Bland hithörande folkbruk voro religiösa tvagningar icke blott i och för sig en form af den äldre hedniska natur-kulten, utan tjenade ock i den yngre hedendomen såsom en nödig förberedelse till de stora offentliga eller enskilda högtiderna. När barnet var nyfödt, vattenöstes det eller tvåddes i den första lögen, som enligt gammal hednisk folktro hade mäktiga tydor för barnets framtida lycka (§ 102). Före den stora sommarhögtiden lögade sig gamla och unga i de heliga vattnen (§ 28) eller tvådde sig i de heliga källorna (§§ 29, 39, 102) under bön och sång och offring efter hednisk sed. Till och med jagten, som af ålder förenades med offer till skogs-vätten och måhända sjelf betraktades såsom ett blot-offer, borde inledas med religiösa tvagningar (jfr. §§ 137, 141), i fall jägaren dervid skulle få lycka och framgång.
Ifrån hedendomen öfvergingo dessa folkbruk, till det mesta oförändrade, in i den christna kyrko-seden och folkseden. Den första lögen utbyttes således emot det heliga dopet, som af de christna lärarena förrättades efter äldre sed i någon helig källa, under bar himmel. En hågkomst af detta äldsta bruk qvarstår ock i dop-karets ännu bibehållna namn af font, funt, dop-funt, bildadt af latinska ordet fons ɔ: källa. Under medeltiden gjordes detta dop-kar ännu så stort, att barnet kunde vid döpelsen alldeles neddoppas i vattnet. Småningom begynte man dock fatta det heliga dopets symboliska mening, och nöjde sig med att döpa någon mindre del af kroppen. Dopet blef då icke vidare förrättadt i sjelfva funten, utan i en s. k.
