Sjelfmördaren (Sommelius)

Sjelfmördaren.

På kinden som ett eldregn bränner tåren,
Bekymret frätande som grafrost är:
Styggt som Gehennas hålor ryka såren,
Som qvalet likt en knif i hjertat skär.

Mig luften qväfver som en svafvelimma;
Mig vattnet smakar såsom glödgadt blod,
Och i hvar åder lidelserna stimma,
Som de fördömda i en syndaflod.

På lifvet är jag ”ledsnare”, än slafven
Är på sin kedja och sin bleka nöd;
Jag slänger bort det glad, som pilgrimsstafven
Den trötte, som en mätt en beta bröd.

Väl fryser kroppen kanske under kullen;
Dess bädd blir kall djupt ned i fuktig jord,
Och likmask krälar omkring den i mullen,
Som hungrigt pack trängs vid en furstes bord.

[ 319 ]

Men fred jag får för sorgen; för min smärta
Den nakna kistan är för smal och trång,
Och lugnt jag sofver, tills mitt brustna hjerta
Blir läkt — och Gud mig väcker sjelf en gång.