Sorgeqväde
| ← Lefnadsbeslut |
|
Nöje i enslighet → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 36–38 av Ernst Meyer från 1889. |
Sorgeqväde.
Ändtligt kom den dyra stunden,
Då i grunden
All min fröjd blef sluten platt;
Då de svarta olycksdimmor,
Mörkrets strimmor,
Bröto ur mitt ödes natt.
Då mitt ljus, min stjerna gömdes,
Och jag dömdes
Till ett hemskt och rysligt qval,
Som alltjemt mitt sinne gnager
Och injagar
Tåreämnen utan tal.
Ingen undflykt är förhanden,
Sorgebranden,
Som mig utan hvila tär,
Kan af hoppets fläkt ej lindras
Eller hindras.
Intet hopp mig öfrigt är!
Hårda lag, som så mig följer
Och mig höljer
Med din stränga tuktans hand!
Ack, hvad har jag arma brutit.
Då jag knutit
Ett oskyldigt vänskapsband?
Dyra vänskap, himlastjerna,
Nöjets kärna,
Afbild af ett evigt godt!
Hvi har jag ditt värde funnit,
Har jag vunnit
Sötman din i högsta mått?
Hvi har jag ditt väsen fattat
Och dig skattat
Öfver allt hvad jordiskt är,
Då mig nu din ädla håfva,
Himlagåfva,
Blott oändlig smärta bär?
Skall på nektar följa galla,
Stormar svalla
Efter någon lugnets tid;
Då man trängtar efter fara
Att bevara
Himlens nåd och dyra frid?
Vittna dock mitt ömma sinne
Och derinne,
Du fördolda samvetsgrund,
Om ej glada lofsångsfröjden
Gick till höjden
För Guds gåfva hvarje stund!
Hos min vän var all min trefnad,
Och hans lefnad
Var min ljufva tankero.
Intet mot min sällhet vägde,
Då jag ägde
Dygd och honom i mitt bo.
Hvad ren kärlek mäktar skänka,
Och man tänka
Kan om vänskap, tro och dygd,
Allt hvad rena själars sämja
Kan befrämja
Njöto vi fridens skygd.
Ingen lystnad till den flärden,
Som i verlden
Nu till högsta välde går:
Rikedom och fåfäng ära
Fingo bära
Namn af stoft i tanken vår.
Minnets längtan, agg och smärta,
Som ens hjerta
Ur en ljuflig stillhet drar,
Brydde ej vår stilla lefnad,
Frid och trefnad
Slogo der sitt läger qvar.
Ack hur kunde jag mig önska
Att få grönska
Vid så stadig sommartid?
Ödet har ju sagt de orden,
Att på jorden
Gifves ingen stadig frid.
Hvad fullkomlig mognad vunnit,
Allt som hunnit
Till sitt rätta mål och mått,
Måste slut och ända taga:
Skall jag klaga
På en oundviklig lott?
Stilla dig, du djupa smärta,
Att mitt hjerta
Glömma kan den sälla tid,
Glömma kan vår glada hydda
Och den flydda
Paradisiskt ljufva frid.
Glömma kan den korta timman,
Purpurstrimman
Af en herrlig morgonsol,
Hvilken snart i moln gick neder
Och nu breder
Svarta skuggor kring min pol.
Minnets kraft, du grymma plåga,
Som min låga
Ständig sorgeolja ger,
O, att snart din kraft försvunne,
Att jag funne
Minnets smärta aldrig mer!