Stockholmsbladet runt Mamsell Lind.
Stockholmsbladet utkom i går afton under en
något förändrad form. Sjelfva tidningens format var
visserligen ej på något sätt förstoradt eller förminskadt,
men i de två spalternas ställe hade trenne mycket
smalare kommit. Men denna smalhet sträckte sig icke
allenast till formen, utan äfven till innehållet. En så
kallad igelkott måtte otvifvelaktigt ha krypit in i bladet, att
dömma dels af taggarna, dels af det indragna hufvudets
bortovaro. Artikeln är egentligen riktad emot Mamsell
Lind, och synes följaktligen leda sitt ursprung från
någon viss, ej vis, Kapten, som ännu tyckes vilja Fru
Enbom väl; ty artikeln år både varm och makalös. Att
allt, som härleder sig från Mårten, måste stöta litet på
gås, torde ej vara förundransvärdt: men att
Stockholmsbladet, som affekterar att strida mot all orättfärdighet,
kan mottaga en artikel lika sanningslös till sin grund,
som förhatlig till sitt syfte, väcker i sanning förvåning,
isynnerhet när man eftertänker det okloka i att så nära
prenumerationstiden stöta Publiken för hufvudet, i det
man anfaller dess älskling. Få ha i sanning så väl
förtjent att vara det, som Mamsell Lind. Man märker
tydligt, att den, som skrifvit ifrågavarande artikel, hvad
teater beträffar, antingen aldrig haft något hufvud, eller
också varit bra nära att förlora det; ty mer hufvudlöst
torde svårligen finnas, än att samma afton, som
Mamsell Lind med den största fördel och det mest förtjenta
bifall uppträder i en bland de svåraste roller, i en af
Hufvudstadens tidningar söka anfalla hennes konstvärde.
— Försöket är således beräknadt på en komisk effekt,
och har så till vida lyckats. Vi äro derföre öfvertygade,
att Mamsell Lind, likasom vi och alla, som läst artikeln,
ej har någon annan känsla än löjets åt detta roliga
stångningsförsök, — O Mårten! O Mårten! förgäfves rycker
man från dig fjeder på fjeder; de växa och frodas allt
ymnigare!
—e.