En bild af lifvet du agerar,
Mån’ derför’, att i stort och smått
Så mästerligt du reflecterar
Hvart föremål på ytan blott?
Du Hofman är; ty städs du prålar
I skygd af Ljusets Majestät,
Försvinner med dess sista strålar,
Likt andra Hofmän, som man vet.
Du är Artist: vid lampans skimmer
Inom den skönas kabinett
Den tjuste älskaren förnimmer
På florsgardin dess silhouett.
När Spelarn sista fyrken vägar,
Kring bordet vankar blek som lik,
Du sanslös vid hans sida tågar,
Och visar, att du har mimik.
När Älskarinnan ej förfelar
I qvällens stund ett rendez-vous,
Vid månans blyga sken hvem spelar
En pantomim så väl som du.
När Rimmaren förlägen samlar
En ny Sonett i diktens krans,
I luften efter bilder famlar,
Du vid hans skrifbord är till hands.
[ 262 ]
Som stor Actör, mot konsten trogen,
Fast nykter sjelf, vid månans ljus,
När Movitz raglar hem från krogen,
Det syns som du ock fått ett rus.
När Fru Justitia rådvill håller
Etthundra akter i sin hand,
Att hvitt blir svart du ensam våller,
Som skymmer ljuset bort ibland.
Med Misanthropen ensam tränger
Du dig i hyddan in: — ju mer
Hans mulna anlet sig förlänger,
Som sällskapsman du trefnad ger.
Kringsmygande med skräck förföljer
Du jalusin på hemlig stig,
Och mången äkta man sig döljer
För dubbelgångaren i dig.
Hvar qväll en stor Héros på fälten,
Fastän dess rigtning går på sned,
Du följer — hvem? Visst Dagbladshjelten,
Som i ditt rike stiger ned.
Af Balens Drott du formen lånar
Och rör dig lika lätt och fritt:
Fast Titus-hufvudet förvånar,
Så är det kanske tomt som ditt.
Men gäckande förflutna tider,
Från lifvets piruetter skild,
Med Gubben sakta fram du skrider
Till grafven som en vålnadsbild.
|
