Skärgårdsbref. Nov 1867
| ← Bachi bröstrecept |
|
Strödda minnen af resor till lands och sjös → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band VI 1867, N:o 11(345-346) Se digitalisering på ALVIN! |
Skärgårdsbref.
November 1867.
å du begär veta något nytt här utifrån den yttersta svansspetsen af den Stockholmska skärgården, så är bäst att jag till en början låter dig veta något om väder och vind, hvilka, i synnerhet denna tid på året, hålla ett lefverne, som i anseende till deras oåtkomlighet, får ostraffadt passera, ehuru det kostar på att tåla och lida deras oförskämdheter. En tjutande nordvest, en riktig luftvarg, jagar nu som argast de arma böljorna, hvilka som vilda, hvitulliga får störta ut huller om buller i det oändliga hafvet, der de tröstlösa, det förstås, få se sig om bäst de kunna.
Fins något otäckare än en storm, eller något vederstyggligare än hafvet? Det fins ingen sjöbuss, han må vara så röd-brusig som helst, som tycker om hafvet. Han är litet kaxig, då han kommer i land med blankhatt och silkesnäsduk och vill inbilla folk att han längtar ut igen; men detta är bara puder och skepparlögner. Han vill ej ut, han mer än jag, och då kan du lita på, att hans längtan inte är stor. Jag har aldrig hört att en erfaren sjökapten någonsin önskat att hans son skulle blifva sjöman. Nej, tvärtom har jag hört honom stämpla sjömanslifvet som det otacksammaste af alla menskliga påhitt och yrkesfunderingar. Och jag tror verkligen, att så förhåller sig, ty öfverallt ser jag gamla sjömän lika fattiga som utslitna. Hvad mig sjelf angår, blir jag arg, då jag ser hafvets retfulla bondgrin och grimacer och hör vågornas olidliga och tröttsamma löpningar och tjutöfningar. Med Guds makt blir jag heller aldrig någon sjöman.
Tacka vill jag att i land
Trygg få gå med käpp i hand,
Sofva lugnt i stugans hägn,
Ha galoscher emot regn
Och ha både vår och höst
Silkeshalt och hvita bröst.
Hellre än att ha som gast
Sommarnöje i en mast,
Dingla uti rå och vant,
Vingla uti vågens brant —
Hellre traskar jag med plog,
Bryter sten och hugger skog.
Sjöman har ett fasligt värf:
Köpmans vinst är hans förderf;
Han skall våga lif och blod
Att få saffran i hans bod,
Våndas och gå vakt på däck
För vanilj och kaffesäck.
Att få redarn tät och trind,
Skall han trotsa våg och vind,
Stufva i hans magasin
Tobaksstjelk och apelsin.
Han får törsta mången dag,
Fast han för hans vinförlag.
När han, fastän styf och käck,
Ej för storm kan stå på däck
Och i mörker, oförsagd,
Tar in ref, på magen lagd —
Då far redarn i sufflett,
Tar på Rydberg sin kottlett.
Stormen har öfvergått till snöyra. Berg och backar hafva i hast blifvit öfverpudrade. Det är naturligtvis ej på fullt allvar. Det är blott ett ögonblickligt skämt. Vattnet ger sig ej tid att göra några vågor. Det är en röra alltihop. Det ryker som mjöl, tjuter och skäller, skräller, ramlar och skramlar. Tolf fartyg ligga i vår hamn. Ingen törs ut. Sydvester och Helsingörspelsar hvimla i land. Man ser, hvad man har att vänta, då man kommer till sjös. Man går in i handelsboden och dricker öl. Man tröstar sig, det förstås! Men blicken irrar oroligt ut åt hafsgluggen, dit man förr eller sednare får lof att sticka ut, så snart snötjockan hunnit skingra sig. Vinden är god; det duger ej att ligga stilla, ty då blir det oväder på Börsen, der man puttrar öfver sol och skeppartimmar. Jo jo, men! telegrafen sqvallrar. Men det blåser för hårdt, börsgubbar! Ni får lof att ha liten smula tålamod med edra sjöplöjare.
Upp genom luften, bort öfver hafven
Stormbyar tumla, så långt man kan se.
Sommarens drottning med rosiga stafven
Funnit för godt att på flykt sig bege.
Se hur det ryker
Och rifver i skyn!
Hafsguden stryker
Kring böljornas bryn.
Sjötroll och gastar ha kommit på trafven,
Hafvet det kokar och bjuder på te.
Tackar ödmjukast! Men vi komma sedan.
Vi stå oss bättre att ligga vid bron.
Dessutom segla vi aldrig på freda’n:
Vi ha läst bättre vår navigation.
Ingen oss narrar
Till sjös att bege.
Vinden bedarrar
I morgon kanske.
Satan må segla i djupaste nedan,
Helst när ej vindarna taga reson.
Sakten er, vindar! och simmen, Tritoner!
Kring våra kölar med mildare sqvalt!
Jemt oss i kikarn ha våra patroner;
Låten oss segla, dit de ha befallt!
En skall till Kina
Och en skall till Råå,
En till Messina
Och en till Bordeaux;
En till Oporto och hemta citroner,
En i S:t Ybes skall göra i salt.
En skall till Holland och kumminost packa,
En till Havanna och hämta farin,
En skall med stångjern till Albions bräcka,
En gudskelof, till Rouen efter vin;
En skall till Skottland
I stenkols-affär,
En skall till Gotland
Och lägga sig der;
En till Arabiens kuster skall flacka,
En skall för vintern gå hem till Stettin.
Vinden har mojnat. Det blir lif och rörelse bland fartygen. Lotsflaggen hissas på förtoppen. Kettingar skramla. Ankaret kryper upp under bogen. Märsseglet sträcker opp sig. Flaggan svajar under gaffeln. Lotspojkarna kasta loss undan för undan. Fartygen försvinna mer och mer, tills de se ut som flugor på horisont-skynket. Ännu några minuter — och herrligheten är förbi.
För några dagar sedan firades här ett lots-bröllop af det större slaget. På det du ej må onödigtvis göra dig några oriktiga föreställningar om ett lots-bröllop härute, så vill jag bibringa dig några redigare begrepp i berörde hänseende. En liten snäll och förmögen lotsgubbe gifte bort sin fosterdotter med en ung, hygglig lots. Samlingen var talrik, inemot tvåhundra personer med »qvinnor och barn». Brudskaran, som i hemmet hämtade bruden, tågade upp till en för tillfället upplåten, större lokal, under kanonskott och musik af »dragspel» och fioler, utstofferade med rosenfärgade sidenband. Salen, der vigseln förrättades, var bländande upplyst af stearinljus, oberäknadt de ljuslågor i trearmiga stakar, hvarmed marskalkarne instakade och under vigseln temmeligen närgånget bestrålade brudparet.
Bruden var klädd i svart siden med blombuketter utefter kjolen, från axeln till fotabjellet, krans och krona af myrten samt en hvit slöja, som nedlät sig att sopa golfvet. Brudgummen bar svart bonjour och hjertbukett. Brudtärnorna, hvita, mjuka och luftiga som hafstärnor. Marskalkarna, unga lotsfyrar, fina och smidiga som unga måsar — men dunfria.
Jag var icke med och klädde bruden, men jag vet, att silfverpengar lades i hennes skor, som bruket här kräfver; äfvensom att bruden sjelf, innan brudskaran satte sig i gång, inlade silfverpluringar i fiolerna. Att hafva penningar i brudskorna lär vara ett tillförlitligt medel att i äkta ståndet få dansa på rosor alltigenom. Att lägga dem i spelmans-instrumenterna måtte innebära lycka i äktenskapets hasardspel, så vida det ej helt enkelt betyder en blifvande god klang i de så kallade »äktenskapsfiolerna».
Sedan vigseln var förrättad och lyckönskningarne, slägtpussarna voro öfverstökade, kringbjöds kaffe med thy åtföljande alla form-möjliga stockholmska sockerbagarkrumilurer. Der ofvanpå kom den för manfolket oumbärliga konjakdoftande »kaffehalfvan», hvarefter dansen börjades och fortsattes med lif och anda till klockan ett på natten, då de äldre aftågade till en annan lokal, der bröllopsbordet var dukadt. Ungdomen, som under tiden fortsatte dansen, fick sedan utgöra andra »backlaget» och undfägnades i samma lokal under en vida högre och ungdomligt uppskrufvad munterhet. Bordet var storartadt försedt med Guds gåfvor. Der fattades icke en gång krokanformiga tårtor. Det var fullkomligt herrskapsmessigt, och sjelfva aptiten gaf ingalunda några herrskapers efter.
Efter måltiden återtogs dansen, som sedan varade till klockan fem på morgonen, då den afblåstes, sedan man i vederbörlig ordning dansat kronan af bruden.
Att ett väldigt toddybord var anordnadt i ett särskildt rum, och som efter tedrickningen flitigt anlitades, under det att damerna serverades med vin och bakverk mellan danserna, behöfver jag knappast säga dig. Nemo saltat sobrius.
Hvad som i början af dansen gjorde ett litet uppseende, var, att tvenne inbjudna sjökaptener trådde dansen under åtnjutande af blossande cigarrer, hvilket nya mod lotsarna, som aldrig drömt om något sådant, trodde möjligen vara brukligt på navigatörs-balerna; men antydande, att de här icke ville hafva ett så infernaliskt mod infördt på sina dansnöjen, allra minst vid bröllopstillfällen, läto de på höfligt sätt Neptunisönerna få kännedom om det allmänna ogillandet af deras stinkande och eldsprutande rökelsetraktering.
"Der har ni i penndrag få, men sanna
En sjögast, en djerf, så fan förbanna!
En äkta krabat på Guds försyn."
Neptunisönerna sväljde lotspillerna och afstodo från rökningen.
Presten, som var hitkallad för att förrätta vigseln, lyckades icke göra något godt intryck på församlingen. Han var nykommen till orten och ville göra sin person gällande men tog miste om sättet — och blef löjlig. Vid kaffeserveringen ansåg han sig på något sätt mankerad. Han tog sin hatt, gick på värdshuset och drack kaffe, kom sedan tillbaka och berättade för fruntimren, att det smakade honom särdeles väl. Roligt såg det äfven ut, att han hela aftonen, under det dansen pågick som allra lifligast, sysselsatte sig med ett envist studerande af bibeln. Om det var illustrationerna deri eller texten, som upptog hans oaflåtliga uppmärksamhet, kunde icke utrönas. Andra, lika underliga beteenden visade han under hela bröllopshögtiden; men med dessa sorgliga ämnen vill jag nu icke vidare sysselsätta mig. Han störde emellertid ganska betydligt dagens glädje och trefnad, och jag instämmer i en gammal lots’ yttrande: »Gud ske lof, att han bor på en annan ö!»
Andra dagen var frukost klockan tolf, och likaledes dans på aftonen. Men som jag icke var med längre, så har jag ingenting derom att berätta. Jag är öfvertygad, att allt gick ordentligt till, emedan seden och vanan bland lotsarna, att på skickligt och anständigt sätt fira sina familjehögtider, härstädes alltid äro och troligen alltid förblifva rådande inom detta lilla, »meerumschlurigna» samhälle.
Och så kom den tredje dagen.
Mulen uppsyn hade den.
Festen slöts, och glad var magen,
Och hvar en drog hem igen.
Och nu fins af hela festen
Endast ett, som du ej vet:
Att i regndusk reste presten,
Och att himlen ensamt gret.
