät är vår vanliga ryssja.

Åla-lanor. Åla-kistor. Äro af ålder i landet brukliga. För ål-fiske med lanor bygde man gemenligen en enkel dam-gård öfver strömmen, vid någon fors, i landets mål värme, värmane, åle-värme. Serdeles talrikt förekomma ännu dessa åle-värmar i Hakeqvarns-å, vid sjön Åsnens utlopp.

Nät. Skott-nät. Sätt-nät. Lägg-nät. Brukas af vanlig form. Flöten å ett nät få i Wärends-målet namn af flåor och göras af furu-bark eller näfver. Strecken, hvarpå flåorna och sänkena äro fästade, heta tennelar, öfver-tennel och under-tennel. Ett större sätt-nät får namn af stry-gård, i domböckerna pulsenot. Stry-gården ut sättes i rundel å djupt vatten, hvarefter man med en puls, eller med en lång stång, som på ändan har en skålig klump, jagar fisken på nätet. Detta fiske-sätt heter att stry. En mera utvecklad form af stry-gården är noten, braxna-noten, hvars not-säck eller kil heter i landets mål kalfven, not-kalfven. Tögarne eller not-repen göras af fint spingade, hopsnodda furu-stickor. Stället der man örar noten i land, heter örje-stad. Öras noten på isen, kallas vaken der hon upptages, örje-brunn eller örje-vak.

§ 141. I vårt lands gamla sägner uppträda trollen icke alltid såsom ensliga bergboar eller kringströfvande jägare, rådande öfver djuren i skogarne och fiskarne i sjön, utan igenkännas äfven på en högre odlings-grad såsom herdar, idkande en nomadisk boskaps-skötsel och i besittning af egna husdjur. Dessa hus-djur voro, utom hunden, äfven hjortar eller renar, getter och kor, de senare af tvåfaldig race, den ena större, med horn och svart till färgen, den andra småvext, utan horn (kullig) och af hvit eller ljusgul färg. Med sina hjordar af dessa djur, bärande pinglor i en ring om halsen och vaktade af skällande hundar, hafva herde-trollen en gång i forntiden bofört i södra och medlersta Sveriges skogar, alldeles såsom deras afkomlingar, Lapparne, än i dag boföra i våra nordliga fjäll-trakter. De hafva dervid ej kunnat undgå att ofta bli bemärkte af våra gotiska förfäder, hvilka af det främmande uppträdet emottagit intryck, som än i dag fortlefva i sägnen eller spela för folkets vidskepliga inbillning.

De dunklaste, såsom förmodligen de äldsta af hithörande sägner äro de, hvilka omtala trollen såsom i besittning af hjorten, i hvilket djur vi tro oss igenkänna renen. Det är således gammal folktro i Wärend, att trollen ha makt med vissa hjortar, hvilka icke må skjutas, utan höra trollen enkom till. Sålunda hade trollkäringen, som bodde i Gröns-kull, en egen hjort, som hon hade makt med och på hvars hals hon hade bundit en silfver-skälla. En bonde i Hjelmseryd sökte många gånger efter att få skjuta hjorten; men alltid fåfängt. Slutligen rådförde han sig med den kloke, och fick så veta huru han skulle bära sig åt. Han skulle nemligen gå ut tigandes och fastandes, om morgonen förr än sol gick upp; men dessförinnan skulle han hafva tvagit sig. Mannen gjorde som han blifvit lärd och fick se hjorten. Då kom troll-käringen ut ur Gröns-kulle, och ropade sin hjort och sade:

Oxe lille, Ring,
kom och gack in!
Här kommer omätt och tvagen,
han tar dig snart.

I detsamma sköt bonden och hjorten föll. Som nu skytten fick se silfver-skällan, som trollet hade bundit om hjortens hals, tog han skällan och kastade upp emot kullen, och sade: »se der, har du ditt märke; men oxen hör mig till». Dermed tog han hjorten och bar hem honom.

Likasom de berga-harar och berga-svin (gräf-svin). som vi i det föregående omtalat, fingo namn efter berga-trollen eller berga-folket, så tala sägner ifrån Bohuslän och Westmanland äfven om Berg-bockar och Berg-getter. En man i Bohuslän skulle på Söndagsmorgonen rida åt kyrkan. Då ropade det i berget: »oj! Nu skjuter han vår ring-bock». »Nej,» svarades ur ett annat berg; »för han har inte tvättat sig ännu». Men mannen tvättade sig med sitt eget vatten, och sköt så bocken och tog ringen. Då blef der ett stort gny i berget, och det var en som sade: »jag kunde aldrig tro, att han hade spring-källan med sig». Men mannen flydde och red till kyrkan. Dit skänkte han ringen, som bocken hade burit. Och ringen sitter i kyrko-dörren än i dag.

Äfven i andra delar af vårt land lefva ännu sägner om berga-trollens getter. I Vester-Dalarne har man sett berg-trollet, såsom ett qvinn-folk, vakta getter, medan hon spinner tråd på en handslända. I Helsingland heter det om Skogsfrun, att hon gätar äfven med getter, och folket har både sett henne gå vall med sina kräk och hört henne locka dem. I Ångermanland omtalas berg-trollen eller berg-folket såsom ett småvuxet slägte, som bor i bergen och som inte kan tåla att se solen, ty då spricka de. Berg-käringarne komma derföre mest nattetid med sin boskap, som äfven består af getter, hvilka, liksom korna, bära klockor eller pinglor på halsen. I Jemtland öfverföras deremot samma sägner på ett mythiskt slägte af vättar, i landets mål Vettrar, Jordbyggare eller Underjordiska. Dessa Vettrar bo likasom trollen under jorden; de äro små till vexten och gå klädda i grå kläder med röda mössor; men ingen kan se dem, utan han är syen eller i syne. Vettrarne gå vall i skogen med sina kräk, hvaribland äfven äro getter.

Om troll-folkets, berga-folkets eller jättarnes boskaps-skötsel med kor, gå öfver hela vårt land talrika sägner. Enligt dessa sägners vittnesbörd, hafva jätte-korna en gång varit i Skåne omtalade såsom svarta, likasom jättens oxar i den gamla Edda-sången. Någon gång omtalas de såsom hvita, samt högre upp åt landet alltid såsom ljusa, småvexta och kulliga. Vi ledas häraf till den meningen, att vårt land ifrån början egt tvänne skilda racer af nötboskap, den ena, tillhörande södra Sverige, svart eller hvit och försedd med horn, den andra ljus, hornlös och småvext. I denna senare igenkännes utan svårighet den nordiska fjällkon, så som denna än i dag allmänt förekommer i Norrland. — Men återvändom till sägnerna!

Enligt en skånsk sägen, upptecknad år 1624 och af oss i det föregående meddelad (§ 7), bodde fordom en jätta-käring i berget lilla Eg i Willands härad. Hon höll fä-herde gemensamt med folket östantill i Fielkinge by. Men all hennes boskap, som hon lät drifva för fä-herden, var svart till färgen. I en annan sägen, som vi upptecknat i Gärs härad, talas deremot om en berg-gubbe, som vallade tolf hvita kor i sädes-vangen vid Råby. Men mannarne drefvo bort honom. Då lofvade han, att om han fick gå med frid, skulle det aldrig komma någon fäsjuka på Råby.

I Wärend omtalas trollens nöt-boskap, under namn af Troll-fä. Således hade trollen, förr i verldena, om julen sitt fä ute till att vattnas på sjö-viken midt emot Taxåsa klint, i Stenbrohult socken. En man mötte en gång en skock troll-fä, både kor och oxar, i Hyltena hage. Äfven talar man om Jätta-kor, hvilka voro till färgen hvita eller brokiga, och bättre än andra kor. Spår efter dem synas än i dag någon gång i vinter-snön. På sjön Flåren i Finveden har man sett en skock fä, vallade af en liten gubbe med röd mössa. I Westra härad (af Niudung) brukade trollen sitta uppe på bergen och titta. Deras fä kallas Troll-kor, och brukade gifva sig i färd med andra kor och stångas. Men var det någon som ville drifva dem, så försvunno de.

I Nerike talar sägnen om berg-trollens boskap. Den var småvext och får namn af Troll-kor.

I Upland höres Skogsfrun ofta lulla i skogen och locka sina kor. Hon ropar då »koh! koh!» med ett dumbt läte. Samma folktro går ock om bergtrollen. De senare visade sig icke längesedan i Ferila, för några vallpigor, som voro på en fäbod-vall och byttes vid att gäta. Bergtrollens boskap var drifvane hvit.

I Westmanland höres Skogs-råt eller Berg-trollet, som hålles för ett, ofta sjoa på sin boskap vid fäbod-vallarne. Hon låter dervid höra ett dumbt och enformigt läte. Äfven ser man berg-trollen gå vall om nätterna med sina kor. Dessa äro mörkbruna till färgen, men alltid kulliga eller utan horn.

I Öster- och Vester-Dalarne valla berg-trollen sin boskap i bergen och ödemarken. När folket är ute i fä-bodarne, får det stundom nattetid se bergtrollen fara förbi med sina kor och hörer deras klockor pingla. Korna äro alltid klackuga eller snufviga, d. v. s. utan horn.

I Helsingland heter det om berg-trollen, att de ha kor, som äro hvita och kulliga.

I hela Norrland blir slutligen folk-minnet af berga-trollen, och deras boskap, öfverfördt till föreställningarne om de rent mythiska Vättarne. Vetterna, Vitterna, eller de Underjordiska, ha således, enligt allmän folktro, boskap af både getter och kor, de senare alltid drif-hvita, drifvane-hvita, och utan horn. Sådan boskap får i Helsingland namn af Vetter-oxar och Vetter-kor; i Herjedalen: Vitt-kor; i Ångermanland: Vitter-kor, Vitter-boskap. Den har alltid många skällor som pingla, och går fram öfver vatten och land, utan att lemna spår efter sig. I Ångermanland har äfven Vittran eller skogs-frun sådan vitter-boskap, och höres om qvällarne köka i skogen och locka sina kräk. På Engsjö-berget, i Ås socken af Jemtland, var det en gång en hustru, som mötte Vetter-qvinnan der hon lockade sina kor och getter. Vetter-qvinnan hade namn på hvarje ko och lockade sålunda:

Ko Linne!
Ko Kinne!
Ko Dala-ros!
Ko Spala-ros!
Ko Långspala-ros!
Geta!

Vid sidan af dessa sägner om de mythiska vättarne, gå dock andra nästan identiska sägner om Berg-trollen eller Berg-folket. Berga-käringarne i Ångermanland ha således, enligt sägen, kor, hvilka dels äro röda till färgen och dels hvita. Dessa kor erhålla ock två skilda namn, nemligen Hornan och Kullan. I Jemtland draga bergtrollen likaledes omkring emellan bergen; men med boskap som är drifvane hvit. — Begge föreställnings-sätten, om vättar och om berga-troll, äro således identiska och gömma i grunden blott ett och samma historiska folk-minne.

De hundar, som åtfölja trollens, berga-folkets eller vättarnes boskap, få i Upland och Helsingland namn af Troll-hundar, i Westmanland och Ångermanland af Berg-hundar, samt i Herjedalen och Jemtland af Vetter-hundar, Vitter-hundar. Dessa hundar höras ofta skälla om nätterna i norra Sveriges skogar; men de skälla helt dumbt och alltid blott tre gläfs i sender. Minnet af troll-hundarne, rimligtvis samma race som Lapp-hundarne, återkallas således i folktron genom något af skogens ännu lefvande vilda djur. — Berga-trollens nattliga flyttnings-tåg genom skogarne med hjordar af berg-getter och drifvane hvitt troll-fä, vid ljudet af pinglande skällor och skällande berg-hundar, heter slutligen i Ångermanland Troll-bufäling, eller att »Bergfolket far och buffrar» (^ɔ: buförer). Genom förblandning af berga-troll och skogs-vättar, omtalas samma företeelse i hela Norrland äfven under namn af Vettra-buför.

§ 142. Oaktadt de gotiska stammarne, vid deras första inträde i vårt land, ännu bibehöllo många af det gamla jägar-lifvets vanor, hade de likväl höjt sig öfver vårt slägtes första och primitiva råhetstillstånd. Deras hufvudsakliga näring var således icke längre jagten och fisket, utan boskaps-afveln. Denna boskaps-afvel ordnades dock, ännu på länge, icke såsom fast boskaps-skötsel, utan var till sin allmänna beskaffenhet kringdrifvande eller nomadisk, så att man om vintern sökte till vattendragen, der den äldsta bygden efterhand bildade sig, och om sommaren sökte till skogarne. Det blir på detta sätt förklarligt, huru ett föga talrikt folk kunde redan för årtusen tillbaka utbreda sig öfver nästan hela den geografiska yta, som nu intages af Sveriges mångdubbelt ökade befolkning. Men denna stora yta var då, och långt fram i tiden, blott nomadisk bygd, tillfälligt befolkad och tillfälligt öfvergifven, såsom förhållandet är med det öfre landets sätrar och fäbod-vallar än i dag.

Boskaps-skötseln var således, ifrån äldsta tid, föga annat än ett enkelt drifvande på bete å naturliga ängar och betes-marker. Sådana ängar heta i vårt språk vallar, hvaraf uttrycken gå vall, drifva vall, köra vall, sjo vall, valla, vallgång i betydelse af att drifva boskapen på bete. Herden eller herdinnan, som härvid följde hjorden till valls, för att otta eller vakta den för skade-djur, får ännu i vårt wärendska bygdemål namn af vall-hjon, vall-here, vall-grebba, otta-here, otta-grebba, och i domböckerna valle-gångs-fänta.

För att under vallgången kunna hålla hjorden tillsammans, och för att uppsöka de djur som kommit vilse i skogen, betjenade vallhjonet sig af hunden, menniskans äldsta husdjur och trogna följeslagare, alltifrån det ännu aflägsnare skede som tillhör jägare-lifvet. En sådan hund heter derföre vall-hund, och i domböckerna, feminint, täfva. Vall-hundarne voro dock af tvänne olika racer, den ena mindre och den andra större. Den mindre fick, efter sin användning, i Wärend oftast namn af får-hund, och förekommer ännu icke sällan af en typ med spetsiga, uppstående öron, som erindrar om den hög-nordiska Lapp-hunden. Den större gick deremot med fät eller nöt-boskapen, och erhöll häraf benämningen fä-hund. Sådana fä-hundar brukades allmänt i Wärend ännu för hundra år sedan, och voro gemenligen af det starka, härdiga och i allo förträffliga hund-slag, som ännu förekommer under namn af Varg-hund eller Dalbo-hund, och som i vårt land kan spåras tillbaka ända upp i brons-åldern.

De hjordar, som på detta sätt vallades, bestodo af våra äldsta hus-djur, geten, söan (fåret) och kon, hvilka ock i vårt språk samfäldt innefattas under den allmänna benämningen boskap, af det ännu i domböckerna brukliga gamla verbet boskapas ɔ: bygga hushåll. Man skilde likväl noga emellan små-boskap, ^ɔ: getter och söor, och stor-boskap eller kor. De förra sammanfattas i Wärends-målet, under den allmänna benämningen Smala, Smale, ett ord som i aflägsen tid äfven ingått i Lappskan. Ordet smale brukas således på en gång om både getter och får. Stor-boskapen heter deremot, likasom i öfra Sverige, fä eller nöt; af hvilka ord det förra, af ålder och ännu i våra lagar, betyder egendom, hvaremot det senare är bildadt af ett gammalt ännu i domböckerna brukadt verbum nöta ɔ: njuta, förtära.

Af smale är Geten menniskans äldsta husdjur, och uppträdde hos medlersta Europas urfolk redan i den äldre sten-åldern. I norden har förhållandet otvifvelaktigt varit enahanda, och vi hafva i det föregående anmärkt, hurusom geten i sägnerna förekommer såsom husdjur hos det nomadiska trollfolket. Hon lämpade sig ock framför andra härtill, genom sin härdighet och genom den lätthet, hvarmed hon finner sin föda i skogarne äfven om vintren. Serdeles gäller detta om södra Sverige i allmänhet, och om Wärend, hvars forntida rikedom på omätliga löfhult åt getterna erbjöd förträffliga vinter-beten.

Geten, som ifrån äldsta tid troget bibehåller sin ursprungliga typ, är således Wärends äldsta husdjur, och minst lika gammal om icke äldre i landet, än kämpa-folket eller den gotiska stammen. Hon förekommer ock ännu i skogs-trakterna, ehuru mindre allmänt, och nu mera af två skilda racer. Af dessa får den gamla gråa, nordiska get-racen i södra Vedbo namn af Stägg-getter, till skillnad från den ädlare, hvita get-racen, som omtalas under namn af ma-getter. Ännu för ett par mans-åldrar tillbaka förekommo dock getterna i hela Wärend synnerligen talrikt, och alla spår häntyda på, att get-afveln en gång varit i landet drifven i största omfattning. Redan i den gamla jätte-sagan är hjelten gerna en vall-here, som i skogen går vall med getter och dervid träffar på jätten, som han lurar genom sin klipskhet. En gammal småländsk gåta spörjer, hvad det är för ett djur, som har

sex ben i backen,
hufvud före
och hufvud bak,
och bäranet på nacken?

Svaret är, att det är en qvinna, som står grensle öfver en get och mjölkar. Enligt Wärends-lagen egde presten taga i qvick-tionde hvart tionde kid, och domböckerna omtala, huru man märkte sina getter med ett märke i örat. Den gamla folk-drägten i Wärend, ännu i vissa socknar omtalad under namn af jätta-klädsel, var enligt sägen förfärdigad af ludna och sämskade getskinn samt af geta-to eller geta-ragg. Det var i anledning af denna drägt och af sin get-afvel, som Smålands-drängarne, i slaget vid Helsingborg, blefvo af danskarne helsade med spe-namnet Geta-pojkar, likasom hela deras land, och serdeles aflägsnare delar deraf, ännu blir skämtvis omtaladt under namn af Geta-bygden. Med getter och get-skinn drefvo ock våra förfäder en betydande handel. År 1614 blef Nils i Jerngishult, vid landa-märket boandes, anklagad att ha sålt utöfver gränsen »bockar, lefvandes, 22 stycken», hvadan han ock sakfälldes att plikta sina 40 mark. Och ännu för 50 år tillbaka voro sämskmakarne, i äldre tid kallade Bocklare eller Feldboredare, ett ibland de talrikaste skrå-embetena ibland menige borgerskapet i Wexiö.

Wärends-målet, serdeles i äldre tid, hade en rikedom af ord, för att beteckna geten såsom husdjur. Bocken får således i olika åldrar namn af kidde, kidding eller kidda-bock; envintring, risbit eller ungbock; tvägga-vintring eller dubbel-bock. Drifvande omkring i skogen fick han namn af drifta-bock, och i tilltal Sigge eller Putte (jfr. § 98). Hon-getterna hette kid (n.), ung-kid, och i domböckerna Hennier. Tilltals-vis får hon-geten namn af Svana. En geta-hjord heter i Wärends-målet rasse, geta-rasse.

Söan eller Fåret, som äfven räknas till småboskap eller smale, är deremot jemförelsevis yngre, änskönt i medlersta Europa gående tillbaka ända upp i den äldre sten-åldern. Detta hus-djur blir således aldrig omtaladt i de svenska sägnerna om trollens boföring, och har förmodligen inkommit till vårt land med de gotiska stammarne.

De gamla svenska fåren, såsom dessa förr allmänt förekommo i Wärend och ännu i de aflägsnare delarne af Finveden, voro af en egen get-hornad race. Deras horn voro nemligen alltid upprättstående och snedt böjda bakåt och utåt, likasom på geten. För öfrigt äro dessa får småvuxna, och till färgen antingen syarta, eller gråa med svarta ben och svarta kinder. Den franske resanden Carolus Ogerius fann, år 1634, en svart får-race utbredd äfven i nord-östra Småland^[2]. Efter all anledning träffa vi således här ännu lefvande samma småvexta, get-hornade får-slag, hvaraf lemningar blifvit funna i de schweiziska pålhusen, och som först långt fram i tiden (omkring 6:te århundradet) efterträddes af en krokhornad får-race. Qvarlefvor af samma uråldriga djur-art förekomma dock än i dag äfven i några af öfra Rhens aflägsnare fjäll-dalar.

Fåra-märke ifrån Westbo.

Enligt Wärends-lagen egde presten taga i qvick-tionde hvart tionde lamm, och borde om pingstdagen derå lägga sitt märke. Detta märke bestod antingen i en skåra af olika form, ristad i djurets öra, eller i en rund trissa af masur, med hål i midten, och hvari egaren skurit sitt bo-märke. Genom hålet drogs en rem eller ett snöre, hvarmed trissan bands om fårets hals. Vi meddela här en afbildning af ett sådant gammaldags fåra-märke ifrån Westbo härad af Finveden.

Fåret, som enligt gammal folktro icke måtte nämnas vid sitt rätta namn, emedan det då troddes löpa bort i skogen (jfr. §§ 83, 98), heter i Wärendsmålet gemenligen söa; men i tilltal vissa eller gumma, hvaraf gumme-lamm, gimmer-lamm, gimra ^ɔ: ett honlamm, och gumse (i högsvenskan) ett han-får. Gumsen heter eljest i Wärend alltid bagge, och tilltalsvis kruse. En utskuren bagge får namn af gälling eller bete. En får-hjord heter i Wärends-målet skock, fåra-skock.

Utom smale eller små-boskap förekom hos de gotiska folken i vårt land, redan ifrån äldsta tid, äfven större boskap af fä, nöt, eller kor och oxar. Otvifvelaktigt hafva af dessa djur förefunnits tvänne eller kanske trenne olika racer. Vi hafva redan tillförene omtalat det hvita, kulliga och småväxta troll-fät, som en gång af trollen vallades, äfven i medlersta Sveriges skogar, och som ännu i dag är igenkännligt såsom den norrländska fjäll-kon. Spår af denna race träffas någon gång i Smålands skogs-bygder, der man ännu för trettio år sedan ofta fick se kulliga kor af ljusgul färg. Äfven hafva vi i det föregående omtalat de svarta, hornade jätta-korna, som enligt sägnen hafva en gång förekommit i Skåne. Rimligtvis torde någon af dessa racer böra anses härstamma från den småvexta kärr-kon (Bos Brachyceros; Rütimeyer, eller Bos Longifrons; Owen), som redan i den äldre sten-åldern förekom hos medlersta Europas urfolk. En alldeles outredd fråga är deremot, huruvida de gotiska stammarne sjelfva medfört någon egen boskaps-race, ehuru sådant af många skäl synes antagligt. Ett är åtminstone visst, nemligen att dessa sol-dyrkande stammar älskade boskap af hög-röd färg (jfr. § 76). Wärends-bonden lägger derföre än i dag sällan på kalfvar af annan färg än den röda, som anses lyckosam, hvaremot den svarta färgen, jättarnes färg på boskap, anses olycklig för ladugården.

Wärends-målet är rikt på namn för fä’t i dess olika åldrar. Kalfven heter i tilltal kosse eller kossa. En års-gammal kalf heter stut eller qviga. En två-årig stut får i domböckerna namn af stämminga-stut. Ung-oxen heter i domböckerna keflings-oxe och den vuxna oxen säges vara däkergill oxe. I tilltal få korna heta kosyta, kolilla eller kossorna. Hela boskaps-hjorden kallas i Wärends-målet en drift, fä-drift, oxa-drift; och ett främmande, vilsekommet kreatur, drifta-fä eller vill-drifting. För öfrigt har man af ålder gifvit hvarje ko i fä-driften dess serskilda namn, som alltid väljes med afseende på färg eller annat yttre kännetecken. En kullig ko heter således i Wärend alltid kulla. Kor med olika teckning på hufvud eller kropp heta hjelma, grimla, stjerna, broka, bälta o. s. v. Enfärgade kor heta rölla, grålla, gulla, hvita-ko o. s. v. Oxarne få deremot namn parvis, såsom brokarne, hjelmingarne, grimlingarne o. s. v. och åtskiljas hvar för sig genom tilläggs-ordet Teen eller Närmern och Fråen eller Fjärmern, allt eftersom de köras till venster eller till höger inom paret.

Utom dessa hus-djur, af hvilka geten och kon redan förekommo hos nordens urfolk, medförde goterna vid sitt första inträde i landet äfven hästen, svinet och hanen. Det heter således i sägnerna om kämpa-folket eller hjeltarne, att de hade kampar eller hästar, och att när kampen icke orkade draga lasset ur skogen, blef hjelten vred, hof hästen upp på lasset och drog så allt ihop till bys. När Hune-Smed med Huna-hären kom till Romara-port, stallade de sina hästar i Romara kyrka o. s. v.

Hästen, som ännu i folktron anses för ett heligt djur (jfr. § 85), går således i vårt land, såsom husdjur, tillbaka i brons-åldern, och tillhör de skandinaviska goternas äldsta nomadiska herde-lif. Hästafveln har ock i vissa delar af Sverige länge bevarat spår af sin ursprungliga beskaffenhet. I Färs härad i Skåne gingo skogs-öken ännu för hundra år sedan halfvilda ute i bokhulten, och sökte sjelfva sin föda, äfven om vintern. Samma förhållande har ännu i vår tid egt rum med de små, half-vilda Damparne, på Öland och Gotland. Vi antaga ock obetingadt dessa begge små-vexta häst-racer såsom de äldsta i vårt land, och såsom ättlingar af de hästar, hvilka en gång voro i bruk hos det gotiska kämpa-folket.

Wärends gamla domböcker, likasom det ännu lefvande bygdemålet, ha en rikedom på ord för att beteckna detta hus-djur. Hästen i allmänhet heter således skjut (n.), eller hors (n.), och en kringdrifvande häst omtalas såsom ett drifta-skjut. Hingsten heter på landets språk wrensk, och ett sto, märr eller minka. Tilltalsvis brukas ordet putte till hästen och minka till stot. Fålar heta föl (n.), fölsing och följa. Ännu i senare tid allmänt begagnad till ridt och öfvad till snabb-lopp fick hästen namn af rännare. Öfvad till pass-gång, såsom ridhäst för qvinnor, hette han gångare, och man har deraf till ordspråk, att »det är ondt göra gammal häst till gångare».

Svinet, såsom hus-djur, tillhör äfven den gotiska perioden och omtalas redan i de uråldriga folksägnerna om gudarnes vandringar. En sådan sägen, upptecknad i Wärend, vet berätta om huru Sante Per och Pocker skall hafva svin ihop på ållon-skogen. Men Pocker glömde att märka sina svin. »Det gör ingenting», sade Sante Per, »för jag märkte dem som höra mig till, med en knut på svansen». När så hösten kom, hade alla svinen knut på svansen, så när som en stackars refling, som hade ohyra, och den fick Pocker taga på sin lott vid bytet.

Det tama svinet synes deremot icke hafva förekommit hos de nordiska urfolken, och när troll-sägnen någon gång talar om berg-svin, menas dermed uttryckligen den vilda gräflingen. När man således någon gång funnit svin-betar i gång-grifter från den äldre sten-åldern, böra dessa efter all anledning hänföras, icke till det tama svinet, utan till det fordom i vårt land förekommande vilda svinet, bassen, vild-bassen eller vildbesten. Vi sluta härtill, äfven från den omständigheten, att lemningar efter tama svin icke förekomma i de schweiziska pålhusen, förr än fram i den yngre sten-åldern och brons-åldern.

Till hvilket species de äldre svin-racerna i vårt land böra hänföras, är ännu oafgjordt. Vi veta dock, att medlersta Europa egde två vilda arter svin ännu i den yngre sten-åldern; nemligen en större art, det vanliga vild-svinet, samt en mindre art, som får namn af kärr-svinet (Sus Scropha Palustris). Huruvida begge dessa arter äfven uppträdt i vårt land är för förf. obekant.

Småland har långt fram i senare tid haft en högst betydlig svin-afvel, så länge lagstiftningen ännu skyddade eken, boken och andra bärande träd. I Hångers by i Östbo finnes än i dag ett gammalt loft, på hvars väggar synes en salt-rand, efter fläsk, som i forntiden der blifvit nedsaltadt å sjelfva golfvet. Äfven visa de gamla domböckerna, att man i Wärend, ännu i början af 1600:talet, släppt stora svina-hjordar på ållon-skogen, af hvilka jord-egaren tog hvart sjette svin i lega. År 1624 hade en kapiten, boende i Kinnevalds härad, »skipat taga svin på skogen — 100 stycken». År 1619 uppkom tvist emellan bönderna på Sirk-ön (i sjön Åsnen), om de främmande svin, som blifvit insläppta å deras gemensamma ållon-skog. Det utreddes då, att Simon i Rotahult hade för sitt halfva hemman intagit nittioåtta svin. Knut på Sundslätt hade intagit nästan samma antal, nemligen etthundra fyra svin. Men grannen Sven öfvertygades att ha gjort de andra bönderna förfång; han hade nemligen för sin del intagit svin, »öfver trehundra stycken».

Det tama svinet får i Wärends-målet olika namn. Grisen heter panke, grisa-panke eller kutte, grisa-kutte. Års-gammal blir suggan kallad gylta, och två år gammal, so. Fargalten heter orne, och en blott till hälften utskuren galt, gasse. I tilltal heter svinet Tyke, Tyka-so eller Naske.

Hanen eller tuppen, som i folktron är solens fogel och ännu anses för helig (§ 85), har slutligen såsom hus-djur följt de sol-dyrkande goterna från den aflägsna östern. Han heter i Wärends-målet hane eller tåcke, och feminint, höna, tippa, pytta. I tilltal, pytt. En egen i Wärend ännu förekommande grå höns-race, med yfvig fjäder-beklädnad, får i landets mål namn af Purr-höns.

Katten, såsom hus-djur, tillhör deremot otvifvelagtigt en yngre hednisk tid. Han betraktas ännu af folket med misstroende såsom ett oskärt djur, hålles för troll-tyg och hör till pockers följe (§ 86). I likhet med andra klo-djur har han dock varit använd till offer, hvadan ock att döda en katt med knif ännu hålles för rackare-göra.

§ 143. Såsom vi ofvan anmärkt, var boskapsskötseln i vårt land ifrån början nomadisk och ställd på naturliga beten. Hvar och en kunde fritt drifva omkring med sin hjord och söka bete hvar helst honom lyste. Hela landet var en allmänning, öppet för alla och gifvande rum åt alla.

Med invandringen af mera odlade gotiska stammar ändrades likväl detta förhållande efter hand. Under ledning af sina stam-höfdingar utbredde sig nemligen de nya invandrarne längs vattendragen, ordnade sig der flock-vis i byar, och tillegnade sig så stort område af landet, som hvar och en fann för sig behöfligt. Dessa intagor, som till en början mest bestodo af naturliga ängs-vallar, utmärktes genom uppresta stänger, hvilka i Wärends-målet fingo namn af stakar. Uppsättningen af sådana stakar hette att instaka. Häraf de ännu i våra domböcker förekommande uttrycken enstakad gård, instakadt hemman. Staken begagnades härvid äfven såsom längde-mått, och ännu år 1628 omtalas i Albo härad en man, som hade »upprödt 160 staka äng». Vid instakningen iakttogos för öfrigt vissa häfdvunna bruk, och alla skiften borde läggas efter solen i bestämda väder-streck. Detta hette i Wärends-målet sol-skift, rätt sol-skift. I domböckerna, ännu från början af 1600:talet, förekommer derföre flerestädes om »bya-mål, nu komna till jemföres och rätta sol-skift».

Medan ängen eller den naturliga gräs-vallen på detta sätt efterhand solskiftades och instakades, lågo omätliga land-vidder af skogs-mark ännu oskiftade. Dessa begagnades dels af bya-laget till samfäld betesmark, i domböckerna kallad fä-mark eller klöfveträd, dels lågo de såsom allmänning, så att hvar man kunde på dem fritt söka sig slåtter eller bete. På dessa fria slåtter-vallar uppfördes då efterhand sommar-hyddor för folket, hvilka fingo namn af bodar. En mängd småländska gårdar, såsom Piggaboda, Gylteboda, Algutsboda o. s. v. vittna ännu genom sina namn, att de ifrån början uppkommit af sådana fäbod-vallar på den första oskiftade allmänningen.

I mån som landet allt mera bebygdes, inträdde dock framdeles nödvändigheten att bestämma gränser för hvarje byalags område, äfven i fråga om fämarken. Detta skedde likaledes efter sol-skift, genom uppsättning af gräns-pålar, i landets språk stakar, mål-stakar. Att begränsa någonting heter nemligen att måla, hvaraf ordet måle, som betyder en utskift eller afsöndrad egolott, och byamål, som är hela byns på en gång ego-gräns och ego-område. Den enkla mål-staken utbyttes dock längre fram emot fasta gränse-stenar eller rör, hvilka fingo namn af hambror, källror, rå-märke. Wärends domböcker nyttja således om allt gammalt ego-skifte uttrycket »af forno-skift och hambre», och Konunga härads dombok för år 1624 (bl. 19) omtalar ett latinskt bref, redan så gammalt som ifrån år 1122, om gården Askare-målas rå-märken. En följd af sådana råmärken längs en skiftad ego-gräns fick namn af rå-gång.

Allt hvad som efter detta skifte af landet ännu låg utom byarnes och gårdarnes rå-gångar, såsom allmännings-skog, betraktades under medeltiden såsom en häradets gemensamma tillhörighet. Allmänningen blef således i tidernas lopp härads-allmänning. Den gamla friheten att genom instakning taga utmål på härads-allmänningen fortfor dock oförändrad, endast med den åtskillnad, att den förste nybyggaren eller landnams-mannen nu måste erlägga en afgift till häradet, som i domböckerna blir omtalad under namn af burs-rätt. En sådan landnams-man heter i Wärends domböcker stubben, gamble stubben, rätte stubben. Rätte stubben för Ytra-öns gård i Wierstads socken var en man, vid namn Marcus Turesson, emellan åren 1544 och 1559. Något senare, eller år 1564, företog sig samma stubbe att äfven upptaga gården Låkan, som »begyntes af fornoskift och hambra af ödemarken». Vi se häraf, att Wärends bebyggande med fasta gårdar går »ifrån urminnes tid och hedenhögs» långt fram i nyare tider.

De så tillkomna bya-målen, hvilka ifrån början afsågo boskaps-skötselns behof, så väl af naturlig ängsvall till hö-fångst, som af naturlig betes-vall till klöfveträd, togos gemenligen af en härefter afpassad ansenlig storlek. Om gårdarne Ytra-ön och Låkan i Wierstads socken förekommer således ännu i början af 1600:talet, att de tillsammans hade skog, näfraflätt, tjärhygge, boke-skog och utrymme »en stor mils väg in uti danske gränsen». Och enahanda var förhållandet i Kinnevalds södra fjerding ännu för blott hundra år tillbaka, så att Krok omtalar, år 1749, att böndernas betesmarker och hagar voro hela milen i omkrets.

Tillgången på utskifter och naturliga slåtter-vallar blef dock, såsom vi redan anmärkt, i tidernas lopp mer och mer inskränkt. Man tvingades då att taga allt större vård om den förut instakade naturliga ängs-vallen, och begynte småningom en ordnad ängs-odling. Detta skedde genom att rödja undan buskar och barr-träd samt underqvista den ädlare löfskogen, som borde gifva skugga åt gräset. Att sålunda underqvista träden heter i Wärends-målet att lunda-sneda, och en på detta sätt genom röjning bildad äng får namn af hårdvall eller rödsla. Så väl den gamla sidvallen eller ängs-vallen, som hårdvallen omgåfvos slutligen med en hägnad, till skillnad från klöfve-trädet och till fredande emot boskapen. En sådan hägnad får derföre i Wärends domböcker namn af en skelgård eller ett fredbende, och hela den inhägnade ängsvallen heter derefter ett gärde, ängagärde eller löf-gärde. Redan Tiohärads-lagen föreskrifver, att till hvar kyrka skulle skötas en äng om nio vagn-lass, instängd med gärde och grind. Hela Wärend är ock än i dag uppfyldt af sådana löfgärden, hvilkas blomster-rika fägring prisas af Linné, med den anmärkningen, att »alla ängar mer liknade de härligaste lunder och täckaste trädgårdar än sig sjelfva».

Vid allt detta låg klöfveträdet på hvarje byamål ännu ohägnadt, och brukades af bya-laget samfäldt till betesvall, efter den enkla, grundsatsen, att »klöf skall gå emot klöf, som gammalt och fornt varit hafver». Slutligen fann man likväl fördel vid att äfven här rödja, skifta, och uppsätta en enkel hägnad af ris. En sådan hägnad heter i Wärends-målet ett hag, och att uppsätta ett hag är att hägda upp, sätta upp rishägdar, hvaraf svenska ordet hejda ^ɔ: hindra, uppehålla. Hvarje med hag omgifven skift af klöfve-trädet erhöll nu namn af en hage. Det enkla ris-haget förmådde likväl icke alltid hejda den allt mera åt sig sjelf öfverlemnade boskapen. Man vidtog derföre serskilda anordningar, till att hindra ovana djur från att flöja öfver haget och drifva omkring i skogen. Enklast skedde detta genom ett skack, geta-skack, hästa-skack, eller en tung träd-klump, fästad med en vidja, som bands om djurets hals och hindrade dess rörelser. Ett annat sätt var att korsvis sammanbinda två af djurets fötter, eller ock att binda den ena framfoten till djurets hufvud. Sådant heter att hälla, skack-hälla nick-hälla. För att hindra svin från att bryta igenom haget, satte man omkring deras hals ett ok af utstående språtar, och till att hindra dem från att rota upp vallen ringade man dem med en ring, som drogs igenom trynet.

Till foder åt boskapen under snö-vintren, har man ända ifrån den aflägsnaste tid brukat på sommaren hopsamla och förvara löf och gräs. Löfvet bröts i äldsta tid för hand; men höggs i yngre tid med en krökt knif, kallad risbit, eller med en kort lie, kallad buska-lie. Att hugga löf bibehåller likväl ännu sitt gamla namn af att bryta löf. Sedan löfvet derefter blifvit bundet i kärfvar och torkadt, sattes det slutligen i stack, under en betäckning af granris. En sådan stack heter i Wärends-målet hjelm, löf-hjelm, och att sätta löf i stack är att hjelma löf. Gräset afslogs deremot med en helt kort lie, hvars skaft, orf (n.) eller arfve (m.), var gjordt af en knaggig gren. Handtagen på lia-orfvet heta derföre än i dag lia-knaggar, lia-kaggar. Lien var fästad vid orfvet med eke-tåtar eller band af klufven eke-spån, och hvässtes på ett bryne af sandsten eller på en stryk-spån af ek, som i Wärends-målet får namn af lia-hvisp. Det afslagna gräset hopsamlades med en rifva, ursprungligen gjord af en buske, hvars grenar blifvit nedböjda och torkade i solskenet. Rifvan blef först senare utbildad till en refsa, med skaft, hufvud och tänder (tinnar). Gräset lades sedan att torka, först i strängar på vallen (^ɔ: att stränga hö), och sedan i s. k. bredor (^ɔ: att breda hö) å någon solig plats, som får namn af brede-stad. För regn-väder hopsattes bredorna i små stackar, som erhålla namn af kufvar, regn-kufvar; detta är att kufva hö. Slutligen sammanfördes många kufvar till en större stack, som är att stacka hö. Flera stackar, hopförda till en enda, bildade i forntiden en s. k. dös, som sattes i skogen och väl öfvertäcktes med gran-ris. Wärends domböcker omtala sådana hö-dösar ännu ifrån början af 1600:talet.

För att framforsla höet ifrån strängarne till brede-staden, ifrån stacken till hö-dösen och ifrån dösen till fä-huset, begagnade man de olika sätten af att bära, föra, asa och köra, af hvilka likväl det senare, åtminstone i sin mera utvecklade form, närmast tillhör det yngre skede, då man redan egde åker-bruk och större tillgång på metaller.

Vid bärande, som naturligtvis är äldst och enklast, inlade man höet, såsom i Wärend ännu brukas, i en s. k. båga, hö-båga, hopsatt af tvänne böjda eke-surkar (eke-telningar), sammankopplade medelst rep af linde-bast. En sådan båga, full med hö, är då i Wärends-målet en hö-byr, eller en hö-börda. Byren bäres alltid öfver nacken och axlarne.

Hö-båga i Wärend.

Till att föra begagnade man deremot biträde af hästen, som sadlades med en dertill enkom inrättad trä-sadel, i Wärends-målet kallad för-sadel, eller klöf-sadel. Bågarne å en sådan för-sadel voro af krok-vuxet träd; fram-bågen hade midt på en utstående del kallad sadel-knappen, och gjordarna voro af linde-bast. Betsel-tyget var lika enkelt; antingen af bast eller af oberedd hud, och milet eller betteln, som lades i hästens munn, var antingen en kort eke-surk eller ett geta-horn. Bördan, som lika fördelades å begge sidor om sadeln, hette en fora, eller, af sin klufna form, ett klöf, hvadan ock klöfja är i Wärends-målet detsamma som att föra. Samma enkla för-sadel begagnades äfven när man ville rida, som i gamla Wärends-målet heter att fara: men man lade då under trä-sadeln ett sadel-täcke och öfver sadel-bågarne ett hyande. Dylika för-sadlar voro i Wärend allmänt brukade ännu för sextio år tillbaka.

För-sadel i Wärend.

På mador och i oländig mark begagnade man släpedon, som i sin råaste form fick namn af asa, hö-asa. Asan var enkelt sammansatt af två långa åsar, hvilka baktill hopfogades medelst pinnar eller tvär-träd, på hvilka bördan lades. Hon släpades antingen för hand eller drogs af häst, med åsarne framtill fästade på begge sidor om för-sadeln, såsom skacklar vid en sele.

Af denna enkla början utvecklade sig framdeles flerahanda slags köre-don eller köre-tyg. Hit hör i första hand drögen, kroka-drögen, mula-drögen, som drogs af häst eller oxar, om vintren på snön och om sommaren på den släta ängs-vallen. Drögen är groft sammansatt af tvänne framtill något krökta åsar, i hvilka äro parvis inskurna ikon, iken, eller stolpar, som uppbära tvär-träd, kallade lögjon. I dessa lögjon fästas sedan käppar, som få namn af mål-stakar, emedan de begränsa och qvarhålla lasset. Äro målstakarne instuckna i en rörlig banke, som qvarhålles öfver lögjonet af en banka-nagel, får drögen i Wärends-målet namn af en hammel. En hammel med skodda åsar och med fast öfver-rede af häck och stol, till att åka i, heter i Wärends-målet en skrinda. Ännu för 70 år sedan brukade man i Wärend, att sko åsarne på skrindan med röd-veden i en krokigt vuxen och klufven kärr-gran.

Köre-don med hjul, änskönt uråldriga, tillhöra dock en jemförelsevis yngre tid. I sin äldsta form förekommo de såsom tvåhjulig kärra, och senare, såsom fyrhjulig vagn, med hjul af runda träd-kubbar eller träd-bultar. Kärran hette derföre i Wärend bulta-kärra, trädbulta-kärra, och vagnen bulta-vagn, trädbulta-vagn. Träd-axlarne i dessa klumpiga åkdon voro så grofva, att enligt sägen ett barn kunde sticka hufvudet igenom hjul-nafvet. Till hjul-smörja begagnade man braxna-tarmar, eller ock ett slags stora svarta sniglar, som förekomma i skogarne. Hela redskapen var så enkel, att, enligt de gamlas berättelse, bonden kunde gå åt skogen och på en dag göra sig en bulta-vagn, utan annan redskap än nafvare och yxa. Kärran, hvarpå Thor åkte, har således otvifvelaktigt varit en bulta-kärra och karla-vagnen en bulta-vagn. Tiohärads-lagen talar äfven om vagnlass, så att dessa vagnar varit allmänt brukade i medeltiden. I Wärend hafva de icke alldeles försvunnit förr än under sist förflutna århundradet.

Öfver-redet på en bulta-vagn fick olika namn. Bestod det af spjäl-verk, hvari kunde fästas rörliga sido-stycken eller häckar, fick det namn af horne, hö-horne. Var det af plankor, kallades det en säter; de rörliga sido-bräderna fingo då namn af fjölar.

Anspänningen för dessa olika slags köre-don var lika simpel. Var den beräknad för oxar, så bestod den af ett enkelt ok af träd, med horntyglar af bast och hankar af vidjor. Tömmen var af ene-, elme- (alm-) eller linde-bast, eller ock af oberedd oxhud. Draget var en tiste, oxa-tiste, eller tistel-stång. För häst var anspänningen ifrån början en sadel, för-sadel, senare förändrad till en sele, med bog-träd och buk-ok af krokvuxet träd, ofta prydligt arbetad. Selahufvudet var vanligen skuret af träd, men hade någon-gång till båge ett naturligt hjort-horn. Kaggar och töm-kast likaledes af träd, drag-ringen af en böjd eke-sveg, upp-ådorna (upphålls-remmarne för skacklarne) af vidjor, sela-tungor och knäppingar af ek, buk-gjorden af linde-bast. Vi afbilda här tvänne sel-hufvuden ifrån Wärend, af det gammaldags slag, som fick namn af snoka-hufvud och som i formen ännu bevarar spår af den gamla gotiska drak-slingan.

Snoka-hufvud från Ryssby socken.

Snoka-hufvud från Sunnanvik.

§ 144. När jagten icke ville slå till eller någon ofärd träffade boskapen, voro de gotiska herdefolken, likasom det nomadiska troll-folket, hänvisade till vext-riket, för att icke omkomma af hunger. Mångfaldiga spår i den ännu lefvande folk-sägnen häntyda ock på, att våra förfäder vetat fullständigt tillgodogöra sig vår floras vilda alster. Af ännu i vårt land förekommande vilda växter förtärde de många arter råa, andra kokade; af en del uppsamlade de rötterna, af andra fröna, för att icke tala om den rikedom af vilda bär, som förekommer i våra skogar och af hvilka framförallt kröson (lingon) ännu höra till folkets allmännaste föda.

Åtskilligt häraf bibehåller sig genom tusen-årig tradition ännu i det wärendska folk-bruket. Backstugusittaren och den fattige försmår således än i dag icke att uppsöka och förtära de råa bladen af syra (Rumex), har-syra (Oxalis) med flera växter. Andra vilda växter kokar han till kål, såsom nättle-kål (Urtica), krus-kål (Scabiosa), kummin-kål (Carum), Frue-kål (Hypochoeris), Sqvaller-kål (Ægopodium). Andra blad äter han stufvade, såsom Mell-stufva, Syre-stufva, eller kokade till gröt, såsom syre-gröt, kål-gröt. Af flera slags bär och vilda frukter kokar man mos, såsom krösona-mos, blåbuka-mos, slinnona-mos, äpla-mos. Af ene-bär, torkade i ugnen, bereder Wärends-qvinnan än i dag en välsmakande sirup, kallad enebärs-saft, och brygger af enebär, med sur-deg och svickror (sqvattram), ett enebärs-dricka, som kan gömmas året om. Af björk-lag med jäst brygger hon björklags-dricka, som erhåller en förhöjd smak genom tillsatts af pors, likasom våra yngre förfäders pors-öl. De gamla lagarne förbjödo derföre att taga pors å annans jord, eller å härads-allmänningen, före Olofsmesso (L. L. Bygn. b. c. 49). Äfven med tallstrunt har man i Wärend bryggt öl, och Ödmann berättar, huru skole-piltarne i Wexiö utskickades om våren, för att åt Rektor samla tallstrunt till tall-struntöl. Slutligen gjorde man af vilda vext-ämnen flerahanda slags kakor och bröd, såsom syre-stenkakor och syre-bröd af syre-frö; bark-bröd af tall-safva, linde-bark, boke-bark o. s. v. Då sådan safva ännu i vår tid samlas och ätes af barn i skogsbygden, intaga vi här den beskrifning, som år 1741 derom lemnas af Linné.

»Safva bars hem ur skogen af pojkar, som mötte oss. Safva är så allmän i Sverige, att hvart barn den ätit, men är utomlands häremot så sällsynt, som här allmän. Ty få vi henne korteligen beskrifva.

»Vid denna tiden (d. 26 Maj), då tallen utslagit sina års-skott eller tallstruntar till 1⁄2 à 1 fingers längd, är rätta tiden att safva. Barken lossas rundt omkring vid lederna, drages af sedermera som ett skinn ifrån bålen, som i denna tiden lätt låter göra sig. När denna leden (internodium) blifvit bar, är hvita trädets superficies helt pulpeuse, söt och till consistence af ett gelée. Denna pulpa afdrages ifrån stammen med en knif eller Citter-tråd, i. e. messings-tråd eller fin stål-tråd. Denna så afdragna safva ihoplägges eller vecklas tillsammans, ätes för smakens skull rå, färsk och opræparerad. Ligger hon längre, blifver hon seg, kådfull och osmaklig»^[3].

Många vext-arter, hvilka hos oss förekomma på en gång såsom vilda och såsom odlade, hafva således af våra förfäder varit kända och redan i sitt vilda tillstånd begagnade till föda. Den tanken ligger då nära till hands, att dessa nu odlade arter, så vidt de företrädesvis tillhöra vår egen vext-zon, icke må betraktas såsom utifrån införda främlingar, utan att de blifvit förädlade i vårt eget land och således sjelfständigt tillhöra nordens äldsta åkerbruk. Serdeles gäller detta om vissa arter af familjen Cruciferæ, såsom rofvan, kålroten och kålen. vissa Umbellater, såsom moroten, vissa ärt-vexter, såsom ärter, bond-bönor, vissa lök-vexter, såsom vanliga löken och gräs-löken, samt om vissa Gramineæ, såsom manna-gräset^[4], knyl-hafren, sand-hafren, och vildkornet. Flera ibland dessa bli ock omtalade i den äldsta gotiska folksägnen, om gudarnes (Vår Herres och Sante Pers) vandringar och verldens skapelse. Det heter således i en uråldrig wärendsk folksägen, att på den tiden, då Vår Herre och Sante Per vandrade omkring och skapade all verlden, kommo de en dag till en stofva. Der gingo de in och bådo om lite mat; ty de voro svultna. Men qvinnan, som bodde der, var godhjertad och gaf dem en stor kaka, och när de kommo ut, orkade de inte äta upp mer än halfva kakan. Så lyfte Vår Herre upp en jordtorfva och nedlade deri det öfverblifna stycket af kakan. Dagen efter hade der vuxit upp ur jorden en kålplanta. Så gick Vår Herre till qvinnan och sade: »i går gaf du mig bröd; i dag ger jag dig kål. Så länge du har bröd och kål, så svälter du inte».

I en annan hithörande sägen berättas, huru Sante Per och Pocker skulle ha säd till halfnads. Så frågade Sante Per: »vill du ha det som vexer i jorden eller det som vexer öfver jorden?» Pocker svarade: »jag vill ha det som vexer öfver jorden». Så sådde Sante Per en rofve-fälla, och när hösten kom, tog Sante Per alla rofvorna; men Pocker fick nöja sig med kålarne. Då sade Pocker, att nästa gång ville han ha hvad som vexte i jorden och Sante Per skulle få taga hvad som vexte öfver jord. Men Sante Per fann på råd och sådde korn, och medan så blef Pocker lurad äfven den gången; för Sante Per tog axen och halmen, men Pocker fick nöja sig med nakna rötterna.

I de omständigheter som vi här anfört finna vi stöd för den meningen, att de nämnda vilda arterna, och kanske ännu flera, ifrån aflägsnaste tid i vårt land förekommit äfven såsom odlade med sådd, d. v. s. såsom säd, och att detta sista ord således ifrån början omfattat en mängd vexter utöfver de nu brukliga Cerealierna. De nämnda vilda arternas rika utveckling, såsom kultur-vexter, torde ock svårligen kunna förklaras, utom genom antagandet, att deras odling blifvit fortsatt genom en följd af år-tusenden.

§ 145. Det äldsta sättet att rödja mark (^ɔ: skog), vare sig för vall-gång eller jord-bruk, har varit med svedjande. Det äldsta åkerbruket var således svedjelands-bruk, och detta nomadiska bruknings-sätt har icke blott tillhört den egentliga folkvandrings-tiden, utan bibehöll sig allmänt i de wärendska skogarne ännu för en mans-ålder tillbaka.

Wärends-målet är derföre rikt på hithörande ord och talesätt. Skogs-parken, som skall svedjas, heter en dunge, fälle-dunge. Sedan han blifvit fälld eller röjd, heter han fälla, rödja, fälle-rödja. När fällan derefter blifvit bränd eller svedd, får hon namn af bråne (m.), bråna (f.), svedja, svedje-fälla, smet, smet-fälla, smet-svedja. När hon slutligen blifvit tillyckt med en gård af smet-ved, eller af brända träd och stockar, heter hon lycka, smet-lycka, svedje-lycka. Att dragbränna, eller släpa ihop ris och å nyo bränna en svedja som redan burit gröda, heter i Wärend att bära bål, bränna bål, bål-bränna. Det öppna fält, som bildas genom flerfaldigt upprepad bål-bränning, är en ryd, och när ryden slutligen ej förmår bära annat än träla-mossa (Hypnum) och ljung, får han namn af en ljung-ryd.

Vi ega redan i dessa enkla dialekt-ord en fyllestgörande beskrifning öfver hela det gamla wärendska svedjelands-bruket, likasom detta enkelt förklarar tillkomsten af de ödsliga ljunghedar, som nu utbreda sig i mils-långa fält öfver den gamla jätta-bygden vid sjön Bolmen.

De sädes-slag, hvilka ifrån uråldriga tider blifvit hos oss odlade på svedjeland, äro i första rummet rofvan och kål-roten. Dessa vexter tillhöra så naturligen vårt luftstreck, att deras vilda arter sällan dröja att infinna sig, hvarhelst en gammal skogs-mark blir svedjad eller uppbruten. Med dess större lätthet lämpa de sig då för en konstlös odling, och vi hafva i det föregående uttalat vår mening, att de såsom kultur-vexter gå tillbaka i den aflägsnaste tid. Rofve-odling på svedjeland blir ock omtalad i våra äldre handlingar, och de gamla domböckerna tala på många ställen om rofve-fällor, rofve-rödjor, rofve-lyckor och rofve-täppor. Ännu på 1740:talet voro de så allmänna, att i Kinnevalds södra fjerding knappast gafs en bonde, som icke hvarje år förde några klöf med rofvor till de södra städerna. Man plägade då förvara rofvorna öfver vintren, nedgräfda i någon torr sand-kulle eller s. k. rofve-graf. I en senare tid har rofvan blifvit undanträngd af jord-päran eller potatisen; men odlas ännu allmänt. Rofve-mos eller rota-stamp, äfven kallad gubba-stönja, är än i dag en wärendsk national-rätt, likasom rofve-välling, kålrota-välling eller purra-välling.

Ibland egentliga Cerealier, som tillhöra svedjelands-bruket, är Hafren äldst, och kan med visshet föras tillbaka i den yngre sten-åldern och bronsåldern. Hafren har således, enligt sägnens enstämmiga vittnesmål, varit odlad redan af (de yngre) jättarne och af kämparne, likasom han ännu är hufvudsädet i hela den småländska hafra-bygden. Det är för sin odling af detta säde, som Knallen och Dasen ännu af Kalmar-bon bli helsade med spe-namnet hafra-dasar. Det kan då icke uppstå något rimligt tvifvel, det ju hafren är samma främmande sädes-slag, som redan omtalas af Pytheas, såsom på hans tid (300 år f. Chr.) odladt i Thule, och som der tröskades under tak.

Senare lärde man dock äfven att odla vinterråg eller Finn-råg, som, af sin odling på svedje-land, blir i Wärend kallad svedje-råg, fälle-råg eller lycke-råg. Sådan råg omtalas år 1618 i Uppvidinge härads dombok.

Wärendsk Fälle-kratta.

Svedjelands-bruket, såsom det äldsta och ursprungligaste af allt jord-bruk, har ock hjelpt sig fram med det enklaste af alla jordbruks-redskap. Detta redskap är krattan, fälle-krattan, hvarmed utsädet nedmyllades i askan på den brända svedjan. Sådana krattor hafva flerestädes i skogs-bygden blifvit brukade ännu i vår egen tid, och voro konstlöst förfärdigade af en gran-stör, som tätt vid jorden hade några stadiga qvistar. Dessa qvistar blefvo nedtill på ena sidan jemnt afskurna, med qvarlemnande af ett antal knaggar om 8 à 10 tums längd. Alla öfriga qvistar borttogos, och dermed var hela krattan färdig. Vi lemna här en afbildning af en sådan gammaldags fälle-kratta, ifrån Bergs socken i Wärend.

Till närmare upplysning af det gamla svedjelands-bruket, meddela vi slutligen Linnés beskrifning öfver detta jordbruks-sätt, såsom det år 1749 förekom i Sunnerbo, och såsom det ännu i vår tid varit allmänt brukadt öfver hela det småländska höglandet,

»Svedjandet till Fällor, som här kallas Lyckor, hade på åtskilliga ställen öfver Småland visat sin verkan. Jag vill här afmåla svedjorna efter naturen, sådana, som jag dem såg.»

»På många vidlyftiga trakter var en backefull jordmon, hvilken bestod af sten, der kullerstenar lågo på kullerstenar, med någon torr sandmo, som något litet gulnade af regnet och rodnade i elden; här ofvan uppå var föga den minsta svartmylla. I denna aldra magraste jord växte nu tall på höjderna; men gran och en, der som var något mera sidländt, hvilka uppkommo efter bränningen till skog (såsom efter förra svedningen) och blefvo så fullvuxne, att de höggos och åter brändes om 20 eller högst 30 år. När skogen begynte vexa upp, var han merändels tät som en hamp-åker, blef på jorden full af mossa, så att Hypnum täckte all mark på höjderna och Polytrichum i dälderna. Barret föll årligen af tallarne och täckte mossan, så att här sällan sågs någon ört utom ljung, och här och der något kråkeris, besynnerligen der skogen var mera öppen. I dälderna emellan granarne växte Polytrichum löst och högt, med Blåbärs-qvistar, Lingon och Ljung samt Lycopodium, så att dessa skogar voro de magraste till bete; men på stenarne vexte mossa af Hypnis och Lichenibus».

»När nu skogen var uppvuxen, qvistades han, ifrån roten uppåt, nästan så högt som en karl. Året derefter höggs han neder och torkades öfver sommaren. Ändteligen itändes han emot vädret och brändes af, då alla qvistar, grenar och mossa förbrändes intill alfven, och alla stenar lågo nakne. Stockarne, som blefvo qvar efter bränningen, kallades smetved; med dem upstängdes en gärdesgård helt löst omkring fällan. Första sommaren såddes här Rofvor, som blefvo ansenligt stora och söta. Sedermera såddes här Finn-råg eller Vinter-råg, emot hösten eller efter midsommaren, som med hackor nedkrattades och året derpå gaf en hög råg, hvilken afskuren klöfjades på häst-ryggen och hemfördes. Året efter sädes-bergningen stod fällan ännu instängd och gaf högt, löst gräs, på hvilket hästarne och ung boskap betades. Vintren härefter hemkördes smetveden i gärdsgården, som sönderhöggs och uppbrändes i huset».

»Sedan fällan var utlagd till betesmark, vexte på henne ett smått och lågt gräs, besynnerligen Fårgräset, Veronica och ormbunken, som här kallas Bräken. Ändteligen begynte Ljungen taga öfverhand, så att han täckte hela marken, och små tallar, granar och enbuskar begynte öfverallt uppkomma. På en så utmagrad jord kan då intet annat vexa, än endast den torra, magra och onyttiga ljungen, som här trifves liksom i Finland mer än väl, och det för ingen annor orsak, än att marken, genom svedjande i så många tidehvarf, blifvit alldeles utmärglad och försatt i största magerhet. Nere i Sunnerbo, så väl som på andra ställen i Småland, ses ofta stora och vidsträckta fält, helt nakna och skoglösa, öfverhöljda endast med en hög ljung, som går upp till knäs, der ingenting kan vexa på den torra alfven, utan ljung, och ibland den något får-gräs, och kallas dessa fälten ryar»^[5].

§ 146. Ifrån ett nomadiskt jord-bruk, med kratta på svedje-land, öfvergingo de gotiska folken efterhand till ett fastare, ehuru ännu rörligt jordbruk, med hacka på Hack-land. Hacklands-bruket var således ännu ett jord-bruk för hand, och har efter all anledning varit förenadt äfven med svedning eller bålbränning. Men man bearbetade dervid tillika det öfversta jordlagret på något obetydligt djup, och hopkastade i rör sådan mindre sten, som gick upp för hackan. De på detta sätt hopkastade rören omtalas öfver hela Göta rike under namn af hackare-rör, och hafva ifrån Saxo Grammaticus till vår egen tid varit föremål för många gissningar (jfr § 9). Det aflägsna skede, då dessa rör hopkastades, omtalas ännu i sägnen under namn af hack-äfvan eller hackare-tiden. Vi anföra här de berättelser, som vi derom kunnat uppsamla hos folket i den wärendska skogs-bygden.

I en aflägsen tid, »före synda-floden», begynte folket i vårt land att mycket föröka sig, så att det slutligen blef knappt om födan. Då hade de ingen råd, utan när barnen ville gifta sig, måste de bort ifrån sina föräldrar, och när de drogo åstad, fingo de ingenting med sig, utan bara en hacka och en handske full med hafre. Men jorden var då ännu så klök (^ɔ: fet), att de satte hafre-kornen i jorden, i stället för att så hafren, och ändock fingo de dråplig äring, när de skulle till att skära.

Efter annat tal heter det, att för länge, länge sedan, var det mycket mer folk här i landet, än som det nu är. Så kom det nöd-år och hård tid. Då kommo de öfverens, att alla som voro gamla och skröpliga skulle de klubbas ihel. Men så var der en vis jungfru. När hon fick höra hvad råd de hade fattat, sade hon att det var ett ondt råd. Bättre vore då att gifva åt de unga hvar sin hacka och en hosa (strumpa) med hafre, och låta dem draga ut och hacka upp jorden; men låta de gamla få lefva. Och så gjorde de. Och den tiden kallas för hackäfvans tid än i dag.

Den visa jungfrun blir i andra sägner till en drottning Hacka, om hvilken det går samma tal, som fordom om drottning Disa. Det heter nemligen, att när konungen fick höra hennes råd, ville han pröfva hennes förstånd och befallte henne komma till kungsgården, men hvarken mätt eller svulten (^ɔ: hungrig), hvarken klädd eller naken, hvarken gåendes eller ridandes. Flickan åt så upp en honungs-pipa, kastade öfver sig ett nät, och kom till konungen, ridandes med ena benet på en bock, men gåendes med det andra. Konungen tog henne så till drottning, och hon omtalas under namn af drottning Hacka än i dag.

Eljest heter det ock, att hackare-rören i skogarne äro hopkastade af jättarne, som med hackan redde sig till ett litet hack-land hvar de kommo. Jättarne förstodo sig deremot icke på att plöja med dragare, utan när jättesan fick se bonden köra sin åker med oxar, tog hon honom och hans köre-tyg i sitt förkläde, och bar in i berget till jätten, frågandes hvad det månde vara. Jätten svarade: »låt dem blifva, mor. Detta är det folka-slaget, som skall komma efter oss». Äfven berättar man, att förr i verlden, så var hela jorden odlad. Men på den tiden förstodo de intet bättre, utan de bara kastade hop stenar i rör och hackade litet omkring. Eller, att i hack-äfvan hade bönderna ingen annan skatt, än att de skulle rörkasta jorden. — Ännu säger man om det som skett för mycket längesedan, att »det har väl varit i hack-äfvans tid», och om den som arbetar mycket ifrigt, att »han har så brådt, som i hack-äfvan».

Så väl af de sägner vi här anfört, som af andra omständigheter blir tydligt, att hackare-rören i våra skogar äro qvarlefvor efter ett äldre jordbruks-sätt, som bildar sjelfva öfvergången ifrån ett nomadiskt svedjande till ett fast åkerbruk. Otvifvelagtigt har likväl detta jordbruks-sätt ännu varit i hög grad rörligt, så att när åkren tröttnade på ett ställe, flyttade man sig till ett annat. Ett sådant öfvergifvande af utmagrade åkrar är ännu i landet brukligt, och Wärends-målet har för en sådan öde åker ett serskildt ord, nemligen äkra. Vi kunna då lätt förklara den stora mängden af sådana gamla hack-äkror, ännu öfverallt förekommande i våra skogar, utan att deraf draga några förhastade slutsattser om landets forntida öfver-befolkning.

Af sägnerna framgår äfven otvetydigt, att hackäfvan sammanfaller med de gotiska folkens vandrings-tid, och att man på denna tid, likasom långt senare, företrädesvis odlat hafre. De hackor, som härvid begagnades, hafva otvifvelagtigt varit trä-hackor. Sådana trä-hackor brukades allmänt i den wärendska skogbygden ännu för en mans-ålder tillbaka, och voro gjorda af en ene-stake eller gran-stör, med en starkt utstående knagg eller kagg i nedra ändan. Spåren af det gamla hacklands-bruket äro ock ännu märkbara i det ofullkomliga jordbruket på de wärendska gränse-skogarne. Ett med hacka upptaget åkerstycke får således i Wärends-målet namn af hack-land, och små, illa skötta jordbruk, i skog och obygd, heta hacka-hiden eller hack-hemman.

Trä-hacka från Mistelås socken.

§ 147. Med en stigande odling öfvergick man slutligen steg för steg till jordbruk på fast åkerland. Ett sådant åkerland var, såsom sjelfva ordet antyder, ifrån början alltid mycket inskränkt, och ännu förekomma vid många wärendska gårdar gamla odalåkrar, föga större än en nutida trädgårds-säng. Läget togs på bördiga back-sluttningar, helst invid husen, hvadan ock de äldsta åkrarne vid gården ofta bära namn af hus-åker och lad-åker. Vid åkrens yttre form fäste man intet afseende. De gamla wärendska odal-åkrarne äro derföre ytterst oregelbundna, och erhålla gerna ett emot formen svarande namn, såsom Klon eller Kroken.

Uppbrytandet af en sådan liten åkerlapp skedde med stång och hacka; men på det sätt, att man blott upptog lösa lyfte-stenar och qvarlemnade alla större jord-stenar. Lyfte-stenarne upplades, som det bäst föll sig, i små eller stora rör, midt i åkren eller på dess sidor. De gamla wärendska åkerlanden äro derföre icke blott små och oregelbundna, utan ock uppfyllda med rör och jord-stenar, ofta till en ytterlig grad. Ny-upptagen fick en sådan åker namn af åker-bråte eller nyland. Ett större rör i åkren, oftast rikt bevuxet med buskar och ängs-blommor, heter i Wärends-målet en krona. Renen på åkerkanten eller emellan tvänne åkrar får namn af fogla-ren eller oxa-stamp. Är åkren serskildt inhägnad, säges han vara en krik, krekt eller fåll. Oftare ligger han dock fritt inom änga-gärdet. Detta gärde ändrar då namn och får namn af åker-gärde.

Jordbruks-redskapen, likasom hela det deraf beroende bruknings-sättet, var länge i hög grad ofullkomlig. Steg för steg spårar man likväl en fortgående utveckling. Hand-hackan, som i hacklands-bruket var det enda redskapet, förvandlas i åkerlands-bruket först till en fjärje-krok, eller större trä-hacka, som drogs för hand, och hvarmed man på åkren uppdrog fjärjar eller små fåror, alldeles såsom man än i dag brukar samma redskap till att indela åkren med fjärjar vid sådd. Fjärje-kroken utvecklades vidare till en ärje-krok. Denna förekom ännu för några mans-åldrar sedan, såsom en krok af sjelf-vuxet eke; men skilde sig ifrån fjärje-kroken deri, att han bestod af två stycken, nemligen visen, eller sjelfva kroken, som upptill hade ett hand-tag, och stången eller drägten. Efter all anledning har äfven ärje-kroken i äldsta tid blifvit dragen för hand. Med stigande odling och större tillgång på metall, begynte man dock småningom att sko ärje-krokens nedre ända med en liten trekantig jern-platta, som i Wärend får namn af bill. För detta kraftigare redskap kunde man nu sätta ök, d. v. s. stutar eller kor, som drogo med ok. Ärje-kroken blef således efterhand ett nu brukligt år, eller årder, med vise, bill, öron, år-stång och handtag. Nästan öfverallt i Wärends skog-bygd får dock året ännu behålla sitt gamla namn af krok eller ärje-krok.

Bill på ärje-krok från Bergs socken.

Harfven, i sin äldsta och enklaste form, utbildades lika naturligt från den gamla fälle-krattan. Han har således, ännu i manna-minne, förekommit i Wärends skogsbygd såsom Knagga-harf eller Klofva-harf. Denna var då sammansatt af tre eller fyra klufna granstockar eller s. k. gran-klofvar, sins emellan hopkopplade med gran-svegar eller vidjor, som få namn af harfves-svegar. Hufvudsaken var dock, att alla grenar och qvistar lemnades qvarsittande å klofvens undre sida, som vette mot jorden. Dessa fasta grenar, afbrutna vid pass en fot ifrån trädet, få i Wärends-målet namn af Knaggar. För att undgå allt besvär, brukade man ock å fälle-brånen hopsätta harfven af några bränder med qvarsittande knaggar. De gröfre träd-styckena i en vanlig harf heta derföre ännu alltid bränder, harfves-bränder. Drägten eller harfves-draget bestod af en sjelf-vuxen krok, fästad vid ett tvär-träd, hvarvid skacklarne voro bundna med vidjor. För att dessa vidjor icke skulle torka och bli sköra, nedlade man harfves-draget efter harfningen i något kärr eller rännil.

Wärendsk klova-harf eller knagga-harf.

Ifrån denna enkla början utbildades efter hand den konstigt sammansatta och för sin smidighet berömda wärendska trä-harfven. För att kunna noga följa alla markens ojemnheter, tog man nemligen allt fler och fler harfves-bränder med qvarsittande knaggar, och sammankopplade dessa bränder sida vid sida i rörliga koppel, som få namn af länkar. De fasta knaggarne utbyttes sedan emot rörliga knaggar eller pinnar, löst instuckna i lodrätta hål å harfves-bränderna. Denna harf får då namn af Pinna-harf och förekommer ännu icke sällan i skog-bygden. Omsorgsfullare arbetad och med svärd-formiga tänder (tinnar) i stället för de enkla gran-pinnarne, brukas han allmänt i landet såsom Trä-harf. Det är en sådan ännu bruklig trä-harf, som Linné afritat och beskrifvit i sin Skånska resa (s. 415).

Välten var, likasom än i dag, blott en rund kubb. Han heter derföre i wärends-målet en bult. Att välta åkern heter att bulta.

Åker-landet kördes hvarje vår tre gånger med kroken, hvilket fick namn af rista (eller ärja), tvära (eller kors-ärja) och mylla. Redan Tiohärads-lagen talar om att »ärja å två vägar», d. v. s. åt två led eller i kors. För att kunna beqvämt vända på den korta tegen, tog man alltid vreten, vrätten, ärje-vrätten, eller riktningen af fårorna, med s. k. för-sneddar och efter-sneddar, d. v. s. man gaf åt fåran en böjning vid hennes början och slut. Härigenom bildades småningom vid sjelfva renen en balk af jord, som kroken dragit med sig. En sådan jord-balk heter i Wärend rena-brink, och förekommer å de gamla odal-åkrarne ofta af en ansenlig höjd. Efter hvarje ärjning gick man öfver åkerlandet med harfven, hvilket får namn af att harf-lägga eller harfva. Sista harfningen, efter sådden och myllningen, skedde korsvis, som heter att kors-harfva. Sjelfva sådden gjordes alltid af husbonden sjelf. Till ledning vid kastningen drog man förut på åkern, med den ofvan omtalade fjärje-kroken, små fåror, kallade fjärjar. Den aflånga jord-rimsa, som bildas emellan två sådana fjärjar, heter i wärends-målet en ån eller an, och att vid såningen gå fram på en sådan rimsa heter att gå en an.

Om åkerjordens afdikning hade man intet begrepp. Åker-landen lades derföre nästan alltid på kullar och back-sluttningar, för att slippa syra och vatten-stånd.

Skjuren eller sädes-skörden gjordes alltid för hand med skära, hand-skära eller sickel. Af tre handmål strå bands en neck. Neckerna krakades upp, för att torka, tolf necker på hvar krake. Två krakar eller tjugofyra necker äro efter gammal wärendsk räkning en trafve. Trafve-räkningen är i landet ännu allmän sädes-räkning och blir redan omtalad i Tiohärads-lagen.

Säden intogs på samma sätt som höet, medelst bärning, förning eller körning. Var det råg, dundrades han först ute på sjelfva åkern, för att undvika spjell (^ɔ: spillning). Sådan säd fick då namn af dunder-säd, hvadan ock ordet dunder- i sammansättning utmärker förträfflighet. Kördes säden på vagn, så räknades tio trafvar, eller 240 necker, för ett lass. Inläggningen skedde på det sättet, att neckerna lades hvarf-tals med axen inåt, emot och omkring en s. k. ställe, af i midten uppställda sädes-band. Detta är i wärends-målet att lada säd, och hela sädesgolfvet får deraf sitt namn af ett säda-lad. Öfverst i ladet lades ett serskildt lad, flo eller hvarf, med stubben uppåt. Detta lad, som således tjenar säden till ett slags tak, heter i wärends-målet stubba-flo eller stubba-lad. Hela anordningen härrör tydligen ifrån en tid, då man ännu icke hade fasta sädeslador, utan förvarade säden i hässja eller dös ute på fältet.

Sädens tröskning skedde slutligen för hand, medelst slaga. Slagans handfång heter i wärends-målet hannel (m.), och slag-drunsen, som består af en jemntjock träd-kafling, får namn af plägel (m.).

Rensningen skedde genom kastning för öppen vind eller kaste-bör. Den rena säden, som dråsar ned eller faller tyngst vid kastningen, bildar dråsen, säda-dråsen.

Sädes-bruket var ifrån början blott ensädes-bruk, med vår-säd år efter år, utan omlopp eller träda. Detta kallas i domböckerna, med ett medeltidsuttryck, att »bruka jorden för Hjelm-jord». Längre fram lärde man att ombyta säde, så att man sådde ett år korn och andra året råg. Att taga råg-skörd två år å rad, heter derföre i wärends-målet att tväråga. Redan år 1621 omtalas dock i Konunga-härad bruket att hvartannat år träda åkern. Men ännu år 1741 såg Linné i Småland inga trädes-åkrar, och år 1749 var detta bruk så godt som okändt i hela södra delen af Kinnevalds-härad. Det är ock i landet föga allmänt ännu i dag.

Sädes-slagen, som odlades på åkerland, voro ifrån äldsta tid hufvudsakligen bjugg, eller korn, och bland, blandsäd, eller vår-råg i blandning med hafre. Redan Tiohärads-lagen omtalar sådan bland-säd, som ock ännu i landet utsås, i proportion af en treding (1⁄3) vår-råg till två tredingar (2⁄3) hafre. Senare öfvergick man till enbar vår-råg. Höst-råg på åker var deremot ännu år 1749 icke kommen i allmännare bruk, åtminstone ej i södra fjerdingen af Kinnevalds härad.

Det fasta åkerbruket har således i Wärend blott långsamt kommit till utveckling, vid sidan af boskapsskötseln och det gamla, nomadiska svedjelands-bruket. Väl talar redan Sigfrids-legenden om Wärends åkrar, men vi hafva i det föregående sökt visa deras sannskyldiga beskaffenhet. Också klagar Konunga-härads dombok år 1616, att »allt som oftast här uti lands-ändan är mangel och dyr tid på spannemål, så all allmogen mest alla år måtte köpa». Och år 1749 klagar likaledes Krok, att i Kinnevalds södra fjerding »man ser med förundran och grämelse, deras betesmarker och hagar vara hela milen i omkrets, då deremot sädes-gärdet föga bestiger sig, till åtta tunnor i det högsta. Vid en sådan hushållning skulle de snart gå öfver ända, der ej jorden vore så fet och drägtig, och spannemåls-bristen ej ersattes med en myckenhet af äng och mulbete, som gör att deras ladugårdar ökas och en fördelaktig boskapsskötsel likafullt drifves».^[6]

§ 148. Vid sidan af den enkla boskaps-skötsel och det ofullkomliga jord-bruk, som vi här ofvan sökt beskrifva, visste den wärendske skogs-bon i forntiden föga om några andra hus-djur eller odlings-vexter. Ett undantag härifrån måste likväl göras för Bi-afveln, som i landet är uråldrig och som naturligen tillhör dess inbyggares näringar. Redan Sigfrids-legenden omtalar nemligen Wärend, såsom rikt på bin och på honung, och Tiohärads-lagen stadgar, att Biskopen vid kyrko-vigning skall få i gengärd fyra askar honung, och bondqvinnan i inläsning eller kyrkogångs-afgift gifva till kyrkan en half mark vax. I sin äldsta form var likväl bi-skötseln föga annat än fällandet och hemförandet af de träd, hvari vilda skogs-bin byggt sina reden. Sådana träd få i Wärend heta bi-stockar, ett namn, som i senare tid blir öfverfördt äfven till de konstgjorda bi-kuporna. Vid Kinnevalds ting d. 24 Juli 1624 blefvo tre bönder sakfällda, för att de å allmännings-skog eller i ek nedhuggit bi-stockar och hemflyttat.

Odlandet af Hör eller lin, såsom spånads-vext, synes i Wärend icke gå serdeles långt tillbaka i medeltiden. Visserligen blir lärft flerestädes omtaladt såsom värd-öre; men wärends-målet är ännu tveksamt om benämningar för detta nya vext-ämne, och sammanförer linet med nöt-håret och får-ullen i ett gemensamt ord. To, to-ale, tone, (hvaraf tåne ^ɔ: barn-linda) äro således i wärends-målet benämningar för alla slags spånads-ämnen, både hår, ull och hör. Tonad är spånad, och to-land är hör-land eller lin-land.

Hören erhåller under sin beredning olika namn. Affallet vid skäktning heter skäkte-fall, och affallet vid häckling delas i topp-to, blånor och näst-häcklor. Så mycket man vid häcklingen på en gång fattar med nypan, är en nyppla, häckla-nyppla. Tågorna, eller det finaste linet, hopläggas i s. k. lockar, hör-lockar. Två lockar, vridna tillsammans, bilda ett vred och tolf vred räknas för en limme.

Redan på räfste-tinget i Wexiö, år 1414, stadgades, att hvar bonde skulle hålla humbla-gård och träd-gård. Odlingen af humle, af de gamle högt skattad såsom krydda på ölet, är sedan dess en folknäring, serdeles vid södra gränsen. I de gamla domböckerna talas flerestädes om humbla-hagar, och år 1749 fann Linné humle-odlingen drifven till större höjd i Stenbrohult och Wirestad, än annorstädes i riket.

Trädgårdar omtalas mera sällan. Redan ifrån uråldrig tid fanns dock vid gårdarne en liten inhägnad med några kål-bjä, kål-bjär, eller kål-sängar, oftast planterade med kål, ärter och bond-bönor. Denna inhägnad fick namn af kålgård. Planterades i kålgården äfven några krydd-vexter, såsom lök, pepparrot, kummin, senap, krasse o. s. v., tillika med välluktande blommor (liljor, isop, åbrodd, salvia o. s. v.), så fick inhägnaden namn af krydda-gård. Funnos der tillika några frukt-träd, uppdragna af kärnor, så får en sådan liten träd-gård i domböckerna namn af apel-gård. Apeln är således, ibland våra nordiska frukt-träd, den som först blifvit allmännare i landet odlad.

---

______________

1. Skånska Presternas Berättelser om Antiqviteter. Hdskr. å Köpenhamns Univers. Bibl. N:o 35, 4:o.
2. Caroli Ogerii Ephemerides, sive Iter Danicum etc. Lutetiæ Parisiorum, 1656, p. 127.
3. C. Linnæi Öländska Resa, 1741, s. 27.
4. Jfr. Linnæi Skånska resa, ss. 348—351.
5. Carl Linnæi Skånska Resa, 1749, ss. 410, 411.
6. Sam. Kroks Tal om Urshults Pastorats Inbyggares seder. 1749. Tryckt i Stockholm 1768, ss. 18, 19.