ur verlden vexlar och består,
Det lönar knappast att begrunda.
Vår verld precist går, som den går,
Och ej ett stoftgrand annorlunda.
Man föds och kanske stannar qvar
Och döps till menniska af presten,
Och ingen nöd man sedan har,
Om man allt annat har för resten.
Om det är önskligt eller ej,
Ifrån en högre börd att stamma,
Jag svarar både ja och nej,
Ty det kan göra just det samma.
Om himlen anförtro oss vill
En furstlig spira eller lästen,
Det gör så ytterst litet till,
Om man allt annat har för resten.
Jag vet ej, hvad det rörer oss,
Hur ödet med oss styr och ställer.
Jag låter folk och kungar slåss,
Om det mitt svenska skinn ej gäller.
Fritt påfven sjelf utdela kan
Välsignelsen med stora gesten,
Jag är välsignad mer än han,
Om jag allt annat har för resten.
Det är ej allom gifvet att
Hos lyckan komma upp i smöret.
Bäst är att ta’ sitt öde gladt
Och hålla tummen på humöret.
Går dig emot på jordens ring
Och fattigdom blir hvardags-gästen,
Tro mig, att det gör ingenting,
Om man allt annat har för resten.
Att grubbla och ta’ lifvet tungt,
Det må den lärde, bäst den gitter:
Mig bryr ej jordens medelpunkt,
Ty han får sitta, der han sitter.
Om jag kan andas friska tag
Och får ibland en knapp i västen,
Då är mig verlden just i lag,
Om jag allt annat har för resten.
Så går det med oss af och an,
Tills man blir grå till kropp och sinne.
Och är man tjensteman, välan!
Och man har år och tjenstår inne,
Man afsked ta’r från revision,
Från posten, lifgardet och hästen —
Likgodt, man lefver på pension,
Om man allt annat har för resten.
