Efter sädes-odlingens allmännare införande uppsatte man äfven en serskild byggnad öfver sädes-ladet (jfr. § 147). Detta var ladan, som likaledes blir omtalad i tiohärads-lagen. Med ladan förenades en loge, hvari säden tröskades och kastades. Vid sidan af logen var ett litet skjul, der man förvarade agnarne, och som fick namn af agna-stuka.
Utom dessa större byggnader hade man i fä-gården ett antal smärre hus, allt efter gårdens storlek och rikedom. Med undantag af stallet, som blott tillhörde ansenligare gårdar, förekommo de i äldre tid mest såsom små och obetydliga bodar. De bibehålla ock ännu i Wärend detta namn, såsom fåra-bod, vagna-bod, hunda-bod o. s. v.
Stängslet för alla dessa uthus var i forntiden, såsom än i dag, af enklaste beskaffenhet, och dörrarne tillslötos gemenligen blott med en inskjuten pinne, kallad skotte (m.), skottstänge (n.), knappe (m.), eller medelst en vidje-hank, kallad vrele (m.). Blott för sädes-logen satte man ett ordentligt trä-lås, med trä-kolf och trä-nyckel (jfr. § 161).
Tak-läggningen var i äldre tid af granbark, sammanhållen medelst pålagda träd och stenar, eller af näfver och torf. Redan tidigt synes man dock hafva begynt täcka ladugårds-husen med halm, bunden i s. k. flaskor och fästad med vidjor vid takets bjuråsar eller bjur-ässjor. Afståndet emellan tvänne sådana bjur-åsar heter i Wärends-målet ett blek. Öfver rygg-åsen fasthölls halmen medelst upptill parvis sammankopplade korta stänger, som få namn af ryttare, sparr-ryttare. Vind-skidorna uppskjöto
