Skalden (Alfthan)
| ← Engelns löje |
|
Sångens lof → |
Skalden.
Skalden tog sin sköna lyra,
Sina wackra tankars tolk,
Och på sina toners wingar,
Flög han widt kring jordens folk.
Och utöfwer land och watten
Ljöd hans klara sångarröst.
Och den fann ett wackert genswar
Uti månget menskobröst.
J som sörjen, j som klagen,
Hwarför sörjen, klagen j,
O! j stören lifwets stora,
Underbara harmoni!
Kommen till de ljusa länder,
Der min sångmö sett sin dag,
O! och lifwets sorg och smärta
Kännes då för er så swag.
Underbara sagoländer,
Sångens helga tempellund,
Millioner Hjertan stigen.
Ned uti er egen grund.
Finnen tro på tro och skönhet,
Finnen hopp och hoppets ljus,
Och en herrlig werld af kärlek
Spirar opp ur lifwets grus.
Twiflet det är sångens owän,
Sångens död i menskans bröst,
Millioner j, som sörjen,
Lyssnen till min starröst.
Hyddans söner och palatsets,
Lyssnen alla till min sång,
Den som fattar sångens skönhet
Aldrig blir hans werld för trång.
Lif och blomdoft, glans och rodnad
Wexla om ehwart hon går,
Och hans tårar äro endast
Dagg på hjertats blomsterwår.
Sången tystnade och skalden
Tankfull ned i lifwet såg,
Der omstråladt af hans sånger
Allt för honom öppet låg.
Glada strålade hans ögon,
Hjertats wackra tolkar twå,
Och der blandades i strålen
Ljuf en wemodstår också.
