rån molnen falla silfverhvita lappar,
Och kanske redan flere tusen kappar
Ha kommit ned, om man dem skulle samla.
Men vore det nu silfvermynt, som skramla’,
Vi bure dem i säck, allt hvad vi orka,
Till kakelugnen hem, för att dem torka.
Det vore ganska eget, och tillika
Vi kunde i en hast bli mycket rika.
Bekymren då ej blekte våra lockar:
Man ju behöfde endast göra bockar.
Då buro alla, både folk och kungar,
För portmonnäer kolossala pungar.
I verkligheten nu, om j dem fatten,
Så får ni händren fulla blott af vatten.
Men om det fryser, är man så erfaren,
Att man tar skidor på och går på skaren.
Och får man ingen varning af polisen,
Så tar man skridskor på och går på isen.
Yar god och titta nu kring land och sjöar,
Hur allt blir hvitare, ju mer det snöar.
Och får det hållas några dygn i raden,
Så händer, att det går långt öfver vaden.
Då blir det lif och brådska utan måtta
Att bana väg, som kallas för att skotta.
Visst vore snön till mera praktisk nytta,
Om man af massan kunde få en bytta,
En soppterrin, fregatter och kasteller,
Cellfängelser, prostgårdar och kapeller.
Molin då kunde fort och billigt forma
Statyer åt oss alldeles enorma.
Då blef oss vintern kär, och hela massan
Af oberäknelig fördel för kassan.
Man finge boningar för kristlig hyra,
Och arkitekter blefve ej så dyra.
Naturen kunde då tillhopasnöga
Ett universitet, som kostar föga.
Då blef det luft i luckan uti norden,
Och polen blef det bästa land på jorden.
Ett föremål blef drifvan för exporten,
Ty alla ville ha af nya sorten.
Man lefde upp, och ingen tänkte mera
Att “ta till chappen“ eller emigrera.
