| ← Till en Sjökapten |
|
Till en musikalisk Vän → |
Skalden.
Över jorden Skalden går och vankar,
Sänd utaf Apollo-fadren huld,
Och på ryggen han sin lyra kankar,
Tung att bära, ty den är af ”guld”.
Medges, att han är ett litet under,
Häftig, öm och vild till sin natur.
Verlden tror, och det på goda grunder,
Att han är en högst komik figur.
Der, som lifvets vilda tummel-sorlar,
Tar han plats och finner sig deri.
Stundom vid en liten bäck, som porlar,
Lyss han till naturens poesi.
Skrattar än åt Bacchi vilda yra,
Gråter ömt vid ”Lifvets Romantik”.
Äter paltbröd, samma stund hans lyra
Tar lektion i ”sferernas musik”.
I sin fantasi han kalkulerat,
Att till soln är blott en liten bit,
Klifver öfver molnen ogeneradt
Och går in till månen på visit.
Stundom faller han ur rätta tonen,
Skrifver lag för konungar och pack;
Gormar, som han sjelf satt uppå thronen,
Slutar med att borsta sjelf sin frack.
Utaf kärlek tidt och ofta fången
Fladdrar han och skyller på naturn.
Hoppet om en liten puss för Sången,
Narrar honom in i jungfruburn.
”Diamanter” han ur luften tvingar,
”Guld och purpur” tar han i ”det blå”,
Flyger genom skyn på ”gyllne vingar”,
Skäms att visa folk sin paletå.
Ofta glömmer han uppå Pegasen
”Att sig skaffa mynt och eget tak”.
Deraf kommer den utslitna frasen,
Att ”affärer ej är Skaldens sak”.
Ack, så dumt! här ligger ju beviset
Klart och tydligt, att man kan bli flat:
Han på Börsen vinner högsta priset
Ofta, då grossörn ger upp sin stat.
Tung är ändå för de Skalde-nackar
Deras himmel, fast af ”lyror full”.
Midt i vintern svetten af dem lackar
För ideernas och rimmens skull.
Skönt det klingar väl att ”lagrar skära”,
Afundsvärdt är dock ej Skaldens kall.
Oftast är hans lif, i all dess ära,
Sorgligt, som ”en balsam-poppels fall”.