Spåkvinnor och trollkarlar/Efterskrift

←  Harmoniska societeten

Spåkvinnor och trollkarlar av Carl Forsstrand Efterskrift

Till bilderna  →

Efterskrift.

VID läsningen af de nu lämnade skildringarna om den gustavianska mysticismen, kommer nog mången till den uppfattningen, att Stockholm under de sista decennierna af 1700-talet måtte i ovanligare grad ha varit en härd för allehanda vidskepelse och vantro. Så var också utan tvifvel fallet, men man bör ihågkomma, att Sveriges hufvudstad i detta hänseende ingalunda stod ensam utan att likartade företeelser äfven förekommo i Europas större kulturcentra. Midt i tidehvarfvets sträfvanden efter upplysning och tankefrihet stodo dessa företeelser i intimt samband med de många ordenssamfund och brödraskap, som uppkommo och ofta verkade i motsatt riktning, och helt visst har K. Warburg rätt, då han i sin bok om C. A. Ehrensvärd påpekar, hur mycket af tidens vantro stod i förbindelse med det rikt florerande ordensväsendet. Han erinrar t. ex. om hur »Rosenkreutzarnes nät — i hvilket voro inväfda både alkemistiskt guldmakeri och tron på omedelbart umgänge ej blott med de döda utan med Gud själf — omspann icke få, eljes klara andar, och mången charlatan lyckades förblinda äfven upplysta personligheter, äfvensom hur simpla industririddare framträdde och lyckades med mystiska upptåg förvända synen och innästla sig hos de maktägande: en undergörare som Gassner, en andebesvärjare som Schröpfer, en alkemist och diamantförfärdigare som Saint Germain, en Saint Maur, en Casanova, framför allt en Joseph Balsamo, sicilianaren, hvilken under namn af Cagliostro uppträdde såsom 'Storcophta', såsom det egyptiska frimureriets bedräglige apostel, först i Kurland, sedan vid Marie Antoinettes hof. Naturvetenskap, filosofi, andeskåderi, religiöst svärmeri, magiska experiment, mysticism rördes ihop, och det ställdes icke ringa anspråk på de invigdes kritik och förmåga att särskilja agnar och hvete. Dessa 'sekter' omfattade också både ärligt troende och bedragare.»

Emellertid finnes det inför nämnda fakta knappast någon anledning för oss, 1900-talets stockholmare, att i upplysningshänseende sätta oss på några höga hästar, ty åtskilliga af den gustavianska vidskepelsens yttringar äga sin fulla motsvarighet eller åtminstone flera analogier i våra dagar. Många af våra talrika ordenssamfund fortlefva ju i de gamla formerna, med granna dekorationer, högtidliga ceremonier och parentationer, och flera ibland dem sitta, säges det, alltjämt inne med den »högsta visheten». Spådomsväsendet florerar lika rikt som under tredje Gustafs dagar, och om det moderna Stockholm måhända ej äger nägon så ryktbar sibylla som mamsell Arfvidsson, så synes anledningen därtill vara den, att yrkets utöfvarinnor äro talrikare än på hennes tid och att de sålunda äro många, som dela ryktbarheten. Ej heller må man inbilla sig, att dessa spåkvinnors kunder uteslutande eller hufvudsakligen tillhöra tjänsteflickornas och symamsellernas klasser. Äfven societetens damer hitta vägen till de nutida mamsellerna Arfvidsson, vid Prästgatan, Urvädersgränd, Lilla Hoparegränd, Luntmakaregatan o. s. v., och kort och kaffe tyckas ej ha förlorat något af sin underbara kraft i framtidsafslöjandets tjänst.

Enahanda är förhållandet på de områden, inom hvilka Ulfvenklou och Silfverhielm och många deras likar verkade. Hur påminna ej den förres dock efter allt att döma på god tro utförda bedrifter om våra dagars spiritistiska fenomen? Skillnaden är blott den, att man nu för tiden tycks ha vunnit mer fulländning i konsten att piska andarna. Ulfvenklous prinsessa i Österlånggatshuset lät ej förmå sig att blotta de fördolda skatterna, men för endast några få år sedan öfverraskades ju Stockholm med underrättelsen om hur en mer förnimbar prinsessa med bistånd af ett engelskt medium hade lyckats framkalla och materialisera den aflidne indianhöfdingen Röda Fjäderns ande. Tankeläsning och andra märkvärdiga ting höra nu snart sagdt till ordningen för dagen, den animala magnetismen har återuppstått i hypnotismen, men förlorat åtskilligt af sin dragningskraft, därför att den kan vetenskapligt förklaras, och i ögondiagnosens och helbrägdagörelsens genom tron tidehvarf synes knappast något under för stort eller omöjligt.

Det har synts oss lämpligt att erinra härom, på det att de likartade företeelserna under den gustavianska tiden ej måtte för strängt bedömas. I själfva verket äro de ursäktligare än analogierna i nutiden, om hvars upphofsmän man ofta har fullgod anledning att tänka på det Kellgrenska »man äger ej snille för det man är galen».