Skriket emot Tidningar i allmänhet och Recensenter i synnerhet
| ← Stockholmsbladet runt Mamsell Lind |
|
Frun i Horn eller den undergörande Gumman → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 11 (14 Dec. 1838), n:r 15 (24 Dec. 1838) |
Skriket emot Tidningar i allmänhet och Recensenter i synnerhet.
Första Dufningen.
Tidningarna.
Jag vill ej vara Tidningsredaktör
för mycket godt här i verlden.
En enfaldig herres uttryck.
Ämnet är vidlyftigt, men torde dock i få ord kunna utvecklas.
Skriket mot Tidningarna fortgår med ohejdad fart, och de röster, som höja det, äro desamma som förr — — man finner derutaf, om ej af annat, att tiden ej är så ombytlig som man tror. Att dömma af den disharmoni, hvaruti dessa röster ej sällan utgjuta sig, synes det påtagligen, att förnuftets stämmgaffel ej alitid varit den som gifvit dem tonen. Vi vilja derföre ej säga, att missbelåtenheten med Pressen varit och är ogrundad; tvertom, dess afarter kunna ej fördöljas för den grundlige tänkaren och den verklige patrioten; men desse skola äfven medge, att något varit bättre än intet; att den verkliga orsaken till Pressens mindre solida ställning måste sökas hos något helt annat än hos Pressen sjelf, emedan om man, å ena sidan, måste beklaga sig öfver brist på djupare omdömen och större kunskaper hos många af Publicitetens organer, men äfven å den andra måste beklaga, att individer eller korporationer i vårt fädernesland, till detta värf fullkomligt qualificerade, merendels gått som katten kring het gröt, när det varit frågan om utredandet af politiska kombinationer och således alltid rymt fältet när det gällde. Att då klandra andra, som, hänförde af sin goda vilja, ej beräkna vidden af egen förmåga, utan framskynda på banan för att rädda hvad räddas kan, är så himmelsskriande enfaldigt, att vi knappt finna någon benämning derför. Läsaren finner således, att det ej är den kunniges omdöme vi söka anfäkta, utan den inskränktes allt för vidsträckta verkaingskrets. Fråga den högt uppsatte Embetsmannen, hvad han tycker om tidningarna, så svarar han, i synnerhet om han råkar till att vara föremål för deras anmärkningar, med dessa lika få som fåviska ord: »Jag läser aldrig tidningarna.» Det är med honom, som med strutsen, hvilken, när han märker någon fiende i grannskapet, borrar hufvudet i sanden, förmodligen i den hos honom ganska förlåtliga tron, att, när han ej ser fienden, denne ej heller skall se honom, — Gör du en annan af publiciteten obemärkt embetsman samma fråga, så svarar han med ett småleende, som skall betyda öfverlägsenhet, och en axelryckning, som skall föreställa bekymmer; men öppnar han sin mun för att tala i offentliga ämnen, hör du idel små repetitionskurser ur samma tidningar han hånat, nb. så framt de gälla någon annan än honom sjelf. Han klandrar således pressen, antingen för att låta påskina någon inre öfver aadras gående förmåga, eller för att kläda den inre tillfredsställelsen med en annans missöde i skonsamhetens eller mildhetens oegennyttiga drägt. Vi anhålla likväl, att dessa exempel ej måtte anses såsom några notæ caracteristicæ på hela Embetsmannacorpsen; vi hafva anfört dem på grund af några kända fakta, som ej närmare behöfva refereras.
Men det finnes äfven andra personer, på hvilka vi i synnerbet fästa läsarens uppmärksamhet, som ännu oförtrutnare söka göra skriket gällande. Dessa äro framtidens förhoppningar i smala pantalonger, långskörtade frackar och brända lockar — fullblodiga fålar på lyckans och sorglöshetens frodiga betesmarker. Dessa lemna fritt lopp åt sina utgjutelser, ty förnuftets nosgrimma har aldrig än sökt hejda deras flykt. Dessa predika argast mot tidningarna, antingen de vrida på klackarna i brödraringen, eller pröfva tåspetsarna inför den sköna på balen. Låtom oss i korthet se, hur en sådan Herre sköter sin tidningslektur.
(Scenen är i en Schweitzarebutik, Emellan disken och de fullsatta borden springa gossar och flickor, bärande på brickor glas, som på långt när ej hinna till för en, men med näsor deremot på sina ansigten, som ganska väl skulle hinna till för två. — God upplysning.)
En Herre inträder. Glansen af det dyrbara klädet täflar med ett anlete, som i finhet och släthet är oöfverträffligt. Flere af hans kamrater sitta vid borden.
Herrn.
»En kopp tevatten och tidningar! — Aftonbladet, till exempel.»
En Gosse.
»Aftonbladet läses.»
Herrn.
Dagligt Allehanda eller Stockholmsbladet då?»
Gossen.
»Dagligt Allehanda och Stockholmsbladet läsas.»
Herrn.
»Är Freja kommen?»
Konditorn sjelf (något förlägen).
»Joo, men jach ferschtår inte hvar hon är.»
En Flicka.
»Men Minerva och Statstidningen ligga på bordet.»
Herrn
(sätter sig något
missbelåten och vänder på
Statstidningen).
»O den gamla Statstidningen — — Ja så, vi ha fått några nya utnämningar — — Kors har han blifvit Kammarjunkare — — några nya riddare — jo, jag tackar jag. — — — I Statstidningen fins det nu rakt ingenting. (lägger bort bladet och fattar Minerva). Tidningstvist — — gräl igen — — det orkar jag ej läsa — — men stil har ändå Minerva, och ganska qvick är hon. tillika. (bortlägger henne) Nå, hur ä' det? — Nå, sent omsider — — Jag undrar hvad Aftonbladet har att säga i afton — — »På Kongl. Stora Teatern uppföres i morgon — — Hvarom handlar den bär långa artikeln? — — Tankar om framtiden — — — den får jag gömma till längre fram — — än de der — — Om Napoleon och Washington — dem känner jag förut — — Ingen rolig novell — — Aftonbladet börjar bli långtrådig, — — Se der ha vi Stockholmsbladet — — (ruskar på hufvudet) det går för långt — ja men gör det så — — Tryckfribeten lider — — Dagligt Allehanda — — står ingemting som duger, men en ärlig tidning är det — säger Redaktionen sjelf — — Nå, se der ligger Freja (tittar på slutet) — Några högst lustiga anekdoter — ha ha ha — och Upproret i Hofva — — bara noveller — aldrig annat än noveller — d' ä' för jemmerligt — — »Hwad är jag skyldig?»
Mosaisten.
»Schugufira skilling.»
(Herrn betalar och går.)
Så ungefär studerar en dylik kavaljer tidningarna, och likväl tilltror han sig på dessa grunder utan svårighet kunna fälla en förkastelsedom öfver dem. Det är dessa lefvande modejarnaler, som göra skällandet på tidningarna till ett mode — ett mode , åt hvilket den fria yttranderättens fiender ej underlåta gifva näring. Detta mode sprider sig snart till de lägsta klasser i samhället. Hur många gånger hafva vi ej hört personer, som i sin lifstid aldrig hafva läst annat än annonserna i Tidningarna, fört samma språk! — Hvad vilja då desse? Är deras smak så ren de vilja låta påskina; hvarföre omfatta de då ej gedignare arbeten? — Hur många läsa t. ex. Geijers Litteraturblad? De kunna ej smälta ett utförligt bearbetande af ett ämne, de tåla ej heller en lättsmält behandling deraf. — Nej, tiden är ännu ett barn i expektansernas skola; och vi äro ej bland dem, som tro att menlöshetens dagar äro förbi. Skulle någon också vilja påstå, att denna artikel smakar af enfald eller menlöshet, så medgifva vi det gerna, men försäkra på samma gång, att den ej heller är skrifven till upptuktelse för den djupsinnige.
Andra Dufningen
Recensenterna.
Säg ingen hvad han är, men bara
Hvad han vill synas vara,
Så gör du klokast, gör du bäst,
Vill du stå väl hos alla.
Så akta dig, min vän! att den en åsna kalla,
Som ger sig ut för häst.
Gfm.
»Den som tagit hin onde i båten måste också föra honom i land», säger ett gammalt vist ordspråk. Mer än någonsin kanhända visar sig sanningen deraf i en Recensents åtaganden och pligter. Han har den på en gång ansvarsfullaste och otacksammaste börda att bära. Störtar han under densamma, blir han en utskrattad narr; sträfvar han oförskräckt genom bränningarna och hafsskummet till målet, kallas han en oförskämd öfversittare. Nu kan det visserligen göra detsamma hur man än betitlas af fåkunnigheten; men om man måste välja emellan dessa båda benämningar, är den sednare otvifvelaktigt i mer än ett afseende värd att föredragas. Båda äro öknamn, mindre i förhållande till den som far dem, än till den som ger den; men den sednare röjer likväl, att pilen genomborrat icke allenast egenkärlekens polerade blecksköld; utan äfven högmodets oxhudspansar. Hvad är en Recensent? — En Recensent är en grufarbetare. De sköna konsterna liksom de ädla metallerna finnas icke att tillgå på hvad ställe som helst, ej heller utbjuda de sig sjelfmant här i verlden. Recensenten måste derföre draga dem från boklådornas, teatrarnas och ateliernas schakter upp i dagsljuset, icke blott den ädla och renade metallen, utan äfven, af ren hushållsaktighet, den oäkta och sammanblandade, på det den om möjligt: må kunna bearbetas till någon nytta. Samvetsgrannt måste han för hvar och en oinvigen utvisa hvarje styckes hallt, uppskatta dess värde och med varningens språk beskrifva dess brister. Att han under ett sådant arbete ej alltid kan presentera sig så fin och putsad, att icke då och då ett och annat af slaggen vidhänger honom, är lika naturligt, som att den materiella arbetaren, för att med drift kunna sköta sitt arbete, måste sjelf underkasta sig verkstadens små olägenheter. Men, torde någon fråga, beböfver väl det sköna någon annan målsman än sig sjelf? Kan den sanna kousten ej lefva utan Recensenter? — Jo visserligen, men som det ej säges anstå det sköna eller konsten att vara Sin egen härold, och tillfället ej alltid står dem öppet att sjelfva presentera sig, och man dessutom vet att nassan af folket hvarken har förmåga eller ger sig tid att göra något urval och att åtskilja det som verklipen är skönt från det som, utan att vara det, likväl gör anspråk derpå, så är det nödvändigt att någon finnes, som åtager sig besväret. Förhållandet dermed är ungefär detsamma som med historien och historieskrifvarne. Nog vet t. ex. hvar och en, att en stor man funnits som hette Napoleon; men hvad som egentligen gjort honom stor känna icke alla, utan vända de sig i sådant fall till bäfdatecknaren. Recensenten är dessutom en kontroll eller en slags censur mot konstnärsyrket; ty liksom en tryckfribetslag är till för att hejda missbruket af yttranderätten, så är ock Recensenten en damm mot konstens afarter. Man utgifver ej gerna en skrift om man vet att den af tidningarna skall ogillas och förkastas; ty har ej Recensenten kunnat hindra dess utgifvande, hindrar ban åtminstone folk från att derpå bortkasta sina penningar. Detta föranleder oss att skärskåda det inflytande en Recensent äger i trots af alla försök till dess bestridande. De personer, som läsa en konstkritik, kunna delas i tre klasser. I den första finner man sådana, som sjelfva antingen äro verkliga Konstnärer ellar Konstdomare. Dessa kanna naturligtvis upptäcka en Becgnsents misstag, men, så framt de vilja konstenar väl, skola de framskynda med rättelser och upplysningar, och hvilken skall ej med nöje underkasta sig en sådan konfrontation? Men de skola äfven medgifva, att en Recensent icke är för mer än en vanlig menniska och att passionerna äfven hos honom kunna inträda på förnuftets område, utan att de derföre skola svärta och fördömma hans motiver. Den andra klassen bestär af dem, som hvarken äro konstnärer eller kopstdomare, och ej heller gifva sig ton af att vara det. Att dessa blindt tro på en recensions tillförlitlighet behöfver ej närmare utvecklas. Dessa bilda den egintliga massan, som är fruktansvärd genom sin qvantitet. Men vi hafva en tredje klass beståeode af sådana, som hvarken äro konstnärer eller konstdomare, men likväl tro sig vara det i så hög grad som möjligt. Dessa skrika mot Recensenterna af sammas orsak, som de uyligen af 055 beskrifna framtidens förhoppningar fara ut mot tidningarna i allmänhet. Hufvadsuwman af deras dvergalat är denna: »Är väl Recensenens omdöme mer än en annan enskildt persons? Hvad berättigar honom uppträda att i ord göra detta omdöme gällande? Vore det således ej en radikal dumhet att lyssna deråt?» — De enfaldiga! just dessa harmsna frågor röja icke allenast skrikarnes inskränkthet, utan äfven att ordspråket om käppen och hundarna återigen Varit i svang. Om de ville lyssna till ett förnuftigt ord, skulle vi säga dem, hur innerligt det måste ligga en Recensent om hjertat att hans eget omdöme blir, att jag så må säga, ett miniatyrporträtt af hela den stora opinionens, eller, rättare sagdt, ett utkast dertill, och att han således i kinkiga fall måste konfrontera sig med konstdomare och konstnärer af olika opinioner och skolor; innan han afkunnar utslaget. Det finnes ingenting mer angeläget för Recensenten än den lugna opartiskheten, hvarföre han också åt den samma måste uppoffra alla enskilta böjelser, alla småaktiga motiver, som, hos en annan förlåtliga, hos honom äro ett brott mot det sköna i konst och det sanna i tanke och handling. — Vi hafva hört många, isynnerhet misslyckade aktörer, höja hesa rop emot Recensenterna, svära mot tidningarna och försäkra på heder och samvete att de ej läsa dem; men hur kommer det till, att de alltid så väl hafva reda på hvad som säges om deras kamrater, att de nästan ord för ord kunna uppläsa en tidnings ammärkningar om någon af dessa? — Vi behöfva ej besvara denna fråga, emedan svaret redan utgått från litenheten af det misslyckide subjektet. En sådan koastdäv borde tacka sin Gud, att tidningarna ens vilja yttra något, om också ofördelaktigt, om honom; emedan det bevisar att han åtminstone ej är under kritiken. Hån må för öfrigt spjerna hur han vill, till sin tröst tillvita Recenseoterna så mycket honom lyster, associera med sig så många lika goda kalsupare han kan, en nolla, sådan som Recensenten prentat henne, blir han i älla fall i Publikens ögon. — Men på hvad punkt af bildning och förmåga stå de, som i värt fädernesland hafva tagit konstkritiken på sin lott? Nog äro de tillräckligt qvalificerade att uppskatta våra konstnärers förtjenster och fel; hvilka sednare knappast behöfva någon tolk; men hvilken finge de sjelfva göra inför den höpre kritikens domstol, skola vi framdeles genom en Tredje Dufning söka visa.
