Skuggstycke i Neapel
| ← Midsommarnatten vid Arno |
|
En morgon i Villa Reale → |
Försonta ser jag eld och vatten,
Ty solen ned i hafvet går,
Och redan står den svarta Natten
Med stjernjuveler i sitt hår.
Den purpur, som i vestern glöder,
Försvinner med ett andedrag;
Det fins ej afton här i söder,
En blink! — och det är natt från dag.
Slut ögat till! Nyss såg du solen;
Slå ögat opp! — det månen är.
Som en oktobernatt vid polen,
Så lång är sommarnatten här.
I norden blott en dröm, en villa,
Hon leker skymning en minut;
Men här i södern blir hon stilla
Och sofver sina timmar ut.
Den halft förbrända jorden svalar
Sin kind i blomsterdaggens bad,
Och mellan löfven näktergalar
Slå upp sin längtans serenad;
Men öfver Medelhafvets yta,
Som speglar stjernan i dess gång,
Vid fackelsken gondoler flyta
Med skämt, guitarrklang och med sång.
Och rosor utaf eld ur vågen
Ses växa opp, vid årans slag.
Är det en morgonglans — J frågen —
Till någon underjordisk dag?
Ty eld der bor i hvarje droppe;
Den elden är så ren, så skär
Som månens silfverljus deroppe,
Men matt han som en lysmask är.
Dess mera dunkelröd är branden,
Som glöder fram ur bergets topp
Der borta på den venstra stranden,
Som vådeldsdiger lyses opp.
Vesuv! hvi kan du ej försonas,
Hvi mildras ej ditt ljungeldshot.
Fast städer, bedjande att skonas,
I stoftet ligga för din fot?
Pompeji du betäckt med lava,
I slagg du Herkulanum gömt;
Vill nu Neapel du begrafva,
Har du ej än din eldbrunn tömt?
Förslå ej Medelhafvets vågor
Att släcka harmen i ditt bröst?
Göm i ditt hjerta dina lågor?
Gennajo är Neapels tröst.
Gennajo står på flodens brygga,
Åt din volkan han bjuder trots;
Han nya städer låter bygga,
Der förr de gamla ha förgåtts;
Han väcker upp den verld derunder,
Som du i natt och aska höljt;
Han klär med drufvor, blommor, lunder
Hvad dina lavaströmmar sköljt.
Men re’n längs golfen ljusen släckas
Och ljuden dö så småningom,
Och skuggorna allt längre sträckas, —
Skall jag till hemmet vända om?
Nej! dit till höjden vill jag ila,
Som stiger ur det ljumma haf,
I Pausilippen vill jag hvila,
Se soln gå opp från Maros graf.
När albans första ljusning strimmar,
Och haf och jord då skifta färg,
Och Capri i ett eldhaf simmar
Med sina palmer, sina berg;
Bland tusen glada menskohopar,
Som strömma hit från land och sjö,
Jag skyndar ner förtjust och ropar:
”Se Napoli — och sedan dö?”[1]
- ↑ ”Vedi Napoli e poi muori!” Neapolitanskt ordspråk.