Strödda minnen af resor till lands och sjös
| ← Skärgårdsbref. Nov 1867 |
|
Gör så godt du kan → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band VII 1868, N:o 4(108-109), 5(140-141), 6(171-173), 7(211-213) Se digitalisering på ALVIN,ALVIN,ALVIN!ALVIN! |
Strödda minnen af resor till lands och sjös,
Min skapelse är börjad, men ej slutad,
Är ett fragment.
Med denna bigt jag, lungt mot harpan lutad,
Kan se i ögat hvarje recensent.
Ridderstad.
Ursägta, mitt herrskap! jag skall blott taga mig en
pris snus, så skall jag genast börja dessa intressanta
berättelser. Ni kommer väl ihåg en stor skalds ord:
"Ej Fredrik den store har gjort, hvad han gjort,
Om icke han snusat beständigt."
Och som jag tagit för gifvet att kung Fredrik visste, hvad han gjorde, och att »Davidsharpan i norden» ej sjöng i fåvitsko, så har jag i mitt författareskap tagit saken ad notam och gjort mig till regel, att alltid taga mig en pris snus, då jag börjar ett arbete, och en dito, då jag slutar; arbetet må för öfrigt vara litet eller stort. Ty att snusa »beständigt», som kung Fredrik, dertill har jag hvarken någon passande näsa eller någon afgjord böjelse, och några mellan-prisar få alldeles icke förekomma, helst jag anser hela snuseriet för ett riktigt snusquamperfektum. Alltså, sedan jag nu tagit den oumbärliga begynnelseprisen, så kan jag berätta, att jag for till Norrtelje på ångbåten Carl von Linné. Jag undrade mycket på, hvad gubben skulle säga, om han steg upp och fick se sitt namn på en ångpråm, som med all sin ånga ej är i stånd att föra det frejdade namnet längre än från Stockholm till Norrtelje och Östhammar, via Furusund.
Apropos Furusund. Vi lade till der och blefvo af med flera passagerare, hvilket var rätt väl. På bryggan såg jag rådman Weser med en brun, vidunderlig mössa eller cachett på hufvudet, hvilken likväl mycket förhöjde hans genialiska utseende. En herre, som köpt en korg med jordgubbar vid Östanå, hämtade visserligen korgen, som var öfvertäckt, men befanns tom. Hvem, som ätit upp de dyrbara bären, stod ej på korgen. Hvad menniskan är för ett glupskt djur, i synnerhet då det är frågan om att bära i sig. Postmästaren i Furusund hämtade bref ombord, men ställets ägare, långa fabrikören, såg jag ej till. Jag påminte mig ett stycke af ett skål-tal, som hölls för många år sedan på samma ställe vid en festtillställning och som vore synd att ej rädda undan glömskan:
På detta gröna, sommarfriska ställe,
Det vidtberömda, glada Furusund,
Jag har en vän, som kallas Långa Pelle,
Hvars skål jag dricker utaf hjertans grund.
Jag hjernan plågat har med rim och meter,
Gick in vid Tull'n, der troligtvis jag dör.
Han visste bättre: han har gjort tapeter
Och blef i hast en väldig fabrikör,
Och med sitt rätta namn Pehr Wikström heter.
På honom lyckans gunst sig öfverlät,
Och stekta sparfvar flögo uti gapet:
Han löjtnant blef till häst vid Borgerskapet
Och bjöds på kalfstek hos Hans Majestät. — —
Nu sviker mig minnet, och då läsaren troligen icke förlorar något derpå, så vill jag ej plåga eftertanken med att krafsa upp någon fortsättning.
Vi gungade vidare på vår gamla skuta. Middagen smakade rätt bra, men ehuru maten var oklanderlig fick uppas-sérskan uppbära temmeligen ampra förebråelser för bristande insigter i den ädla kokkonsten, af en yngre herre med månsken i nacken. Han var lika orättvis som osmaklig i sina utlåtanden och förrådde, om ej bristande insigt i kokkonsten, åtminstone brist på uppfostran. »En menniska utan uppfostran», säger Linné, »lemnad åt sig sjelf, liknar mera en markatta än Guds beläte.»
Och sannerligen hade icke hans ansigte någonting markattsaktigt och när han vände sig om var hans månsken afsky vardt. »Månsken», säger en förnäm författare, »kan man ledsna på i beskrifningar, men aldrig i verkligheten, så vida det icke slår sig ned i ens nacke.» Ja, man måste ledsna på det, ty det är bra fult, i synnerhet när det sitter i nacken på en oförskämd menniska. Det är en gammal iakttagelse, som jag vid detta tillfälle kom ihåg, att de, som visa sig mest pockande hos andra, hafva i allmänhet hvarken något att bränna eller bita på i sitt eget hem. Adjö, min herre! Låt oss aldrig träffas!
Hafvet är en orolig inrättning. Det har ingen ro i sin själ. Det är ett evigt guppande. Än sätter skutan näbben ner som ankorna, med stjerten i vädret, än rullar hon på sidorna och roar sig med öfverhalningar. Man är öfverlemnad åt vindarnas »oåtkomliga pack».
"Hanar och hönor och kycklingar små" - Nej, nej!
Ångbåtar äro, som man vet förut,
Ett sat-tyg till slut.
Och aldrig man nånsin kan finna sig trygg
Uppå böljornas rygg.
Bäst lugnt man tycks flyta
På spegelblänk yta,
Bums stormarna ryta.
Man kastas och vräks,
Man rådbråkas och späks,
Törs jag säga: man kräks?
Hos sjösjukans offer ej någonsin fanns
En gnista af sans.
Man är som ett barn, som föddes i natt.
Så slankig och matt.
Man heldre än klaga,
Är färdig sig laga
Sig afdagataga.
Och mångens lefnadslopp
Slöts i vågornas dopp,
Blott man rådde med sin kropp.
Det brusar och susar och gnisslar och gnyr,
Och hafsskummet yr.
Det osar, så fan må ta näsa och svalg,
Af trän och af tälj
Det svärs och det läses,
Man knuffas och snäses,
I köksspisen fräses.
Man ångrar i sitt qvaf,
Att man nånsin gaf sig af
På det ödsliga haf.
Och så kom jag till Norrtelje, en stad med elfvahundra invånare, hvaraf jag vid min ankomst ej såg mer än tre stycken, men så mycket fler badgäster af alla möjliga kroppskonstitutioner. Badhuset är prydligt och utmärkt både innan och utan, och uppassningen lar också vara till badgästernas stora belåtenhet. Det är rätt väl, att man slipper höra några ledsamheter, då man så här kommer till städerna. Flera ekipager voro nere vid landgångsbryggan, för att taga emot passagerare och föra dem till, Gud vet hvilka ställen i grannskapet.
En af passagerarne, en frodig och välmående fru, skulle transportera sin lilla förtjusande hund i land, men hade den oturen att se sin älskling trilla från landgången i sjön. Det blef en förfärlig uppståndelse, och jag tror frun dånade. Det lilla kräket försvann i djupet. Klock! klock! klock!
"Jeg hörte den ej skrige,
Jeg den ej hörte klynke.
Den kunde ikke stige —
Og saa maatte den synke."
Den lilla badgästen kom likväl sedermera till land, till stor fägnad för ägarinnan, som, Gud ske lof, snart hämtade sig från sin förskräckelse. En ung man, som skulle resa på kondition, och hvars åkdon väntade, var den lycklige räddaren. Apropos kondition! och den unge mannens afresa, föll mig i minnet följande versstump, som jag sett eller hört på något ställe:
på en kondition blir man ej fet.
Ej tas examina, ej läsas pensa.
Der läses i katkesen: Hvad är det?
Der hör man pojkar deklinera Mensa.
Och dagen om gör rottingen sin dans,
Man kan ej nästan klokare använda’n!
Ty hufvudsak vid pojkars tukt och ans,
Är att man börjar uti rätta ändan."
Jag vandrade upp åt staden för att skaffa mig herberge. På gatan mötte jag en tjock prest i skinnmössa och med något liknande en snusburk under armen; tycktes vara från landet och var hjulbent. En gumma stod på en trappa och tycktes tala för sig sjelf, en ugns-sopa i hand och tofflor eller galoscher på fötterna. Det var samma trappa, fast icke samma gumma, som för 15 år sedan gaf anledning till följande poetiska utgjutelse vid ett dylikt sommarbesök i samma stad. Vi kunna kalla stycket för
Jag såg en gumma, mera kort än lång,
Hvars man var någonting vid borgerskapet.
Hon stod och gapade liksom en tång,
Ty några tänder såg jag ej i gapet.
Den långa näsan, sammanklämd och tunn,
Gaf åt det hela något hvasst och syrligt.
Och som en hink, som hänger vid en brunn,
Hon öfver svalget hängde äfventyrligt.
"Förlåt", jag sade, "hvar är stans hotell?" —
Jag skäms att jag lät ryggen stå och buga. —
"Jag känner ej Hodell!" - och med en smäll
I dörr’n hon skrek och stängde till sin stuga.
Se’n fick jag höra af en skänkmamsell,
Att mannen jemt på krogen är och klubben.
När han från nobis kommer sent en qväll,
Så får han dask af lilla frun i stubben.
ag tog in på gästgifvaregården, hvilken
är temmeligen bra, då jag undantar den
derstädes herrskande oseden att underhålla
en så välsignad mängd med tuppkycklingar,
att resande ej få någon riktig nattro.
Åtminstone började dessa galningar redan
klockan 3 på morgonen göra sina rösträttigheter
gällande. Jag öppnade fönstret för att göra lämpliga
föreställningar:
»Mina herrar! Jag är visserligen här en främling och kan tyckas ej vara berättigad att uppträda med några anmärkningar emot denna stads respektive invånare och deras lefnadsvanor; men då en resande ganska drygt beskattas för att få sofva, så bör han väl också kunna påräkna en ostörd hvila under de få timmar, hans reströtta lekamen finner behöfliga för sin återställelse. Jag hemställer till herrarna, huru pass behagligt det skulle vara, om jag midt i natten skulle intränga i herrarnas eget hönshus och förstöra eder tupplur. Jag är fullkomligt öfvertygad, att det blef ett helvetes kackel och att jag fick dyrt plikta för mitt öfvermod. Som herrarna se, står jag i bara skjortan och kan möjligen ådraga mig en förkylning. Jag slutar derföre mitt tal, hvilket jag ej anser mig behöfva fortsätta, sedan jag vädjat till herrarnas rättskänsla.»
Jag skulle just stänga till mitt fönster, då ett annat öppnade sig strax bredvid och en figur i nattmössa stack ut sitt hufvud och adresserade sig till mig i följande ordalag:
»Herre! Ni har talat som det egnar och anstår en man i första kammaren, och jag som är i den andra, vill blott tillägga, att jag bjuder herrn på frukost i dag, för att hjelpa mig äta upp hela den här fördömda tupphögen, så att vi åtminstone nästa natt måtte få nattro för våra penningar. Mitt namn är Hjort från Östhammar. Mjuka tjenare! Vi träffas klockan 10.»
Frukosten gick för sig, och vid närmare kollationering utröntes, att båda skjortgubbarne voro gamla bekanta, som ej sett hvarandra på många herrans år.
På aftonen besökte vi stadens societetshus, en stor präktig byggnad med veranda, rymlig för hela staden och en festsalong så stor som Carl den Trettondes torg, med undantag af höjden i taket och måhända någon afprutning på längden och bredden. Der träffade vi »Den tykke», som han kallas i Norge, och derifrån han nyss kommit, vår älsklige vän Uddman, som nu var i Norrtelje endast för att hvila upp sig efter den Norska triumfresan och under tiden pröfva några gyttjekostymer. Vi stötte tillsammans med flere andra notabiliteter och bland dem stadens borgmästare, som bjöd oss på hvarjehanda förfriskningar, hvarunder aftonen förflöt i glam och munterhet utan skoj.
Dagen derpå satt jag på rapphöna i solsken och
damm med res-snuggan i hand och tobakspungen i
knapphålet.
Solen bränner i min rygg:
Kors hvad mygg!
Jag skall sätta er i knipan
Och er sopa
Allihopa,
Bara jag får eld på pipan.
Hvem har rättighet er gett,
Att med bett
Fredliga turister gästa?
"Puff!" sa’ snuggan.
Håll nu tuggan,
Annars får ni mer till bästa!
"Puff!" Nu har ni respass fått.
Kort och godt:
Ryk och ränn för hundra attan!
Gefle Wapen
Egenskapen
Har att hålla mygg på mattan.
Nu kan jag få resa trygg
Utan mygg,
Som vill ha min blod till soppa.
Segren vann jag,
Och nu kan jag
Pipan uti säcken stoppa.
På afstånd såg jag en mängd kreatur, som lågo och solade sig. Jag kunde ej begripa, hvad det var som oupphörligt rörde sig fram och åter på en oxes rygg. Skjutspojken upplyste slutligen, att det var kråkor, som spatserade af och an och sökte insekter. Oxen lät dem hållas och tycktes med det mest stoiska lugn upplåta sin ryggrad till promenadplats. Jag förvånade mig öfver djurets tålamod och undrade, om detta märkvärdiga tålamod vore det, som George Sand eller madame Dudevant menar, då hon anser tålamod endast vara »tröghets-styrka». Nu vet jag ej riktigt, om skjutspojken eller George Sand hade rätt. I förra fallet skulle oxen vara tacksam att på ett så beqvämt sätt blifva af med en hop sommargäster, som plågade honom, och hans obeskrifliga lugn derigenom blifva förklaradt. I det sednare fallet vore styrkan att vara trög mer än oförlåtlig, då man akterut är utrustad med ett så förträffligt flugborthviftar-instrument, som äfven af kråkor skulle respekteras, om det användes med behörigt eftertryck. Jag tror, att pojken hade rätt, och att oxen tålte kråkorna och deras perukmakarebestyr derföre, att de gjorde honom en ren tjenst. Egennyttan är en stor diplomat.
Hvad det är angenämt att resa, der det icke finns jernvägar. En rapphöna är ett himmelrike mot en kupé, der man alltid måste räknas till inskränkta menniskor. Och man är icke allenast inskränkt, utan man är ordentligt fängslad och inlåst som ett för menskligheten vådligt subjekt.
Aldrig, om jag ej är piskad,
Reser jag uti kupé.
Ingenting man der får se.
Liksom flundror är man fiskad
Och insläppt i sump som de.
Inklämd sitter man och slagen,
Oförklarligt dum och slö.
Intet finns att sig förströ.
Ej är vardt få ondt i magen:
Det är bättre då att dö.
En är het som eld och svafvel,
Här finns folk af alla slag,
En är frusen, blek och svag,
En vill fönstret ha på gafvel,
En predikar öfver drag.
En för köld med föttren sparkar,
En har skor af ryska skinn,
En tar Hoffmans droppar in,
En mot grannens axel snarkar
Och tar näsan hans för sin.
En till tröst skall namnam söka
Åt en fem-års rustibus,
En har tandvärk utaf fluss,
En, i stället för att röka,
Tar sig en försvarlig buss.
Nog är allt detta tarfligt[1] i en bur, som är 3 alnar lång och på långt när ej så bred och som ändå måste rymma 8 personer. Nej, jag tackar! Jag föredrar till och med rapphönan, i fall ej något beqvämare åkdon står mig till buds, blott jag får åka fritt och otvunget, utan någon konduktör, som befaller. Är det icke behagligt (jag förutsätter alltid på rapphönan vackert väder) att liksom nu få säga till sin skjutspojke: »Hör du, min lilla gubbe! stanna här eller kör i sakta mak, ty jag vill betrakta denna lilla förtjusande bäck, som tumlar utför branten, och höra på fåglarnes halsbrytande koloraturer!» Han stannar villigt, visserligen utan att deltaga i min förtjusning, men ändå nöjd att få hvila sin gamle krake och ge honom en näfve gräs från dikeskanten, under det han gnolar och sjunger på någon favoritmelodi. Äfven jag sjunger:
Lilla skogsbäck! hvad, du snackar
Och tar skutt och kilar på!
"Silfverfotad", jo, jag tackar!
Gnistrande från topp till tå!
Läspande bland ros och lilja
Hör jag dig vid trastens rop,
Fast jag ej kan orden skilja,
Ty persilja
Är det nästan alltihop.
Dock, jag hör och ser dig gerna,
Äsklig, sorlande och sval,
Då din blick vid dagens stjerna
Blixtrar genom skog och dal.
På naturen vill jag akta,
Den är ny för mig hvar gång.
Derför kör jag nu så sakta,
Att betrakta
Gracen i din dans och sång.
Hvar du börjat och skall sluta
Dina färder, vet ej jag:
Må du fritt och gladt få njuta
Nordens korta sommardag!
Årens tyngd du ej befarar,
Än har du ej sjungit ut.
Då din sång, som eko svarar,
Ännu varar,
Då är min förglömd och slut.
et är nu hela tre dagar sedan jag satt på rapphönan och gjorde föregående politiska betraktelser. Efter några större reskrokar stannade jag vid en småtreflig som en af mina fordna skolkamrater nu innehade på arrende och som gaf honom rättighet att kallas patron. Jag tillfrågade en rödhårig pojke, som öppnade den grönmålade grinden, om hans patron var hemma.
»Han sitter der», svarade pojken och pekade på ett päronträd, der min hederlige ungdomsvän verkligen satt, försedd med en stor trädgårdsknif, hvarmed han var sysselsatt att afskära en nedhängande afbruten gren.
»Zacheus!» ropade jag, »stig snarliga ned, ty jag vill gästa i ditt hus."
»Hvem är det?» svarade Zacheus och steg ned ur trädet. »Kom närmare», sade jag, »här skall du finna troheten och en hungrig mage.»
Sedan vi skakat händer förfogade vi oss in i stugan, der jag emottogs af hans fru, en den allra som trindaste lilla hruna böna man kan tänka sig. Middagsbordet var dukadt, ehuru det nu undergick en liten förändring, som endast bestod deruti, att stolarne fingo maka åt sig och en plats bereddes för undertecknad.
»Ni får bara fläskpannkaka», yttrade värdinnan muntert under det värden och jag vid bränvins-bordet, det smakfullaste of allt hvad bord heter, togo oss den mest välgörande Blombergare.
Ack! fläskpannkaka, det är himlagodt!
Trichiner finnas, det kan väl ej nekas.
Ett dåligt rykte ha de om sig fått,
Men alls ej farliga - om blott de stekas.
Vi åto och glammade obarmhertigt, gingo sedan ut i det gröna och tände våra Nicotin-trumpeter.
Här på Fredriks gröna udde
Ätes middag som förslår.
Se’n så får man sig en kudde
Och sig ned i gräset slår.
Sen man slutat har att lura,
Kaffe i det gröna fås;
Och en bricka med tuschura
Punschglas med butelj, förstås.
Dagen derpå, ty en sådan kom också, voro vi bjudna till en granngård, belägen en half mil in i skogen. Der firades tvenne flickors födelsedag hvaraf den ena var dottern i huset, den andra var blott sommargäst, båda med det vackra namnet Anna, och tillika de allra intimaste vänner. Meningen var, att några englar skulle komma på gratulation ifrån en närbelägen holme. Båten var prydd med blommor och englarne förtjusande. En af englarne hade den oturen, att då han skulle gå i land, föll han, så bevingad han var, i sjön, som likväl ej var djupare vid bryggan, än att han kunde vada i land. Hela drägten, Oberäknadt vingarne, var gjord af Aftonblad och tog sig ej illa ut; men då den nu blef genomblött, föll det ena stycket efter det andra ifrån tråcklingen och gjorde att gossen, som sprang gråtande hem, liknade nästan fullkomligt en engel, innan han uppnådde gårdens trappa.
Denna lilla improviserade scen störde icke den allmänna glädjen, utan blef fastmera ett ämne till många muntra anmärkningar.
Middagen intogs i det gröna, och skålar, sånger och tal aflöste hvarandra, Bland andra sjöng husets fordna guvernant, fröken Beata, på samma melodi som: »Tiden bortilar, men icke min smärta»:
"Snälla, små flickor! hvad hjertligt jag tänker,
Jag uti detta poemet er skänker.
Ni skall finna deri
All min filosofi,
Jag är äldre än ni.
Glädjens och fröjdens, så mycket j kunnen,
Ungdomens tid är så hastigt försvunnen.
Snabba vingar han har,
Fort, som skuggan, som drar
Öfver ängen, han far.
Fåfängt är tiden tillbaka att hålla.
Puder han öfver oss alla vill sålla.
Han är hårdhändt, den karl’n.
Man blir grå och erfar’n:
Se på mig, söta barn!"
o. s. v.
Bland andra deklamerade en jovialisk kamrerare följande »Önskningsrim»:
"Jag er önskar
Gård och stuga,
Äng, som grönskar,
Hug, som duga,
Höns och kretter,
Får i skockar,
Häst och getter,
Dito bockar,
Svin och stiga,
Fat och pannor,
Dito piga,
Som tål bannor.
Och kan tiga.
Om den stuga,
Jag beskrifver,
Borglig blifver,
Må hon duga!
Äfven greflig
Må hon vara
Gerna, bara
Hon är treflig;
Dito gubbe,
Som med heder
Delar med er
Fröjd och smärta:
Ingen tubbe
Gubbens hjerta
Sen från eder!
Han bör hafva
Buda äga
Hvar sin egen
Gård, belägen
På en kulle,
Skilda bara
Af den klara
Fjärdens spegel.
Som skall vagga
Hvar er gubbes båt och segel,
Prydd med flagga,
Sydd af Anna,
Och med granna
Färgers hvimmel:
Blått och gult som sol och himmel." — o. s. v.
Sednare på aftonen var bal i en löfprydd loge, och jag påminner mig en visa af en soldat på Grunnebohed, der det heter:
— — "Ett ord jag nämna må
Om de flickor, som gå
Här på Grunnebo så fina och så rara.
Med stora krinoliner
De dansa, så det hviner,
När musiken blott riktigt stämmer in."
Närmare midnatten skildes sällskapet i den gladaste sinnesstämning, som endast på landet har sitt rättaste och sannaste uttryck. Jag for med Zacheus och hans fru; de andra har jag ingen reda på, men förmodar, att de, likasom vi, reste hem för att taga sin lilla tupplur, för att sedan med Börjesson på poetiskt vis kunna betrakta och af vakta den tidpunkt, då:
"Ur den rörda jordens sköte slog
Sin tusenfärgglans blommornas förtjusning
Och sina skuggor trädens flägt."
fter en dags hvila hos min hederlige Zachseus, hvilken på
aftonen skjutsade mig till närmaste gästgifvaregård,
der jag stannade öfver natten, satt jag åter på
den dammiga landsvägen och betraktade den herrliga
naturen, som är outtömlig på lyckade framställningar,
under det Brunte med inöf-vadt gästgifvarlunk
framskaffade det hjulbenta åkdon, hvarpå jag
krånglat mig upp och lyckats intaga enÄganska upphöjd
plats. Lynnet var muntert, och cigarren understödde
den angenäma sinnesstämningen. »Den, som icke röker»,
säger Bulwer, »har antingen aldrig haft någon djup
sorg, eller också nekat sig den ljufvaste tröst,
näst den, som kommer från himmelen.» Sångmö, låt oss
sjunga en stump!
Se huru skyn sig målar
Och skogens rund!
Det solen är, som strålar
Med gull i mund.
Hon pannan redan pussat
På bergets topp,
Och blommorna, som sussat,
Hon purrat opp.
Och lilla bäcken kilar
Sin brant utför.
Och med en brådska ilar
Hvar gärdsgårdsstör.
God morgon! gamla kråka!
Hvad hörs för nytt?
Tror du, att du får åka
Med mig? Jo pytt!
Det der kan jag bedyra
Är herrgål’ns torp,
Der torparn är en myra,
Men herrn en korp.
Det kan jag se på vallen,
Som står så sur,
Och stugan, som, förfallen,
Har rutor ur.
En snorvarg står och grinar
Med sol’n i strid.
Och ned en gris sig svinar
I dyn bredvid.
En tupp förnämt sig vräker,
Och på en stock
Figur’n, som står och bräker,
Är torparns bock.
Och glada toner nyper
En trast så rask.
Och fram i solen kryper
Harkrank och mask.
Att sola sig i glansen
Tillhör allt kryp. —
Nu Brunte gaf med svansen
En broms ett nyp.
Förtjust naturens under
Jag ser och hör:
Hur solen berg och lunder
Med guld beströr;
Hur vestanvinden läspar
I björk och ask —
Min körsven bara gäspar
Och hör ej fnask!
Nu lyckan så har fogat,
I allsköns ro,
Att vi oss fram ha knogat
Till Ensta: ptrro!
Tänk hvad oss nu skall smaka
En frukost-bit,
Sen vi så här fått skaka
Två mil en suite.
Magen har sina oafvisliga kraf. Redan den »mångpröfvade» Odyssevs kände det, då han från den »illberådda» Kalypso kom drifvande till Phäakernas land och, som Homerus sjunger, enligt akademie docenten Johansson tolkning:
"Ty skamlösare något ej fins
än den pockande magen,
Hvilken med tvång om sina behof
påminner oss alla,
Äfven den mest nödställde och mest
hemsökte af sorgen."
Det var vid samma landningstillfälle som den olycklige Odyssevs klagade, enligt samma uttolkare:
"— — — — mig bränningen
nära förderfva!,
Hvilken mot väldiga klippan mig slog
på ett hiskeligt ställe."
Jag satt vid öppna fönstret och spisade stekt gädda, då en liten vacker katt kom och helsade på mig. Hon kom genom fönstret, tittade sig omkring och nös. Prosit! Kattnys-ning är betecknande för väderleken. Jag tänkte på fortfarande vackra resdagar.
Välkommen silfverhvita,
Brunögda tös!
Du skall ha tack och heder,
För att du nös.
Järn, jam! - Jag gläds och känner
En luft så frisk:
Får jag ej lof att bjuda
En tallrik fisk?
Jag strök dess rygg och smekte
Dess hals, men ack!
Hon klöste mig och fräste
Jam, jam! till tack.
Jag mig att aldrig hata
Har föresatt,
Men det skall satan mata
Gästgifvarns katt.
Flere resande inträffade och deribland några bekanta, både damer och herrar, hvilka skulle resa för att bada. Somliga beklagade sig öfver en vacklande helsa (det var riktiga kalasmenniskor), andra öfver den tryckande värmen (jag tyckte det var ingenting öfver sig). Somliga hade gikt och reumatism (rikemanskrämpor!). Pappa hade hosta (toddy och förkylning!), fröken växte snedt (snörmakeri!), pojken hade för stort hjerta (det krymper nog ihop med tiden!). Den ena ville ha regn (för sina åkrar!), den andra ville ha solsken och vackert väder. (Jag tänkte på mig och min resa!) Stackars menniskor! Ingen var nöjd.
Uti naturen ibland djuren alla
Kuriös man menniskan visst må kalla.
Den ena ej riktigt vet, hvad hon vill,
Den andra hör samma sorten till.
Fins någon klok ibland hela skocken,
Var god och visa mig på en tocken.
Tills vidare tror jag det får bero,
Hvad man om Guds afbild skall riktigt tro.
Är det regn eller kallt, så går hon och gnäller,
Är det varrnt, är det ej bra, det heller.
Och då hon ej vet, hur hon vill ha,
Så har hon hittat på att gå med en-tous-cas.
Hon känner sig besvärad af lifvets fjettra’,
Och söker med snörlif sitt lif förbättra.
Då blir hon krokig och får hektik:
Då går hon att bli rak på gymnastik.
Hon vet, att fråsseri och nattvak skadar,
Men hon kalaserar ändå — och far se’n och badar.
Jag önskar herrskaperna mycken lycka att träffa på de rätta kurmetoderna.
Vi reste åt hvart vårt håll; men jag fann snart, att gamla märken ha ingen betydelse och hållbarhet nu mera. Kattnys-ningar gälla ej en smul mera, än andra spådomar. På vägen från Ensta öfverraskades vi af ett oförmodadt oväder:
Så går det, när men’skan skall tro på skrock,
Som kattor snacka:
Fast kattkräket nös, det regnar ändock.
Min bockskinnsrock
Jag måste ur kappsäcken packa.
Allt närmre och närmre hörs stormen gny
Och åskan mullra.
Ur himmelens hvalf, som ser ut som bly,
På paraply
Regndropparna smattra och kullra.
På thordönets frågor ge bergen svar,
Och blixten ljungar,
Och regnet i skjutsbondens halsgrop far:
En droppe qvar
På nästippen hänger och gungar.
Och gubben han svärjer en liten stump,
På Grålle raskar.
Och Grålle ger till ett hej duktigt skump,
Och ben och gump
Och svansen med lervatten plaskar.
Hvar skola vi nu, min gubbe, säj,
Mot skur’n oss värja?
Kör in till "klockarn i Danderyd"! Nej!
Han lefver ej:
Kör in till löjtnanten på Berga!
»Nej håll!» ropade jag, »låt oss köra raka vägen till hufvudstaden», hvilket jag efter nogare besinnande fann vara det klokaste. Eegnet hade saktat sig, och en och annan blå fläck syntes på himmelen.
Vi hade ej kört långt, då vi hejdades af en vagn, som stod midt på vägen, och hvars ena draglina var i olag. Det var en bättre vagn med sufflett, en afundsvärd pjes i regnväder. Min skjutsbonde blef anmodad att hjelpa kusken; och under tiden gjorde jag den angenäma upptäckten, att den resande, som satt ensam inkrupen i suffletthörnet och åkte med egna hästar, var en af mina intimare vänner.
Det blef handslag och hurrarop, och som vi hade samma väg och linan nu var reparerad, så satt jag, på inbjudning, snart instufvad i andra hörnet vid min hederlige väns sida. Vägen fortsattes under glam och samspråk; men allt som vi nalkades hufvudstaden, mulnade min väns ansigte, och han utbrast slutligen: »Det är ju satan till menniskor, som aldrig kunna få denna fördömda väg så pass farbar, att man en gång kunde slippa få gallfeber, då man olyckligtvis skall fram här. Det är ju en kaviar, som är bottenlös. Gör en visa om detta. Det är ju både ett djupt och högt ämne. Låt oss börja, jag hjelper till.» Och vi började vår gemensamma sång:
Det fanns vägar i Abdera,
Der man ständigt stöp omkull.
Men så djup fanns ingen lera,
Som den här vid Roslagstull.
Som en soppa kan den ösas,
Som i sjö gå hjul och naf.
Här kan lifvets gåta lösas
I den bottenlösa graf.
Maken kungsväg får man söka,
Maken ock till större skam.
Den är gjord för dem, som böka,
Ej for folk, som färdas fram.
Aldrig sådan smuts och lera
Såg jag, till hvad stad jag kom.
Vi kört vilse, till Abdera:
Håll för Guds skull och vänd om!
Det är sorgligt att berätta,
Men man får väl lof till slut.
Det kan själ och sinne lätta
Att ibland få sjunga ut.
Att få trummor här och diken
Får man stöta i basun.
Stockholms-folk! förstår ni piken?
Den är ställd till er kommun.
- ↑ svårtytt p. g. a. plump i texten.