Skeppar Worse/Kapitel 9
| ← Kapitel 8 |
|
Kapitel 10 → |
Garman & Worse hade några lyckliga år.
Som en ström af friskt blod löpte Jacob Worses penningar in i den tynande affären, fördelade sig öfver lemmarne och gjorde hela organismen frisk och stark. Och det dröjde icke länge förr än firman hade återvunnit hela sin glans både hemma och ute.
Konsulns ansigte blef åter slätt och obekymradt, och hans steg läto raska och ungdomliga, när han gick uppför den breda trappan för att se till de främmande arbetarne som han hade hemtat från Köpenhamn för att dekorera sällskapsrummen ofvanpå.
Till våren skulle Christian Fredrik komma hem; hans utbildande i utlandet var fullbordadt, när han hade tillbragt den sista vintern i Paris.
Konsuln gladde sig mycket åt att få hem sin son, isynnerhet nu, då han med stolthet kunde visa honom, att huset stod väl vid makt och att affären var i hög grad blomstrande.
Det var blott detta enda med Worse. Konsul Garman förbannade i sitt hjerta haugianerna och alla heliga mer än någonsin. Det hade gått som han fruktade: de hade alldeles förstört skeppar Worse för honom.
Detsamma tyckte jungfru Birgitte och jungfru Mette. Visserligen kom han under den första tiden af sitt äktenskap oftare ut till Sandsgaard och försökte att vara alldeles som förr.
Men det gick ej; han kunde ej längre finna tonen, och å bägge sidor kändes det pinsamt, att de gamla goda dagarne voro förbi för alltid.
Blott en enda gång hade fru Sara Worse varit på Sandsgaard. Konsuln gaf en stor middag till ära för de nygifta.
Med nedslagna ögon satt hon bredvid konsul Garman vid det lysande bordet omgifvet af alla de fina herrar och damer, som hon kände igen från gatan eller från kyrkan. Rundt omkring henne ljöd skämt och skratt och ett muntert larm, som hon aldrig i sitt lif hade hört make till, fast man den dagen ändå inbillade sig att man lade band på sin munterhet af hänsyn till den unga fruns kända religiositet.
Jacob Worse deremot, som var van vid detta och som var omtyckt af alla, satt så innerligt förnöjd och ville nicka till sin hustru. Men hon lyfte knappast sina ögon under hela måltiden, och då de kommo hem — Worse måste finna sig i att åka — sade hon till honom, att hon kände det, som om hon varit i helvetets förgård.
»Åhnej, Sara, hur kan du säga så? Det är sannerligen präktiga och hyggliga menniskor allesamman.»
»Ja, du förstod väl, att de bara gjorde narr af dig?» sade hon skarpt, ty så hade hon uppfattat det, när borgmästaren eller en af de andra utbad sig den äran att få dricka ett glas med den gamle kaptenen och den unge brudgummen.
Hon kom aldrig dit mera. För det första var hon klok nog att inse, att hon aldrig skulle få fotfäste i denna krets; men för det andra var det verkligen för henne, som från barndomen ej hade hört annat än allvarligt och gudligt tal, någonting djefvulskt hos dessa glada, sorglösa menniskor, som skrattade högt medan de drucko det farliga vinet.
Konsul Garman förebrådde beständigt sina svägerskor, att de ej förr hade gifvit honom underrättelse om skeppar Worses maskopi med haugianerna. Han påstod, att han skulle nog ha kurerat honom, om han bara hade fått honom under behandling, innan sjukdomen hade tagit öfverhand.
Emellertid tycktes Worse vara belåten; och det var ju väl så länge det varade. Men på Sandsgaard saknades han, och när han drog sig tillbaka från sjön och öfverlemnade »Familjens Hopp» till andra, uppgaf konsul Garman honom alldeles som spolierad och förstörd.
Konsuln var alltså ännu mera ensam än förr, och ofta vandrade han i melankoliska tankar af och an på den breda, grusade vägen framför trädgårdspaviljongen.
Den låg vid en dam, rundtomkring hvilken det växte en vacker krans af vass. Dammen måtte förr ha varit mycket större, ty konsuln mindes från sin barndom, att det hade varit vatten på bägge sidor om lusthuset och en bro, som kunde lyftas upp.
Det föresväfvade honom ännu ett oklart minne om några damer i en blå och hvit båt och en man i röd sidentröja, som stod i förstäfven med en åra.
Nu var dammen så liten, att det skulle vara löjligt att ha en båt i den. Konsuln grubblade många gånger öfver, hur det kunde hänga ihop, att en dam så år från år kunde minskas. Det var väl vassen som växte öfver, och han ålade hvarje år trädgårdsmästaren att hålla ögonen på vassen men det hjelpte icke.
Trädgården var ursprungligen anlagd i rent fransk stil med breda rätvinkliga gångar, täta stora häckar och alléer eller oändligt små dockhäckar af buxbom. Med vissa regelbundna mellanrum var der en rundel, der fyra vägar möttes; der stodo bänkar omkring och i midten en solvisare eller en minnespelare eller något dylikt.
Men i utkanten af trädgården, isynnerhet mot nordvest var det planteradt tätt med träd liksom en bred ram omkring det hela. Det var simpla inhemska träd, som skulle beskydda den fina franska trädgården med de främmande växterna och blommorna mot den kalla vinden från hafvet.
Paviljongen med dammen låg vester om hufvudbygnaden; och fastän det egentligen ej var många steg, ansågs den dock i gamla dagar som ett slags Trianon, dit man begaf sig för att dricka kaffe eller höra musik. Det sirliga tåget bugtade då framåt på de sinnrikaste omvägar, öfver bron och rundt omkring dammen, eller också steg man i båten och lät sätta sig öfver i tre årtag under otaliga komplimanger och qvickheter.
Allt detta kunde Morten Garman mycket väl erinra sig från sin ungdom. Han hade sjelf försökt att hålla lif i de gamla skicken och maneren, men det hade blott lyckats honom till hälften. Menniskorna förändrades, dammen grodde igen; ja, till och med hans fars prydliga trädgård hotade med att växa igen.
På bägge sidor om den breda sandgången, som ledde till paviljongen, löpte en häck så tät, att unga damer till trädgårdsmästarens stora förtrytelse brukade sätta sig på den, och med regelbundna mellanrum stodo der sex klipta pyramider af buxbom. Här var det konsuln tyckte om att vandra af och an; här var all den gamla sirliga stelheten bibehållen.
Men i trädgården för öfrigt började det se brokigt ut. De simpla träd, som voro planterade för att ge skydd, började nu, då de hade fått tjocka stammar och starka rötter, att utbreda sig för egen räkning, och då de ej kunde komma någon väg utåt mot nordvesten, skickade de långa grenar inåt trädgården, öfver de rätvinkliga gångarne och de snörräta små dockhäckarne af buxbom.
Det var en samling unga bokar, som började upproret. I flera år hade de stått nästan stilla. Nordanvinden blåste toppen af dem och böjde dem och alla de andra träden inåt, så att de sågo ut som om de voro snedt afklipta med en sax. Men då de så ändtligen hade samlat tillräcklig kraft nedtill, började de att breda ut sig, växte inpå hvarandra och på de andra träden, kämpande om hvarje solstråle och blänkande af friskhet och saft.
De andra träden gjorde likaså; ja till och med de anspråkslösa fläderbuskarne, som stodo ytterst längs staketet, och som under de första svåra åren hade utstått allt eländet med nordanvinden, till och med de fingo makt och försökte lyfta sina runda kupoler i höjd med de unga rönnar och popplar, som stodo längre in.
Både konsuln och trädgårdsmästaren voro på benen, men de uträttade ej stort. Från alla kanter bröt en simpel frodighet in öfver den torra, sirliga trädgården. Inne under träden ville häckarne ej trifvas längre, de sköto vattenskott eller torkade bort; anständiga buskväxter, som förr varit klipta som små kuddar, pöste upp sig till stora hölass; gångar, som förr voro rymliga för två, pressade ihop sig, så att en knappt kunde komma fram.
Det var icke trädgårdsmästarens fel, men anläggningen hade kommit så långt, att trädgården öfvergick till park; och det hade ej varit någon annan möjlighet att bringa den tillbaka till det ursprungliga franska mönstret än att fälla träden och börja om från början.
Men det kunde ju icke gå an; många tyckte till och med att det var vackrare nu än förr med de höga träden. Men icke konsuln; han såg med beklagande, huru hans egentliga trädgård krympte ihop hvarje år, tills han ej hade mera qvar än den breda sandgången med de sex pyramiderna framför paviljongen.
När han vandrade här under de ljusa, stilla sommaraftnarne, kunde han mellan de upproriska träden se en skymt af den rödgula aftonhimlen, som ännu kastade sina färger öfver Sandsgaardviken och vesterut mot hafvet, der vattenytan låg som glas böljande i långa tvärstrimmor.
Han kom att tänka på den herrliga utsigten öfver hafvet, som man i forna tider hade haft från taket på trädgårdspaviljongen. Nu var det förbi med den. Det gick med trädgården som det gick med staden: den växte upp och växte igen, så att man hvarken kunde känna igen den ena eller den andra.
På baksidan af paviljongen var det en hemlig dörr i panelningen, hvartill konsuln ständigt bar nyckeln i fickan. Många små minnen om galanta äfventyr kommo mylrande ut, när han nu på sina gamla dagar någon enda gång öppnade den lilla bakdörren. Trappan var trång; nu skulle han visst ha svårt för att komma upp; men i ungdomen, herre Gud, hur lätt flög man icke upp och ned!
»Le nez, c’est la mémoire,» sade han med ett bon mot af sig sjelf, i det han inandades den instängda lukten af gammalt mahognyträ, och gnolande vandrade han af och an i den lilla återstoden af hans ungdoms trädgård, ställande sina vackra ben försigtigt och elegant, drömmande att han var klädd i skor med hvita silkesstrumpor. —
Men på vägen utanför stannade en vandringsman och såg utöfver fjorden.
Det var den bekante kolportören Hans Nilsen Fennefos. Högväxt, mager, med en skarp glans i de ljusa ögonen stod han stilla och föll i tankar, stödd mot portstolpen vid en liten stängd utgång i trädgårdsstaketet.
På ryggen bar han den stora rensel, hvari han förde sina böcker och traktater; han var dammig och trött efter en lång dags vandring i solsken.
På tre år hade han ej varit i denna trakt af landet, och mycket hade försiggått med honom sedan den tiden.
Då han erfor, att Sara hade blifvit gift med skeppar Worse, fick han ett våldsamt slag eller styng invärtes, en kroppslig smärta, som nästan qväfde honom. Han förstod nu med ens, att han ändå var fången i en kärlek till denna qvinna, mot hvilken hans kärlek till bröderna, ja till och med hans kärlek till Gud var blek och att räkna för ingenting.
Han förfärades öfver sig sjelf och kastade sig i stoftet i ånger och bön. Och som han nu tyckte, att intet straff eller ingen bot var hård nog för ett så stort bedrägeri, ett så stort brott, blef han också sträng mot andra; och han begynte att med brinnande ifver predika bot och bestraffa syndarne i ord hårdare än någon hade användt före honom.
I tre år stod han i denna häftiga, omedelbara kamp mot synden inom sig och omkring sig, och under tiden lyckades han böja sitt hjerta och rensa ut den syndiga kärleken, och det blef honom klart, att både han och bröderna hittills hade visat alltför liten stränghet både i lif och lära.
Derför lydde han också kallelsen och kom söderut. Hans känslor, då han läste Saras bref, voro medlidande med henne och alla bröderna i den trakten, som blindt vandrade i sina synder och i sin egenrättfärdighet.
Men på sin vandring söderut genom vänligare trakter, bland menniskor, som kände honom från fordom och som kommo honom till mötes med ömt bekymmer, kunde det ej vara möjligt annat än att hans sinne mildrades något. Och då han gick genom Sandsgaard, måste han ovilkorligen stanna, öfverväldigad af alla de minnen, som vaknade vid åsynen af den vänliga viken och kyrktornen i staden, som han redan kunde se.
Hans Nilsen ransakade ännu en gång sitt hjerta; men han fann icke annat än hvad der borde vara. Sara var för honom en syster eller en bror; hon var en annan mans hustru, och han ville önska att hon var lycklig.
Men innan han gick vidare, råkade han se in öfver staketet, och mellan grenarne upptäckte han konsul Garman, som gick och spatserade.
Fennefos kände igen honom, och hans lidelsefulla sinne vaknade igen vid åsynen af denna oomvände gamle man, som vandrade der inne så trygg i sina synder, midt i all sin rikedom, omgifven af ögonens lust och köttets lust, vandrande med öppna ögon direkt in i helvetets pöl och pina.
Han grep om sin staf och gick vidare; de skulle få känna der inne i staden, att Hans Nilsen Fennefos hade kommit tillbaka.
Emellertid vek det sista skimret af aftonrodnaden och himlen blef ljusgrön längs horizonten; en kall vind gungade de långa, sega bokgrenarne, och konsul Garman gick in.
Och trädgården låg stilla och grodde igen af träd och buskar och förvildade häckar. Täta kronor hvälfde sig ut öfver gångarne, trängde hvarandra, kämpade sig fram eller dogo ut och förkrymptes i skuggan under vattendroppet från de andra. Och högt uppe och lågt nere sköto grenar ut, ständigt inkräktande på den lilla fläcken omkring paviljongen, der dammen blef mindre år för år.
Men när man böjde grenarne till sidan och trängde in i det förvildade snåret, kunde man ännu se spår af de rätvinkliga gångarne och af de små klippta dockhäckarne. Der var mörkt och fuktigt, halt af grön mossa, och en gammal utdöd lukt af buxbom, som ruttnade.
| ← Kapitel 8 | Upp till början av sidan. | Kapitel 10 → |