Spåkvinnor och trollkarlar/Kapitel 04

←  Skattgräfningen vid Österlångsgatan

Spåkvinnor och trollkarlar av Carl Forsstrand Harmoniska societeten

Efterskrift  →

Harmoniska societeten.

I DEN del af staden inom broarna, som upptages af de fem mellan Mynt- och Riddarhustorgen samt Mynt- och Västerlånggatorna och Storkyrkobrinken belägna kvarteren Aglaurus, Cephalus, Lychaon, Nessus och Minotaurus, rådde under det gustavianska tidehvarfvet ett rörligare och mer uppsluppet lif än i våra dagar. Visserligen torde trafiken på Myntgatan (fordom kallad Riddaregatan) vara lifligare nu än då, men såväl vid denna gata som i de trånga gränderna, Klockgjutargränd, Kolmätargränd och Urvädersgränd, lågo talrika krogar och näringsställen, och att det på dem gick mycket muntert och bullersamt till, därom finnas talrika meddelanden i tidens rättshandlingar, liksom upplysningar af mer roande art i Bellmans sånger. Handlingen i Fredmans epistlar är ju, till omväxling med de öfriga stadsdelarna och de många utvärdshusen, än förlagd till krogen »Wismar» i Kolmätargränd, än till »Thermopolium Boreale» i Myntgränd, hvars värdinna man, trots upplysningen om att hon var »en vindögd och ful käring» ej lyckats identifiera bland traktens talrika traktörskor, och än till »Ormens» något förnämligare värdshus midt emot Rådhuset^[1]. Det var ju till sistnämnda ställe, som Fader Bergström plägade begifva sig och spela »Nu hvilar hela jorden», sedan han kommit från Katarina-trakten och ämnade sluta, och att glädjen då stod högt i tak, framgår af följande strof i 16:de episteln:

Ack, se Ormens pigor… se Cajsa — blås bra!
 Se kjortlarna,
Hvita klackar, gossar, och målade skor!
 Balen blir stor.
 Nu på bal,
 Snörd och smal?
Kära bröder, slå nu alia fönstren opp! —
Hej, lif och mandom i vår tropp!

Bland hufvudfigurerna i epistlarna voro några ej blott tillfälliga besökare utan äfven mer eller mindre bofasta i de ruskiga gränderna. Den glada Anders Wingmark hade således klädstånd i Urvädersgränd, och själfva Movitz bodde någon tid i Kolmätargränd, i samma hus som krogen »Sodom», och var med vid den eldsvåda, hvarom 34:de episteln lämnar en så målande föreställning och tillika om gustavianskt gatulif och det bullrande lefvernet äfven nattetid:

Niklas’ torn som röda gulle’
Blänker i den mörka natt.
I en hövålm på en skulle
Slåss två kärngar om en tratt,
Ur en sönderslagen ruta
Tittar fram en gulbrun katt —
 Straxt besatt
 Hundarna tjuta…
Larm och buller, gråt och skratt.

Pumpen gnäller, skorsten sprakar,
Hästen gnäggar vid sin töm,
Jorden gungar, sprutan brakar,
Böljan susar i Norrström.
Manskap sväng i divisioner,
Skyldra, marsch och flaskan töm,
 Stjäl och göm,
 Marsch i plutoner,
Stör de skönas midnattsdröm.

Skådom nu Kolmätargränden,
Smal och smutsig, full af grus!
Rådstutaket syns vid änden,
Sen blott krog och jungfruhus.
Ur ett bugnadt fönstergaller
Syns en nymf med skinnkarpus —
 Straxt burdus
 Slagsmål och skvaller,
Nakna hjässor, tomma krus.

Men Myntgatskvarteren hyste naturligtvis äfven annat och mer respektabelt folk än Bellmanssångernas krogkunder, och mot slutet af 1780-talet, som vi äga en särskild anledning att nu sysselsätta oss med, träffades bland invånarne en mängd hedervärda småborgare, flera förnämligare butiksinnehafvare och åtskilliga ståndspersoner. Jämte guldsmeder, hökare, urmakare, körsnärer, gravörer, pergamentmakare m. fl., som väl här hade sina både bostäder och bodar, upptaga sålunda mantals- och taxeringslängderna Casimirsborgs glasbruks och Vedevågs försäljningsbodar, fabrikören Isoz’ magasin och fabrikören Josef Mazzas nipperbod^[2], samtliga belägna i de numera till ett förenade Rosenadlerska och Kirsteinska husen, i kvarteret Aglaurus vid Mynttorget och början af Västerlånggatan eller dåvarande Smedjegatan, och i det förstnämnda af dessa hus fanns också ett s. k. Temple du gout eller en modehandel, som hade inrättats af fransyskan mademoiselle Barbara Pauli och där allehanda »fruntimmersgrannlåt och hufvudbonader» försåldes, säkerligen till stor tillfredsställelse för tjusarkungens samtida af det täcka könet. Vid Myntgatan (i kv. Nessus) bodde hofapotekaren G. E. Georgii, som innehade apoteket »Kronan» och äfven, ehuru kanske mer till namnet än gagnet, bar titeln kungl. lifmedikus, medan hans granne, assessor C. F. von Schulzenheim däremot var en af hufvudstadens på den tiden mest anlitade, praktiserande läkare. — Prästerskapet representerades af öfverhofpredikanten Uno von Troil, sedermera Svea rikes ärkebiskop, den civila ämbetsmannavärlden af k. sekreteraren Carl Lagerbring, generalauditören O. L. Malmerfelt, öfverdirektören O. Lidin, kommissarien vid assistansen Fr. Gerdes m. fl. och krigsmakten till lands och vatten af några unga adliga officerare, som antagligen hade uppslagit sina bopålar här för att vara nära både slottet och hofvet, där de tjänstgjorde, och Riddarhustorget, den mondäna världens promenadplats.

Det var, som man ser, en ganska blandad och märklig societet, som hade sin tillvaro i »Wismars», »Sodoms» och de öfriga krogarnas grannskap, men samlingen skulle inom kort blifva ännu märkligare, genom en rekrytering, som blef föremål för hela Stockholms uppmärksamhet och undran. En s. k. Harmonisk societet, grundad af baron Carl Göran Silfverhielm, ryckte nämligen på hösten 1786 in i Rosenadlerska huset för att verka i den animala magnetismens tjänst och riktade därmed det gustavianska kulturlifvet med ännu en yttring af tidehvarfvets öfvertro och böjelse för ockultismen.

Efterföljande anteckningar äro afsedda att härom lämna en föreställning, men först torde några meddelanden om den ledande kraften i och den lokala miljön m. m. för företaget kunna påräkna intresse.

Carl Göran Silfverhielm, som var född år 1759 och son af öfversten Carl Adam Silfverhielm och Helena Unge, tillhörde en gammal krigarsläkt, hvilken med hans farfader, den tappre karolinen, generalen och slutligen fältmarskalken Göran Silfverhielm vunnit sin största ryktbarhet. Själf valde han äfven fädrens yrke och var löjtnant vid Lifgardet, då han år 1785 erhöll permission för att ledsaga riksrådet, grefve Carl Fredrik Scheffer under dennes resa utomlands för vården af sin hälsa. Färden gick först till Aachen, Spa och S:t Arnaud i Flandern samt vidare till Dijon, Lyon och Avignon. Under hemresan stannade Silfverhielm någon tid i Paris, där han använde tiden ej blott för att roa sig. Den unge gardeslöjtnanten skildras nämligen som en vacker och elegant man, hvilken naturligtvis ej var främmande för den mondäna världens lif och förströelser, men äfven besjälades af allvarligare intressen. Måhända hade han härför, liksom för böjelsen att syssla med öfvernaturliga ting, någon ärftlig disposition, ty hans moder var dotterdotter af biskop Jesper Svedberg, hvilken som bekant ej blott var psalmdiktare utan äfven andeskådare, och systerdotter till Emanuel Svedenborg, och det var ju på sätt och vis i den sistnämndas spår han vandrade, då han under vistelsen i Paris förvärfvade kännedom om den ryktbare Anton Mesmers och de andra magnetisörernas uppseendeväckande verksamhet. Genom sina förnäma förbindelser torde han ha erhållit tillträde till Mesmers vida omtalade, men hufvudsakligen för den högsta parisersocieteten afsedda magnetiska seancer, och det är antagligt, att han kom i personlig beröring med såväl Mesmer själf som de andra mest omtalade magnetisörerna, dok- tor d'Eslon, markis de Puységur, som upptäckte somnambulismen och clairvoyancen, och artillerikaptenen Tardy de Montravel, hvilken år 1786 utgaf en mycket uppmärksammad bok om somnambulismens teori. Vid återkomsten till Stockholm befanns han nämligen vara väl hemmastadd såväl i denna som i magnetiserandets praktiska utöfning, ty den af honom inrättade s. k. baquet'en eller anstalten för magnetisering omfattades af den Harmoniska societeten, liksom äfven af utomstående, med lifligt intresse och hade under ett par år att glädja sig åt en ganska framgångsrik verksamhet.

I sammanhang härmed må påpekas, att Silfverhielm hade haft en föregångare i Sverige, nämligen Mesmers lärjunge, fransmannen Maiser, hvilken tycks ha varit den förste, som försökt införa den animala

magnetismen äfven i vårt land, och härför besökte Stockholm i slutet af februari 1786. Inför vissa högre ämbetsmän anställde Maiser några försök, som emellertid kröntes med ringa framgång, enligt följande meddelande af den framstående läkaren, assessor Johan Lorentz Odhelius^[3]: »Utgången var den vanliga: en eller annan svag nervös patient af kvinnokönet fingo ryckningar och dåningar, andra starkare och af mankön kände icke däraf, ehuru ibland dem en eller annan hade brist på sömn, hvilken beskaffenhet efter Maisers försäkran omedelbart därigenom skulle förbättras.» — Assessorn, som i olikhet med flera af sina kolleger var en afgjord motståndare mot magnetismen och sedermera uppträdde äfven mot Silfverhielm, bifogar följande hädiska uttalande: »Jag, som dock är alldeles otrogen och kättare i den animaliska magnetismläran, tilltror mig emellertid genom grimaser och utvärtes affekterad allvarsamhet kunna hos lättrogna och svaga patienter uppväcka samma rörelser som den ortodoxaste Mesmerian, utan att betjäna mig af en lädergördel kring lifvet, full af gjorda hål och impregnerad af svafvel och järnfilspån eller af magnetiserade järn, eller elektriserade ämnen, eller intaget svafvel, hvarmed flera i Paris påstå sig kunna åstadkomma dessa rörelser, och all anledning är att Mesmer själf nyttjat.» — Som man ser inordnade assessor Odhelius den animala magnetismens verkningar inom det suggestiva området och var således en man vida före sin tid; men att han däri stod tämligen ensam äfven bland läkarne, skall i det följande visas.

Det var, som nämnts, i Rosenadlerska huset och enligt en anteckning af Gjörwell i våningen 2 trappor upp, som baron Silfverhielm inrättade sin baquet, men att närmare bestämma de lägenheter, han disponerade, har visat sig omöjligt, och själf tycks han ej ha bott i huset utan nöjt sig med att ha sin betjänt eller dräng boende där. I taxeringslängden för 1788 upptages nämligen bland hyresgästerna »herr captainen Carl Jöran Silfverhielm för drängen Norström». För öfrigt var huset rätt olika både till storlek och gestaltning mot i våra dagar, då hela kvarteret Aglaurus utgöres af en fastighet, som bekant tillhörig Stockholms stads brandförsäkringskontor, medan det, såsom förut antydts, under den gustavianska tiden bestod af två skilda hus, nämligen det Rosenadlerska, som upptog ungefär fyra femtedelar af kvarteret, och det slottsbyggmästaren Adolf Ulrik Kirstein tillhöriga f. d. Feifska huset, hvilket omfattade den återstående femtedelen och var beläget i hörnet af Stadssmedjegatan och Salviigränd^[4]. Det förstnämnda, som här mest intresserar oss, tillhörde under förra hälften af 1600-talet riksrådet Johan Adler-Salvius, som antagligen erhöll det genom sitt gifte med den rike handelsmannen och guldsmeden Lorentz Hartmans gamla änka Margareta Skuthe^[5]. Under Salvius’ besittningstid tycks emellertid tomten ha varit blott oansenligt bebyggd, ty år 1676 lät apotekaren Christian Heræus, som då blifvit dess ägare, där uppföra ett stenhus, hvari han inrymde det af honom anlagda och förut i Bosellska huset vid Stortorget belägna apoteket Morianen^[6]. Efter Heræus ägdes huset af den förmögna fru Brita Behm, som i sitt äktenskap med professor Johan Schwede hade dottern Eva, gift år 1714 med den lärde professor Johan Upmark, hvilken blef adlad med pamnet Rosenadler, kansliråd och slutligen statssekreterare. Dessa makar ärfdes af sina söner Johan Adrian och Carl Albrecht, af hvilka den förra blef »fjällig» och afled år 1774, men den senare var en framstående man och slutade sina dagar som president. Han var under Gustaf III:s tid ägare af huset, bland hvars hyresgäster jämte de förutnämnda butiksinnehafvarna märktes traktören Johan Abraham Nebb, som där hade värdshus^[7], professor Louis Masreliez, den framstående historie- och dekorationsmålaren, samt öfverste D. S. Silfverstolpe och ryttmästaren, baron G. A. Klingspor. — Möjligen var det af de två sistnämnda, hvilka blott tillfälligt tyckas ha bott i huset, som Silfverhielm förhyrde lokalerna för sin magnetiska verksamhet.

Det är egendomligt att finna, hur meddelandena om denna äro mycket sparsamma och knapphändiga i den gustavianska memoarlitteraturen, hvari eljes träffas så många berättelser om mer uppseendeväckande tilldragelser inom societeten och Stockholmslifvet. Hvarken hertiginnan Charlotte eller någon af de samtida på mer eller mindre värdefullt skvaller begifna skribenterna, såsom A. L. Hamilton, Axel von Fersen, Hochschild m. fl., ha ägnat Silfverhielms förehafvanden någon uppmärksamhet. G. J. Ehrensvärd hade dött tre år före hans uppträdande i Stockholm, Lars von Engeström vistades som svensk chargé d'affaires i Wien och A. F. Ristell befann sig just i den kris, som inom kort föranledde hans afvikande från fosterlandet, så att man af helt naturliga skäl förgäfves söker några upplysningar om den Harmoniska societeten i deras ofta beaktansvärda anteckningar. Men den missräkning, man häraf erfar, har fått en värdefull och intressant ersättning i de meddelanden, som träffas i samtida tidningar och framför allt i Carl Christoffer Gjörwells brefväxling i k. biblioteket, denna ovärderliga källa för kännedomen om hvad som hände och tilldrog sig på vidt skilda intresseområden under det gustavianska tidehvarfvet.

Under sin utländska resa hade Silfverhielm, hvilken synes ha tillhört Gjörwells närmare umgänge, sändt meddelanden om färdens förlopp, grefve Scheffers hälsotillstånd, sina museibesök o. s. v., och i ett af brefven skildrade han en underrättelse om den förestående resan till Paris »för att taga kännedom om hur de elektricera för lamheten m, m., på det jag med tiden på något sätt skall kunna gagna mitt fosterland». Detta meddelande var helt visst ägnadt att särskildt intressera den städse för allt nytt vakne Gjörwell.

Redan i december 1786 eller strax efter det Silfverhielm fått i ordning sin baquet har denne också gjort sina första iakttagelser, och han följde under de närmaste åren magnetiserandet med oförminskadt intresse, såsom framgår af efterföljande utdrag ur de äfven om åtskilliga andra ämnen och angelägenheter handlande brefven till flera af hans bekanta.

Det första af dessa, dateradt den 11 december och adresseradt till kommerserådet baron Patrik Alströmer, lyder sålunda:

»Att herr baron Silfverhielm här i Stockholm öppnat en Société Harmonique och inrättat en stor baquet i Rosenadlerska huset, är ofelbart bekant; men jag anser icke desto mindre för min skyldighet att genast aflämna följande rapport.

I förgår kom jag af pur hazard till honom, då flera ledamöter och partienter voro tillstädes. Där såg jag med mina egna profana ögon, ty N B jag är för ingen del hvarken intresserad eller initierad uti les Secrets du Magnetisme Animal, att professor Tingstadius, hufvudstadens anatomicus, som blifvit krympling, gått hopdragen och mycket nedlutande samt varit plågad af en fast beständigt hindrad transpiration och af köld i kroppen, icke allenast genom detta medel fått transpiration och värme i kroppen tillbaka, utan blir ock hvar dag mera rak i kroppen samt återvinner efter hand både appetit och humeur: själfva glädjen lyste utur ansiktet, som icke litet kontrasterade med hans magra och halfdöda lemmar samt kryckan, hvilken ännu måste nyttjas. Vidare en ung baron Pfeif, son af öfversten vid Enkedrottningens regemente och omkring 10 år, hade förlorat all styrka i bägge sina ron, så att han lutande och vaggande drog sig öfver golfvet. Nu, många gånger magnetiserad, gick han för allas våra ögon rak och marscherade med force af en ung grenadiär. Af flera exempel anför jag blott dessa bägge, ty jag tror mig finna närmaste likheten emellan deras förra onda och det, hvaraf herr baron och kanslirådet Alströmer^[8] så länge och ännu plågas. Jag ber fördenskull att detta genast kommuniceras med nyssnämnde herre.

Herrar Dalberg, Riben, Hedenberg, Bladh och flera medici gå nu dagligen till baron Silfverhielm och måste approbera hans kurer. Jag längtar emellertid högeligen efter att få en kort resumé på svenska om denna nya upptäckt, hvars ena parti vore historique och den andra scientifique, så att däraf må uppkomma en teori, till välgrundad öfvertygelse både för naturforskare och blotta åskådare. Jag hörer väl till de senare och skrifver allt detta ex visis, men fordrar ändå skäl till det jag ser; ännu mera lärer det fordras af Mrs les Experts, helst jag förmodar att dessa undersöka först och döma sedan. Sker detta och medlet är godt, så kan både det sjuka och okunniga publicum kureras på en gång, hvilket i alla fall vore det hälsosammaste.

P. S. Hans majestät har nyligen talt mycket om magnetismen med riksrådet grefve Bielke och med nöje åhört hans favorabla yttranden om denna nya upptäckt samt lofvat att själf komma till baron Silfverhielm, för att med egna ögon se dess verkningar. Fru baronessan Liewen vill på generaldirektör af Acrels tillstyrkande bruka magnetism för sina lama händer, helst grefvinnan Meyerfelt af densamma njutit en så stor lindring af sina mångåriga plågor, men hennes andra doktor, assessor Gahn, opponerade sig alldeles emot denna kur. Länge ha våra fattiga själar vankat af och an emellan orthodoxer och kättare, skall nu ock den sjuka kroppen råka i samma förlägenhet, ser det rätt ängsligt ut med hela människans varelse här i denna världen. — Baron Silfverhielm armerar sig emellertid med mycken eld vis-à-vis sina patienter, äfvensom han är försedd med mycken köld emot de nitfulla batterier, hvilka mot hans baquet kommer att öppnas i dagpapperen, och af hvilka det först färdiga i dag börjat agera i Allehanda. De friska spektatörerna synas mig emellertid att hafva det bästa partiet.»

Ett par veckor senare bekräftar Gjörwell den magnetiserande baronens framgång i följande meddelanden tiil protokollssekreteraren J. C. Linnerhielm:

»Det tredje nya är baron Silfverhielms Société Harmonique eller öppnade baquet uti Rosenadlerska huset. Deklarerade vare sig ledamöter eller partienter äro: Deras nåder grefvinnorna Meyerfelt och Klinckowström samt friherrinnan Liewen, hans excellens riksrådet grefve Bielke, generalen baron Sinclair, kammarrevisionsrådet baron Gedda, bergsrådet Dalberg, regeringsrådet Zibet, assessor Riben, professor Tingstadius, chevalier Gaussen, abbé Oster etc. etc. En baron Fleming, ifrån Strassburg nyligen hemkommen, och baron Otto Wrede, löjtnant vid artilleriet, äro promoverade och praktiserande magnetisörer. Baron Silfverhielm är dock alltid ordförande. Något sundt lärer dock vara i detta trollskap, ty jag har med egna ögon sett professor Tingstadius och en ung baron Pfeif, bägge förut contracte och lama, nu gående och glada omkring le baquet miraculeux. Jag småträter dock ständigt på min Silfverhielm, för det han kombinerar med så goda effekter un dehors af secrets impénétrables och den leda somnambulismen. Han står emellertid just nu i en vänlig negociation med assessor Odhelius, den störste antagonisten från fakultetens sida. Jag har dock bedt honom vara på sin garde både för honom och herr Dalberg, ty denne är äfven så svåra slug, som den förre är svåra lärd, således bägge honom öfverlägsna. Föga har fattats, att generaldirektören af Acrel också deklarerat sig för magnetismen; nu ligger han illa sjuk. Archiater Bäck suckar emellertid öfver sin vetenskaps anfäktande af dessa kättare, men archiater Hallman försäkrade mig i går, att han skulle allt till sin död bara skratta åt detta hexmakeri. Huru assessor Sparschuck i lfstiden gjort har jag mig icke bekant; men alla hafva vi fått mera eller mindre anledning att säga: memento mori, då vi försport huruledes han aftonen den 23 december sitter frisk och sund vid spelbordet hos fabrikör Apiarie på Barnängen, stiger upp för att gå ut, faller omkull uti förstugan, får slag, blir genast mållös, föres sådan hem och dör följande dagen.»

Det är ju rätt märkliga människor, som Gjörwell i dessa tvänne bref presenterar såsom den animala magnetismens första uppmuntrare och omhuldare i Stockholm: hofvets och den förnäma världens skönheter och tongifvande damer, höga ämbetsmän, medlemmar af diplomatiska kåren och ett flertal läkare, som väl voro där hufvudsakligen af vetgirighet och å yrkets vägnar, men äfven i hopp om bot för egna krämpor. Sällskapet hade emellertid en ganska utpräglad aristokratisk sammansättning, en naturlig följd af baquet-anordnarens samhällsställning och umgänge, men kanske också på grund af den både fysiska och andliga skröplighet, som efter många tecken att döma mot slutet af Gustaf III:s tid var rådande bland de högsta societetskretsarna. Man hade lefvat friskt undan under de närmast förflutna lustren, och nu gjorde sig efterkänningarna gällande: kroppsligen i gikt och andra åkommor, ofta orsakade af den för det oblida klimatet föga lämpliga klädedräkten, andligen i böjelse för mysticism och andra svärmerier. Därtill kom det lifliga intresse, hvarmed man på denna tid omfattade allt nytt från utlandet, särskildt från Frankrike och Paris, därifrån så många impulser verkade och exempel följdes i Gustaf III:s hof och den högre stockholmska sällskapsvärlden.

Man kan därför ej förvånas öfver att bland baron Silfverhielms klienter i Rosenadlerska huset träffa grefvinnorna Meyerfelt och Klinckowström, den förra född Sparre, en af »de tre gracerna» och vid denna tid fastän ett par och fyrtio år gammal ännu i besittning af stor skönhet, men illa ansatt af gikt efter alla baler, karuseller och slädpartier i rokokons lätta sidendräkter, den senare den stränge och kloke Axel von Fersens äldsta dotter Hedvig, i samtida memoarer skildrad som en lika behaglig som begåfvad kvinna, men mycket sjuklig och efter många resultatlösa badresor väl intagen af hoppet att af magnetismen vinna bättring, Hvem friherrinnan Liewen var, är ej godt att säga, ty det fanns flera med namnet. — Riksrådet grefve Bielke var en framstående ämbetsman och »en honnête homme», såsom Schröderheim skrifver i sin roliga men ej så litet partiska skildring af den gustavianska rådkammarens medlemmar.^[9] Man får därföre med en viss försiktighet upptaga fortsättningen af karaktäristiken: » Hans konversation var litet chargerad; men hans style épistolaire elegant, äfvensom de flesta af hans haranguer. Han var stolt i själen, hastig i omdömet, kanske mer hugad än danad för affärer. Driftig och applicerad, underhöll med Saussure korrespondans och tillbragte större delen af de senare åren med lektyr alla aftnar. Bonnet var för honom en auctor classicus, och han approfonderade ’Les erreurs et la verité’, en bok, som utan att begripas upphöjdes och berömdes af den tidens förnäma mystici.» — Generalen baron Sinclair, Carl Gideon, tapper och duglig militär, var också en af förgrundsfigurerna i den gustavianska sällskapsvärlden, men till följd af sin något grunda bildning och sitt originella sätt emellanåt föremål för drift och skoj. Rolig är Schröderheims berättelse i ett bref till Gustaf III i juli 1789 om hur Sinclair af någon anledning hade kommit i konflikt med Liljensparre, den ryktbare polismästaren, som »hade skrifvit honom en billett eller ordres och mera nyttjat vanan af poliskammarens stil än han rådfrågat konsiderationerna för en generalsperson. Baron Sinclair hade ämnat att endast beklaga sig för öfverståthållaren, men olyckan förde Liljensparre till hans möte i Utredningens trappor, där man säger, att värmen är starkare än annorstädes. Fängkrutet brann af för artilleriöfversten (Sinclair var chef för artilleriet) som, jämte några starka titlar, lyfte käppen med någon häftighet, men utan att fälla den obetänksamt sansade sig. Det gamla ordspråket: ’Jamais sottise à demi’ hade kanske intet haft orätt. Polismästaren erinrade om sitt adelskap och tog till vittne af denna affaire d'honneur sina bägge ordonnanser. I dag hafva de mött hvarandra på gatan. Liljensparre lärer hafva åkt i skuggan, ty han har haft hatten af hufvudet, men generalen i solen, ty han har grinat värre än Hvita Falken» (S. var riddare af denna sachsiska orden). — Chevalier J. de Gaussen, Frankrikes chargé d'affaires, intog en bemärkt ställning inom societeten, och så var äfven fallet med abbé Oster, pastor vid katolska församlingen, som under Gustaf III:s tid hade sina gudstjänster i Stadshuset på Södermalm. Oster var mycket begifven på spel, och Schröderheim skrifver, att kort för honom voro »som spikar för ölänningar». Vid invigningen af katolska kapellet i nämnda hus, i april 1784, då hertig Carl var närvarande, ledsagad af bland andra Ulfvenklou, höll han ett vackert tal, men måtte ha skött placeringen af de i etikettssaker mycket nogräknade diplomaterna, hofdamerna m, fl. illa. Schröderheim, som skildrade invigningen i ett bref till Gustaf III, omtalar nämligen hur han betygade abbén sin beundran för »den adress, hvarmed han i Helige Fadrens nuvarande belägenhet vetat akta sig för att vända ryggen åt någon, att skaka om dem alla, liksom i en hattkulle, och hellre göra dem alla lika missnöjda».

Bland de af Gjörwell uppräknade läkarne tillhörde flera såsom Acrel, Odhelius, Bäck och Tingstadius, tidehvarfvets förnämsta utöfvare af läkekonsten, och äfven de öfriga åtnjöto högt anseende och hade att glädja sig åt stor praktik. Dalberg var vida bekant för sin anställning som Gustaf III:s lifmedikus, men är i memoarlitteraturen ofta mindre fördelaktigt omtalad för opålitlighet och dåligt humör, hvarpå också tyder Gjörwells yttrande, att han var »svåra slug». Märkligt nog omnämnes ej professor Sparrman, om hvilken man från andra håll vet att han i sin praktik använde magnetismen. Om Riben säges i en biografi, att han »i ett af sina rum hade en fullkomlig elektrisk appareille uppsatt, hvaraf han betjänte sjuka, som däraf voro i behof», hvilket tyder på att han vid behandlingen af sina patienter ej uteslutande, såsom på den tiden var vanligast, använde inre medicin. Assessor Henrik Sparschuck, som så plötsligt bortrycktes af döden, var känd såsom skicklig läkare, men äfven som en glad och munter umgängesman, och olycksfallet vid Barnängen kan således möjligen ha orsakats af någon oförsiktighet till följd af upprymd sinnesstämning. Fabrikör Apiarie hette Carl Gustaf och ägde den stora mellan Danviken och Hammarby tull belägna klädesfabriken.

Innan vi nu fortsätta meddelandena om Silfverhielms underbara kurer, torde några upplysningar om baquetens inrättning och om tillvägagåendet vid magnetiserandet intressera. De underrättelser, som härom föreligga äro emellertid mycket få och ofullständiga, hvarför vi återgifva följande skildring om hur det gick till vid Mesmers analoga seancer i hans hotell vid Vendômeplatsen i Paris:^[10]

»I den s. k. experimentsalen stod midt på golfvet ett rundt kar, en bagauet, af omkring 5 fots diameter och försedt med lock. På botten däri lågo buteljer så placerade, att somliga med halsarna konvergerade mot centrum, andra divergerade utåt. Alla buteljerna borde om möjligt vara magnetiserade af samma person, Karet fylldes med vatten, så att buteljerna täcktes; genom locket, som var försedt med flera hål, utgingo krökta järnstafvar. Rummets väggar voro besatta med spegelglas, genom hvilkas reflektering magnetismen enligt Mesmers lära skulle förstärkas,

I en cirkel kring karet eller baquet'en placerades patienterna och så tätt, att de voro i kontakt med hvarandras knän. Hvar och en höll i handen en af de från baquet'en utgående järnstafvarna. Vanligen var bakom denna första rad en andra och ofta flera rader patienter placerade, hvilka genom att hålla hvarandra i handen bildade slutna kedjor och medelst långa magnetiserade snören voro i beröring med karet. Dessutom voro samtliga patienterna äfven sinsemellan förbundna medelst ett kring hvar och ens lif sig slingrande snöre, för att dymedelst den magnetiska kraften desto lättare skulle öfvergå från den ena till den andra.

I salen rådde ett mystiskt halfdunkel. Örat smektes af ljufva melodier, spelade på harpa och klavér, och under pauserna lät en harmonica höra sina sakta, darrande toner: ett instrument, som Mesmer spelade mästerligt.

Sittande nära bredvid hvarandra, män och kvinnor, och hållande i de mystiska stafvarna från karet och i hvarandras händer, började än den ena, än den andra erfara underliga sensationer och ryckningar, hvilka snart meddelade sig till allesammans. Då inträdde plötsligt Mesmer, iklädd en gredelinfärgad broderad sidendräkt och hållande i handen en järnstaf. Med majestätisk värdighet gick han omkring och beströk patienterna. Inom kort infunno sig de hälsobringande kriserna. Åtskilliga hysteriska anfall uppträdde. Man rusade upp, man grät, man skrattade, man omfamnade hvarandra, slog väggarna, fick konvulsioner, rullade sig på golfvet, o. m. d. Den som ej själf åskådat uppträdena i Mesmers salonger — skrifver en samtida — den kan knappast göra sig en föreställning därom. Åskådar man dem åter, så kan man ej annat än förvånas öfver dels den fullkomliga stillhet och ro, hvari somliga äro försänkta, dels ock öfver den våldsamma uppskakning, andra förete. Man ser somliga sympatiskt dragas till hvarandra och kärleksfullt söka hindra hvarandras kriser. Alla äro de blindt undergifna magnetisören. Äro de ock försänkta i skenbar dvala, väckas de ögonblickligt af magnetisörens minsta gest, af hans blotta blick, Ett plötsligt buller uppväcker de förfärligaste konvulsioner.

De som fingo riktigt grufligt hälsosamma kriser, de blefvo inburna i ett angränsande rum, hvars golf och väggar voro beklädda med välstoppade madrasser, så att de utan all skada kunde, bäst de orkade, tillkämpa sig hälsan.»

Huruvida Silfverhielm hade lyckats att i detalj åstadkomma så omfattande och äfven eleganta anstalter som Mesmer, är ovisst, men knappast sannolikt på grund af de vida mindre resurser, som stodo till hans förfogande. Resultatet af magnetiserandet tycks dock ha blifvit ungefär detsamma. Visserligen torde de här ofvan skildrade kriserna ej ha varit så våldsamma i Stockholm som i Paris, beroende därpå att Silfverhielm uppenbarligen vida mindre än Mesmer lade an på de psykiska verkningarna eller att uppjaga patienternas fantasi och använda deras hysteriska förutsättningar. Men de af Gjörwell omtalade fallen visa ju hypnosens kraft, och i de följande brefven framlägger han ytterligare några vittnesbörd om densamma.

Den 16 januari 1787 meddelade han sålunda hofpredikanten, grefve F. B. von Schwerin, den längre fram i tiden ryktbare riksdagsprosten, att magnetismen året förut gjorde mycken bruit i Stockholm och »att det nu står därhän, om vissa grefvinnors irritabilitet kan i längden kasta vetenskapsakademiens kallsinniga raisonnements öfver ända», och ungefär samtidigt omtalade han för sin gode vän professor J. H. Lidén det stora nöje, som magnetismen beredde honom, men äfven den oro »öfver alla de osammanhängande ting, som här förehafvas» och som han tyckte leda till »en triple-alliance's slutande mellan svedenborgianismen, animaliska magnetismen och alchymisteriet». Han syftar härmed dels på de bekanta bröderna August och Carl Fredrik Nordenskjöld, den förre alkemist och Gustaf III:s guldmakare, den senare svedenborgare och en af ledarne af den år 1786 grundade Filantropiska societeten, dels på baron Göran Ulrik Silfverhielm, magnetisörens kusin både på fädernet och mödernet, ifrig svedenborgare och en äfven i andra hänseenden, åtminstone vid denna tid, rätt konstig individ.

I ett bref till baron K. Lejonhufvud den 24 augusti 1787 är den sistnämnde, som först ämnade blifva präst och därför studerade teologi i Uppsala, men sedan ägnade sig åt den diplomatiska banan, jämte kusinen föremål för följande omnämnande af Gjörwell:

»De bägge såta vännerna, som härleda sina undergörande krafter från Svedenborg och Mesmer, gå här nu uppenbarligen, och som protektion icke lär saknas för dessa nymären, så omtalas ock utan omsvep de illustra herrar och digra ämbetsmän, som ordentligen församlas för att sitta och rådpläga med andarna till kropparnas fromma, men som allt detta faller mig så otroligt före, vill jag icke vidare ransaka uti den nya Societetens matrikel. Dock till tjänstvillig upplysning hörer att kaptenen baron Silfverhielm och hofpredikanten baron Silfverhielm, ehuru harmoniserande uti den fysiska teorien och magnetismen, disharmoniera dock alldeles uti praxi; ty som den förre sträcker uppsikten blott till lekamligt bruk, så förbinder den senare däremot samma bruk med de mest subtila förrättningar uti andarnas regioner. Si! till så många ting kunna vi rita ut, när vi lämna de bägge enda pålitliga ledstafvarna: det sunda förnuftet och det beskrifna ordet. Dock vill jag icke fördjupa mig i ämnet. Ber nu om min trognaste vördnad på alla händer och rekommenderar mig ödmjukast.»

Af ett bref till den förutnämnde Linnerhielm tycks vidare framgå, att den andre Silfverhielms uppträdande för en tid trängt kusinen i bakgrunden och att svedenborgianismen mer än magnetismen tog Gjörwells och säkerligen flera andras uppmärksamhet i anspråk:

»Baron Silfverhielm, jag menar kungl. hofpredikanten, har nu, såsom det synes, alldeles abandonnerat Uppsala; går dock med rundt bouiteradt hår och svart frack samt frekventerar här med stor assiduité den härvarande svedenborgska fakultetens sammankomster. Den börjar nu också starkt att edera af sina arbeten, och råkade jag härom dagen att kasta ögonen på ett af dem och fann med huru mycken sorgfällighet, fast icke synnerlig propreté, lärdoms-fäderna fördelat helvetet uti sina särskilda departementer, såsom det asluktande och det träckluktande helvetet. Sättaren, som väl ofta och med mycken ångest hört af våra nitälskande lutherska präster helvetet för sig afmålas, fann dock denna nya tafla så degoutante, att han för sin egen del aldrig kunde begripa hur dylika galenskaper kunde bäras honom tillhanda af bägge herrarna S(ilfverhielm) och N(ordenskjöld), hvilka dagligen fournerade bokpressen med detta snygga M. S. Jag ber dock att allt detta blifver oss emellan, dels för tidehvarfvets heder, dels för ledamöternas uti den helt nya akademien influencer, hvilka utomdess utgöra en articulus fundamentalis uti deras doktrin, Men raillerie à part, tyst, tyst!»

De förnämsta medlemmarna i den förutnämnda och i detta bref för Gjörwells klander utsatta Filantropiska societeten eller »Sociétas exegetica pro philantropia», såsom sällskapet egentligen hette, voro underståthållaren baron von Axelson, öfverhofstallmästaren grefve A. F. Lewenhaupt, landshöfdingen baron Sven Liljencrantz, den framstående bergsmannen och för sina sträfvanden för den afrikanska slafhandelns afskaffande bekante B. Wadström samt Göran Ulrik Silfverhielm och C. F. Nordenskjöld. Det var nog de två sistnämnda, som redigerade sällskapets från början af år 1787 utkommande häftesskrift »Samlingar för Filantroper», hvilka väckte Gjörwells nyss anförda misshag och som jämte verksamheten i öfrigt snart, såsom längre fram skall visas, blefvo föremål för Kellgrens skarpa och kvicka satir. Filantroperna hade sin samlingslokal hos Sven Roos, den å sid. 35 omnämnde rike bryggaren, hvilken bodde på Södermalm i kvarteret Wägaren, mellan nuvarande Folkunga- och Kocksgatorna, nära Götgatan och invid »Hamburg», den beryktade källaren, där de dödsdömda fingo »färdknäppen» på vägen till Galgbacken.

Allt detta var naturligtvis ägnadt att fängsla Gjörwells uppmärksamhet, men han släppte därför ingalunda den animala magnetismen ur sikte, och i ett bref den 23 oktober 1787 till domprosten Samuel Älf i Linköping anmodar han denne skämtsamt att söka förmå den af gikt i händerna lidande Lidén att använda densamma och sänder därpå några meddelanden om tilldragelserna i Rosenadlerska huset.

»Bäste bror Älf!» skrifver han sålunda, »bed honom (Lidén) vara litet vidskeplig och tro på den animala magnetismen; låt honom inrätta i sin kammare en liten med filspån fylld och väl betäckt balja, utur hvilken en väl beställd conducteur ledes emellan hans händer, hvaruppå en väl initierad magnetisör bragte dessa hans händer till verksamhet.

Men raillerie à part, något fysiskt godt måste dock väl vara uti detta ordensmässiga läkeböte förborgadt; ty hvar gång jag kommer upp till kaptenen baron Silfverhielm, är hans stora baquet omringad af sofvande och vakande invalider, som alla prisa Gud och magnetismen för det ondas om icke häfvande dock minskande, hvilket senare ensamt redan är en stor välgärning. Att förtiga tvenne unga och sköna fröknar Linderstedt och andra damer, som se och höra illa etc., så fann jag vid baqueten en ung präst vid namn Lottscher, som efteråt försäkrade mig, att han kommit förlamad och med kryckor, att hans hopdragna knän förut velat på intet sätt lyda hela fakultetens bud och befallningar, men vid baqueten efter första och andra magnetiseringen börjat mjukna och rakna, så att han nu går dit och dän blott med en låg käpp i handen, Jag såg ock själf honom gå bägge trapporna utföre utan annan hjälp. Vidare satt vid baqueten professor Ljungberger, som af vattensot hela sommaren burit dödens bleka ansikte, men sedan han nyttjat denna remede, började elden åter lysa i ögat, färgen anmäla sig på kinden, sinnet röna munterhet och kroppen hvila. Allt detta sade han mig själf. När jag skulle gå bort, kom assessor Odhelius, hufvudantagonisten, och förde öfverdirektören Kellman till baron Silfverhielm, såsom en patient, hvilken plågades af gikt och lamhet i hela den ena sidan, ett ondt, som af intet enda renlärigt medel kunnat fördelas. En ung man, som såg ut som hälsan själf, men hvars namn jag icke minnes, såg jag där då för andra gången, som hade skada på målet och blir dagligen bättre. Vakande och seende på mig, betraktade jag honom noga. Baron Silfverhielm gick häruppå till honom, börjandes sin operation med strykande öfverst från ännet ända utföre på armarna, och se! den unge mannen föll i en ordentlig god och stilla sömn.

Alltid måste jag beväpna mig med ett slags serieux när jag går upp till baqueten; ty det faller mig både förunderligt och förlusteligt att komma in uti en stor sal och se så många personer, unga och gamla, sköna och fula, förnäma och gemena, synbart friska och verkligt sjuka, sitta där rundt omkring, till en del sofvande, till en del vakande, dessa alla tysta, alla med förtröstande miner, somliga med mycket andäktiga grimacer. Åskådare voro jämte mig assessor Riben uti själfva Collegio medico, som tror alldeles på magnetismen, och riddarhussekreteraren Bungencrona, en eljest ganska stor skalk och som skrattfärdig gärna vid alla tillfällen framföder sina glåpord; dem fann jag nu bägge stående med särdeles uppbyggliga fysionomier. Således fann jag också rådligt att adoptera den harmoniska tonen och åskådade utan minsta tecken af incredulité, javäl inom mig fattade ett slags förtroende till själfva saken, helst jag vet, att till därvarande hälsosamma operationer hörer att allt hvilar på tro, så att, om en fritänkare kommer in, förtager hans ande en del af kraften hos magnetisören, hvilket bekymmer jag tyckte mig vilja läsa utur en baron Wredes ögon, då jag vid ett annat tillfälle kom in i salen, under det han uti pleine assemblèe des crédules ou, si vous voulez, fidèles, magnetiserade en ung baron Sjöblad för döfhet.

Sedan jag nu assisterat en god stund vid detta spektakel, gick jag in med baron Silfverhielm i ett annat rum, för att tala med honom allena. Mitt ärende var att, såsom hans kusin, kongl. hofpredikanten baron Silfverhielm, offentligen annonserat sig för en nitfull apostel af svedenborgianismen uti förbindelse med den animala magnetismen; så bad jag kaptenen att purement & simplement fullfölja sin remede, såsom ett fysiskt medel, och för ingen del kombinera detsamma med den nya läran, den rent af galna läran om andarna, med allt det oförnuftiga och obibliska ordkram, som därmed står i gemenskap, och icke desto mindre förvillat folk af stånd och vett på ett för mig alldeles obegripligt sätt. Det lofvade han mig ock, försäkrandes att hans hjärna vore så sund, att han hvarken antagit eller skulle antaga sådana tänkesätt, eller löpa efter sådana irrbloss. Får nu se.»

Vare sig det nu var Gjörwells och andra förståndiga mäns föreställningar eller hans eget sunda förnuft, som verkade, men Carl Göran Silfverhielm tycks icke vid utöfvandet af sin magnetiserande verksamhet ha användt någon andeinblandning och han skilde sig följaktligen därigenom på ett fördelaktigt sätt från öfriga samtida magnetisörer. Härom läses i en samtida anteckning:^[11] »Han behandlar den animala magnetismen som ett blott physiskt medel, utan att bortblanda dess natur och verkningar med vissa sedan någon tid hos oss gångbara phantasier. Huruvida det verkligen förhöll sig så, lämna vi dock därhän, helst läran om magnetismen då var mycket outbildad och magnetisören därigenom icke kunde undvika åtskilliga misstag eller tillräckligt vara på sin vakt emot bedrägerier å den magnetiserades sida, om han också icke själf var delaktig däri.»

Emellertid måtte Silfverhielm ganska snart ha upphört att hålla baquet eller bedrifva saken mer offentligt eller i större utsträckning. Den Harmoniska societeten synes nämligen redan i början af år 1788 ha fört en tynande tillvaro, och en bidragande orsak härtill var att Silfverhielm, som år 1786 befordrats till kapten vid lifgardet, i januari 1788 erhöll kompani. Enligt Gjörwells meddelande i ett bref till Lidén måste detta »skötas par préference» och hade till följd, att när Gjörwell i början af april begaf sig till Rosenadlerska huset, befanns verkstaden vara öfvergifven af patienter. Men oafsedt Silfverhielms militära tjänstgöring, som hädanefter tog hans tid mer i anspråk, och vintern, hvilken ansågs vara hinderlig för kurerna, bidrog nog Kellgrens drift med magnetismen, svedenborgianismen, mysticismen o. s. v. till det aftagande intresset för den förstnämnda.

För att motarbeta i främsta rummet den ofvannämnda Filantropiska societeten men äfven de andra med likartade intressen sysslande sällskapen och föreningarna hade Kellgren och Rosenstein redan i slutet af år 1786 stiftat sällskapet »Pro Sensu Communi» eller »Sundt Förnuft». Tillkännagifvandet härom var infördt i Stockholms Postens första nummer för 1787, och därefter framlades den nya föreningens program i 20 »Theser», som innehöllo den skarpaste polemik mot hela bråten af tidens dårskaper.

»Nu bröt stormen löst», skrifver en författare,^[12] som ägnat dessa rörelser en intressant utredning. »Årgången 1787 af Kellgrens tidning är öfverfylld med längre och kortare artiklar, utslungade från båda lägren. Pro Sensu Communi hade att bestå heta duster med Filantroperna, de där, sekunderade af en god penna i det fingerade sällskapet »Pro Usu Rationis Vero», så mycket mindre voro hugade att gifva tappt, som hertig Carl förklarat sig för deras protektor och de sålunda hoppades vinna tryckfrihet för sina skrifter. Ja, så öfvertygade voro de om sin läras seger, särdeles i förbund med den nyinförda animala magnetismens underverk, att de djärfdes påkalla både konungens hägn och utlandets skiljedom. Ett vidlyftigt sändelsebref rörande magnetismen och svedenborgianismen, ställdt 'à la Société des amis reunis de Strasbourg', utskickades sommaren 1787 jämte andra sällskapets elaborat till Europas förnämsta akademier och lärde, med anhållan om bedömande. Intet svar från utlandet eller ens från konungen hann dock anlända, innan blixten slog ned i filantropernas omedelbara närhet. Stockholms Posten förebragte den 4 oktober ett skaldestycke, prisbelönadt, som det sades, i Pro Sensu Communi. Det var Kellgrens förkrossande satir 'Man äger ej snille för det man är galen'.»

Ur det långa både af samtiden och eftervärlden mycket uppmärksammade kvädet är det tillräckligt att här anföra blott följande strofer, hvilka visa mångsidigheten af Kellgrens angrepp och torde ha varit de som mest framkallade de angripnas vrede och förbittring:

I, narrar utan smak, som Gudarasande
Tron Eder stora bli med stora skalders brister,
I, narrar utan vett i vetenskaperne:
O Svedenborgare! O Rosencreutzare!
O Drömmars tydare! O skatters sökare!
Nummerpunkterare, Magnetiserare,
Physionom-, Alchem-, Caball- och Harmonister!

Er slutsats är förvänd — en klok kan galen bli,
Den snille är i ett, kan vurma i ett annat;
Men tro att snillets höjd är höjd af raseri,
Se däri, mina barn, bedran I er förbannadt!

Förgäfves sagdt! — Nåväl en genväg yppas er:
Pope puckelryggig var, Homer och Milton blinda,
Att deras likar bli, godt folk, hvad tarfvas mer,
Än sätta puckeln på och ögonen förblinda.

Emellertid torde de för Kellgrens elakheter utsatta svedenborgarne och deras kolleger hafva i lika hög grad som af själfva dikten känt sig sårade af de anmärkningar och förklaringar, som anslutande sig till denna stodo att läsa i de närmast följande numren af Stockholms-Posten. Det var nämligen beska saker, fastän oftast i en rätt höfvisk form, som där sades dem, såsom t. ex. framgår af anmärkningen till »O Svedenborgare»:

»Dessa, de ursinnigaste af alla jordens fantaster, förtjäna rätt väl att anföra bandet. Alla andra svärmare pläga dock rasa med en viss ordning, pläga dock känna en viss slutkonst och draga mer eller mindre rimliga följder af orimliga principer. Men dessa äga en sig ensamt tillhörig gåfva att oskiljaktligen förena den grammatikaliska oredan med den logiska, ordens med meningarnas. Tvänne fraser i de svedenborgska skrifterna hafva lika litet gemenskap, som om de åtskildes af hundra sidor, som om de sades af två personer, af hvilka den ena icke hört hvad den andra talat», etc.

Den animala magnetismen förklarades vara en »Coëffure à la mode i vår tid», som rätteligen borde fördelas i trenne slag: »Magnetisme à la Mesmer, magnetisme à la Puységur och magnetisme à la Svedenborg. Den första är en fysisk dårskap, den andra en metafysisk galenskap, den tredje ett ändeligt raseri.»

Om Harmonisterna säges: »Om denna sekt kan jag ej gifva mycken upplysning och önskar att författaren icke satt den hit för att fylla rummet. Jag påminner mig väl, att jag någon gång hört talas om något sällskap, som skulle förena flera galenskaper i en corps, såsom att göra sig hård, ställa nativitet, tjusa ormar, läsa bort tandvärk, spå i kaffe, förvända synen, göra väder, trolla till sig flickor o. s. v.» — Författaren tillägger, att han ej var säker om, att allt detta träffade in på Harmonisterna, men förmodade dock, att dessa bildade en förening af alla de åtta kategorierna tillhopa.

Den belåtenhet, som Kellgrens dikt väckte, gaf sig bland annat luft i följande den 22 oktober i Stockholms Posten införda kväde:

 (Motto:)

Difficile est Satyram non scribere.

Släck ej din eld, du ädla bröst,
Din eld för vett och smak för dygds och sannings ära.
Bemanna dig och höj din röst!
Ditt sunda snilles kraft ett utbrott syns begära.
Förhåll det ej, men gif det luft!
Far bort att hämta sundt förnuft
I stat, i kyrka och catheder!
Värt tidehvarfs dårskap dig bereder
Den skörd, kanske, du än ej ser,
Det troligt är, att dumhet, har än mer
Att bygga upp, som du skall rifva neder.
Din kallelse det är: Ack följ den stark och glad!
Tack för hvart ord, för hvarje rad,
Hvart äkta skämt ur snillets källa!
Gif dåren prustrot, att han nys,
Låt klatschen kring hans öron smälla!
Kanske till slut han för sitt vanvett rys.
Tör hända Svedenborgare
Och alla glada rimmare,
Förnufts och smaks misshandlare
Och flera än som rimma sig på e,
Så många man kan sammanpacka.
Tör hända, de en dag dig för sin hälsa tacka
Och själfva deras misstag se.
Far fort! Så modigt bröst bör icke afskräckt blifva.
Så skref man fordom Argus till:
 «När dårskap mer ej räcka vill,
 Begynn om våra dygder skrifva.»

Man må ej undra öfver att vederbörande kände sig obehagligt berörda af dessa och liknande uttalanden om deras förehafvanden och att de svarade med insändare och motbeskyllningar i Stockholms Posten. Stridens vågor gingo högt och filantroperna försvarade sig till en början med skenbar framgång. På det här ofvan omnämnda vädjandet till utlandets akademier och lärde hade de tillfredsställelsen erhålla ett utförligt till baron Carl Göran Silfverhielm adresseradt utlåtande angående den animala magnetismen från den framstående naturforskaren, hofrådet J. L. Boeckmann i Karlsruhe, hvilket publicerades både i Stockholms Posten och i Uppfostrings Sällskapets tidningar och som innehöll fördelaktiga omdömen om magnetiserandet och uppmaning till Silfverhielm att därmed fortsätta. Uppmuntrade häraf, morskade sig magnetismens vänner och vände sig särskildt mot skådespelaren och komediförfattaren Didrik Gabriel Björn, hvars magnetismen förlöjligande pjäs »Det oskyldiga bedrägeriet», de ville hindra uppföras. »En magnetisör» införde för detta ändamål den 30 oktober i Stockholms Posten följande hotfulla tillkännagifvande:

»Man har berättat mig, min Herre, att ni uti den piece, man om lördag skall spela på mindre Kongl. teatern, ärnar nog starkt ridiculisera den Animale magnetismen och dess försvarare; men jag vill råda Er, och det som en vän, att menagera både vetenskapen och dess idkare, så framt ni ej vill exponera Er för en mindre hälsosam magnetisering.»

Men Björn lät ej skrämma sig utan svarade:

»Med tillbörlig aktning för Er, min okände Herre, får jag härmed förklara, att min piece Det oskyldiga bedrägeriet alldeles oförändrad i allt hvad rörer den Animala magnetismen kommer efter högvederbörlig granskning att just i dag för första gången gifvas inför en vördad allmänhet, hvars dömande röst, som jag med all undergifvenhet afbidar, skall förklara mig huruvida jag kunnat fela emot en vetenskap, hvars idkare jag mera beundrar än fruktar, och ni, min Herre, torde benäget förlåta mig, att jag högre skattar ett enda af den uppmuntrande parterrens dyrbara bifall, än jag rädes för all slags magnetism.»

»Det oskyldiga bedrägeriet»^[13] uppfördes också för första gången och under stort bifall den 30 oktober och höll sig sedan ganska länge på repertoaren.

Emellertid hade Kellgren i slutet af sin dikt vädjat till konungen om censurens ingripande:

Från dårskap är all last, all dygd af ljuset är.
Ett brott mot vettets bud är brott mot majestätet,
Mot mänskans majestät och ditt, regent! — ty lär
Där fanatismen går, går upproret i fjätet.
Förlåt mig sanningen, min kung! — Förlåt den dygd,
Som häfver skaldens bröst, som lyfter fria själar,
Som, eldad af ditt lof, skall se med lika blygd
Din spira sträckas ut till dårar som till trälar;

och fastän själfva hertig Carl förklarat sig som Filantropiska societetens beskyddare, blef på öfverståthållarens befallning och genom Stockholms kämnersrätts dom den 13 november 1787 försäljningen och spridningen af »Samlingar för Filantroper» förbjudna. Åtgärden mottogs naturligtvis med blandade känslor, men utan allt tvifvel med tillfredsställelse af »det sunda Publicum», som enligt ett meddelande af Gjörwell till Älf några dagar före kämnersrättens dom förlustat sig åt den af förnuftet och satiren i Stockholms Posten verkställda exekutionen särskildt af svedenborgianismen.

Det nederlag, filantroperna sålunda ledo, var måhända en af anledningarna till att några svedenborgare på sommaren 1788 begåfvo sig till London, där de väl hade att hoppas på bättre förståelse än i Stockholm. Om deras affärd, den 27 juni, sände Gjörwell dagen därpå till Lidén ett meddelande, som var grundadt på den vid afresan närvarande och sedan som middagsgäst hos Gjörwell på Kaptensudden inbjudne hofgravören Martins berättelse och bland annat innehåller följande roliga upplysningar om den här ofvan omnämnde baron Göran Ulrik Silfverhielm:

»Hofgravören följde den till London emigrerande Svedenborgska colonien ombord, beståendes af fru Wadström, nu senast ex-lagmannen baron Göran Silfverhielm, fröken Svedenborg och fabrikören Jansson. Den första söker där sin man, den andra jag vet icke hvad, den tredje sin stamfaders heliga aska, och den fjärde engelska penningar för svensk slöjdehand. Mig synes att den siste går efter det solida, och blifver han i England kvar, så är det en förlust för oss. Jag vet ej om jag uti något af mina föregående bref beskrifvit baron Silfverhielms dräkt och Habit de Gout den tiden, då han bar ordinarie kongl. hofpredikantsfullmakten i fickan, bestående af en elegant svart sidenfrack med hvit randig nettelduksväst och svarta permissioner af samma tyg som rocken, Spakrage och broderade manchetter, samt rundt, väl parfymeradt abbéhår. Men nu stigande ombord som missionär, var han åter klädd uti en grå camlotsklädning, dock á la Marin, med vida böxor, alla kanter belagda med blå sidenband och vid knäna med hängande bandrosor af samma färg samt arboresandes en nymodig pappershatt. Sedan han bröt benet af sig vid det försökta hastsprånget upp på S:t Brynolphs stol, höll han ändå kontenansen och reste både till Köpenhamn och Göteborg förlidet år samt förde här i början af riksdagen ett ganska renlärigt språk. Men när slutligen äfven resan till Visby blef afskuren, så gaf man sig liksom ett annat språk, fast ingen omöjlighet vara kan, att saken, som spelas, alltid blir densamma, ehuru kläder och tungomål ombytas.»

Brefvets senare del torde syfta på Göran Ulriks försök och förhoppningar om att blifva biskop först i Skara och sedan på Gottland; men i olikhet med åtskilliga andra adelsmän och f. d. fänrikar eller kornetter bland Gustaf III:s samtida hade den vurmiga baronen ingen tur på den prästerliga banan. Han ingick i stället, som ofvan nämnts, på den diplomatiska, kanske just som en följd af resan till England, blef 1792 andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen och slutligen svenskt sändebud i London. Då vi ej få någon anledning att vidare syssla med honom, må här ytterligare nämnas, att han gjorde sig känd som författare och öfversättare af religiösa och sentimentala skrifter (»>Samlingar för hjärtat och snillet», redan 1789, »Den hemliga domstolen», 1793, o. s. v.) och efterlämnade ett rikhaltigt och dyrbart bibliotek. Efter att, år 1807, ha lämnat sin ministerpost bodde han i Stockholm; år 1818 var han ledamot af Rikets ärenders allmänna beredning och afled följande år på Bredsjö i Uppland. Gift först med en engelska vid namn Harriet Mathew och därefter med en fröken Adlermarck, efterlämnade han ej några barn.

Från G. U. Silfverhielm finnes i den Gjörweliska brefsamlingen åtskilliga skrifvelser, dock i allmänhet af ringa intresse. Mot slutet af sin lefnad sysslade han mest med litterära studier och var jämte E. G. Geijer utgifvare af Thorilds skrifter.

Äfven Harmoniska societeten kände sig träffad af Kellgrens och hans anhängares angrepp, ty seancerna i Rosenadlerska huset blefvo såsom ofvan nämnts redan år 1788 mindre besökta och torde inom kort alldeles ha upphört. Man söker nämligen förgäfves, såväl i Gjörwells bref som annorstädes några meddelanden om fortsatta underverk. Den animala magnetismen tycks emellertid det oaktadt här och hvar ha omfattats med rätt lifligt intresse, och dess nitiske förmedlare, Carl Göran Silfverhielm, som år 1787 äfven medelst en tryckt beskrifning spred kännedom om den, åtnjöt fortfarande äran att uppmuntras af de högre sällskapskretsarna samt uppmärksammas af själfva konungen äfvensom, naturligtvis, af hertig Carl. Huruvida Gustaf III fullföljde sin af Gjörwell omnämnda afsikt att personligen taga kännedom om det i Rosenadlerska huset bedrifna magnetiserandet är emellertid ovisst, men han tycks ha brefväxlat om magnetismen med Silfverhielm och under finska kriget sände han till denne från Kymmenegård en skrifvelse, hvari förekommer följande, dock tydligen mera som skämt formulerade fundering eller förhoppning: »Om en magnetisk kraft kunde få stora flottan att agera, vore en stor sak vunnen.»

Hos hertigen åter höllos magnetiska seancer under Silfverhielms ledning. Sålunda berättas det, hur den 28 februari 1789 i hertigens vanliga aftoncirkel — med hertiginnan och baronerna J. J. de Geer, Bonde och Reuterholm — äfven Silfverhielm var närvarande och hur »ett visst högtidligt allvar syntes lägradt öfver allas anleten, liksom bebådande, att något synnerligen viktigt förestod. Gåtan erhöll snart sin lösning, då Silfverhielm om en stund närmade sig hertigen, som satt tillbakalutad i en soffa, och började magnetisera honom. Klockan var omkring half 9 och efter två och en half minuts magnetisering befanns hertigen vara djupt insomnad, hvarpå Silfverhielm under de öfrigas högtidliga tystnad började göra honom frågor, som han med utmärkt redighet och klarhet besvarade.» Af den härefter följande redogörelsen för samtalet framgår, att hertigen profeterade om framtida politiska tilldragelser, som buro en omisskännelig likhet med hans egna ärelystna förhoppningar, och man frestas därför till den misstanken, att hans somnambuliska tillstånd och clairvoyanta förmåga kanske voro mer låtsade än verkliga. Det är emellertid äfven mycket möjligt, att såväl hertigen som de öfriga i sällskapet handlade i god tro, hemfallna som de voro under magnetismens suggestiva makt, och fullkomligt uteslutet torde det vara att hela uppträdet blott var anordnadt på skämt. Såväl hertigen som hans intimare umgänge voro ju alltför fångna i mysticismens garn för att kunna tillåta sig något sådant, hvilket däremot, i öfverensstämmelse med det gustavianska tidehvarfvets också skeptiska och lefnadsglada lifsuppfattning och kanske under direkt inflytande af Kellgrens kritik, förekom vid andra tillfällen.

Ett roligt exempel härpå berättas i en biografi öfver Silfverhielm^[14] och i samband med själfve Reuterholm, som en gång under förmyndarestyrelsen, då han var vid makten och sålunda som bekant farlig att skämta med, skall ha frågat en magnetiserad dam, om Gustaf Mauritz Armfelt skulle återkomma till Sverige. Den clairvoyanta sköna hade den elakheten att svara ja, hvaröfver Reuterholm blef så förskräckt att han släppte en kopp med kaffe, som han höll i handen. Af den heta drycken skvalpade en del på fruntimrets hand och brände denna så häftigt, att hon hade stor svårighet att ej förråda sig.

Att döma af ett uttalande af Johan Gabriel Oxenstierna, som någon tid tillhörde Silfverhielms klienter, hade den animala magnetismen redan mot slutet af 1780-talet börjat bedrifvas på samma sätt som ofta i nyare tid, nämligen som ett sällskapsnöje. Den länge af allehanda magiska griller anfäktade skalden fick således bevittna, hur man i sällskapskretsarna experimenterade med somnambulism och magnetism, liksom i våra dagar med psykograf, borddans och tankeläsning o. s. v., och fastän han själf tycks ha kommit till en sundare uppfattning om herrar magicis verksamhet, ligger det en vemodig klagan i följande meddelande från 1789 till Reuterholm om tanternas och kusinernas på Skenäs magiska förströelser: »Jag kan aldrig beskrifva dig min förundran att nu sitta med 3 à 4 fruntimmer, och nästan vid öppet bord, och omtala allt det jag i de fordna propheters läror knappt tordes nämna åt en enda vän utan sub rosa.»^[15]

Äfven Gjörwell, som tycks ha ingått en ganska intim bekantskap med Carl Göran Silfverhielm, har lämnat ett vittnesbörd om denna den animala magnetismens dekadans. I ett bref till Lidén den 1 mars 1793 skildrar han nämligen, hur Silfverhielm efter en liten intim middag på Blå Porten mer på skämt än på allvar magnetiserade den vackra fröken Kerstin Adlerberg. Skrifvelsen, som för öfrigt är af stort intresse på grund af den föreställning, den skänker om gustavianskt umgängeslif, är af följande lydelse:

»Uti onsdag gaf jag la Belle Christine en dinér, mais très-frugal et très-pastoral på Djurgården. Sällskapet bestod därjämte af hennes herr far, majoren vid Lifgardet baron Silfverhielm och sekreter Mandorff. Emellan desse bägge vackra cavaljerer, en af hvartdera, jag menar det välborna och friborna ståndet, placerades skönheten, som var glad och god. Till dessert regalerade jag henne med en conte pastorale af min Mandorff, och efter måltiden gjorde baron Silfverhielm ett lyckligt försök med sin öfvernaturliga konst, magnetisme animal, kallad, att äfven tillsluta de eldigaste, åtminstone de vackraste svenska ögon, som jag sett, välförståendes utomgårds. Riktigt sof hon och vaknade skönare; ville dock icke uti sömnen förtro sina hemligheter åt den så flitigt magnetiserande samt då och då frågande baronen, så att de tvenne spektateurerna icke kunde med full visshet veta antingen hon sof eller teg par pure complaisance. Men visst var det, att ingenting hindrade, under hela operationen, våra ögon att oförryckt hvila på det vackra ansiktet, som tilltog uti färg och behag allt som fröken längre satt emellan den icke mindre vackre magnetisörens utsträckta armar och knän.

Med hela detta galanterie par l'Hermite du Parc borde jag icke underlåta att uppbygga dig, ty dels har du först inspirerat mig både vördnad och vänskap för fröken Adlerbergs person, dels måste väl detta vara mitt sista offrande sur l'Autel de Venus. Det var från början min afsikt att göra bekantskap emellan fröken Adlerberg och baron Silfverhielm: måtte nu den vänliga magnetiska kraften draga dem ännu närmare tillhopa! Så hoppas jag få se lyckliga makar och sköna barn. Dock tyvärr! Detta torde förblifva med mina blott välmenta önskningar och således komma att räknas ibland de obönhörda suspiria profana. Jag har åtminstone gjort både mitt och ditt hjärta ett nöje. Låt emellertid hela denna lilla och så obetydliga fête blifva oss emellan, ty därom må ej något tal yppas i Norrköping, så framt icke fröken Adlerberg vill själf nämna något om denna min attention.»

Brefvet åtföljes af några bilagor eller »handlingar hörande till den märkliga middagsmåltiden på värdshuset Blå Porten», och dessa inledas af Torparens (Gjörwells) underdåniga invitationsbillet af den 26 februari, som har följande lydelse:

»Har den äran att önska en god morgon och mitt nådiga herrskap en god hälsa samt önskelig ledighet att i morgon dela med Stockholmseremiten en pastoralmiddag någonstädes utom staden. Anhålles om ett par rader till svar samt skall vidare själf uppvakta för att aftala afhämtningsstället. Rekommenderar mig ödmjukast

Gjörwell.»

Fröken Adlerbergs »nådiga bifall» af samma dato var affattadt sålunda:

»Om herr Assessor Gjörwell tillåter mig att äta med honom alldeles oklädd, så vill jag gärna komma. Jag skall eljest på en Piquenique, men kan arrangera så, att jag inte klär mig förrän efter middagen. Jag skulle bli förbålt ledsen, om jag inte skulle få råka min gode Assessor Gjörwell, medan jag är i sta'n. Således hoppas jag, att han tillåter mig få visa mig i min negligé».

Äfven meddelas »ofrälse Canslijunkaren» C. A. J. Mandorffs på franska språket skrifna hyllningsdikt till den unga damen, hvilken dock här saklöst kan uteslutas, ty den berättigar knappast Gjörwells höga loford. Däremot må anföras den gamle skönhetsdyrkarens i en not till frökens biljett öfver ordet »negligé» gifna förklaring: »Fruntimmers sätt att kläda sig med vårdslöst behag.» Trots detta och Gjörwells förhoppningar på magnetismens verkningar blef det intet parti mellan fröken Adlerberg och Silfverhielm. Den förra gifte sig år 1800 med fänriken frih. Erik Johan Fleetwood, den senare äktade redan år 1794 fröken Ulrika Gustafva Lovisin.

I likhet med Ulfvenclou tycks Carl Göran Silfverhielm ha kommit till en lugnare sinnesförfattning och blott undantagsvis ha magnetiserat sedan han väl inseglat i den äktenskapliga hamnen. Det är visserligen antagligt, att det var han, som försökte införa den animala magnetismen äfven i Finland, där han var bosatt under de sista lustren af sitt lif; men sedan han 1794 blifvit öfverstelöjtnant vid Österbottens regemente och bosatt sig i Uleåborg, nämnes han blott undantagsvis i sina samtidas anteckningar. Skjöldebrand omtalar emellertid i sina memoarer, hur Silfverhielm år 1799, då Skjöldebrand jämte den ryktbare Guiseppe Acerbi reste genom Finland till Lappland, på den sistnämndes begäran visade sin konst och med framgång magnetiserade Acerbis följeslagare Belotti.

Till fullständigande af uppgifterna om Silfverhielm må vidare nämnas, att han deltog i 1788 års fälttåg i Finland, men följande år erhöll tjänstledighet och begaf sig till Paris för att låta operera sina ögon, hvilka blifvit så försvagade, att han redan blind på ena ögat höll på att mista synen äfven på-det andra.^[16] Till sekundmajor vid Lifgardet befordrades han i april 1792 efter den i sammansvärjningen mot Gustaf III inblandade Carl Pontus Liljehorn, och ungefär samtidigt därmed anförde han det kompani af gardet, som hade vakthållningen vid hans olycklige regementskamrat Anckarströms afrättning. Äfven vid fröken Rudenschölds schavottering hade han den oturen att vara kommenderad till tjänstgöring, men han gjorde då allt för att mildra fasan för den olyckliga, stödde henne under promenaden till schavotten, tystade packet, som skränade, och skaffade henne när allt var öfver ett eget rum på spinnhuset. Trots det att Silfverhielm tillhörde hertig Carls och Reuterholms förtrogna, var han sålunda en själfständig och ridderlig man.

År 1795 utnämndes Silfverhielm till öfverste i armén, Han afled i Uleåborg den 25 november 1808, och han hade ej hunnit blifva begrafven, då ryssarna plundrade och härjade staden, hvarvid äfven Silfverhielms hus hemsöktes och bland annat trettio stycken guldbroderade västar, som varit den aflidnes svaghet att skruda sig i, blefvo fiendens rof.

I sitt äktenskap hade Carl Göran Silfverhielm fyra söner och två döttrar, och ättlingar af honom lefva i Finland, å hvars riddarhus släkten intager n:o 7 bland de friherrliga ätterna, medan den allt sedan kusinens död ej varit representerad i Sverige.

---

1. Benämningen Thermopolium Boreale användes antagligen endast af Bellman och hans vänner, medan den ifrågavarande krogen väl af den vanliga publiken var känd under ett mindre lärdt namn.

   Gabriel Orm var en på den tiden mycket känd traktör, som tid efter annan hade näringsställen på skilda håll i staden; det här nämnda värdshuset låg mellan Urvädersgränd och Riddarhustorget. Orm afled 1773. Den här ofvan anförda versen om hans glada flickor hänför sig egentligen till en episod på Djurgården, som dock torde haft många analogier på hans källare i staden.

2. En benämning, som tycks ha varit hvad man nu för tiden kallar »bluff», ty enligt tillkännagifvanden i Stockholmsposten försålde Mazza hufvudsakligen makaroner och vermiceller, baro- och termometrar, kartor och kopparstick o. s. v. Nipperboden var tydligen en gustaviansk föregångare till nutidens magasin à la Bon Marché.
3. Nyaste efterrättelse om Hr Mesmers Diuriska Magnetisme. — Veckoskrift för läkare och naturforskare. B. 7, 1786.
4. Brandförsäkringskontoret, som år 1807 af öfverstelöjtnant C. J. Nordenstam köpte det Rosenadlerska huset, förvärfvade år 1819 äfven det Kirsteinska, hvilket då ägdes af kanslisten A. Thileman.
5. Hon var, då hon år 1620 gifte sig med den 30 år yngre Salvius, 60 år gammal, men uppenbarligen en kry gumma, ty hon följde Salvius på hans många utländska resor och öfverlefde honom några år. För öfrigt bevaras hennes minne genom den donation, hon i enlighet med mannens testamente gjorde till Storkyrkan af Salvius’ i Augsburg beställda präktiga och dyrbara altarskåp.
6. Flyttades sedan till Drottninggatan n:o 13 och därefter till sin nuvarande lokal i hörnet af nämnda gata och Lilla Vattugatan.
7. Nebb, »mästerkocken», hade förut innehaft Wiggstens källare vid Stora Nygatan, i Lohe-Burenschöldska huset mellan Yxsmedsgränd och Kåkbrinken, och var särskildt berömd för sina kräftpastejer och omnämnes bland annat i Fredmans sång »Vid tanken på rikedomen».
8. Adressatens broder Claës Alströmer, som sedan flera år tillbaka var »contract i händer och fötter».
9. Elis Schröderheims Skrifter till konung Gustaf III:s historia. Lund 1892. Sid. 49.
10. Om den animala magnetismen och 18:de århundradets mysticism. Af J. V. Broberg. Stockholm 1866.
11. Uppfostrings-Sällskapets Allmänna tidning; d. III, 1787.
12. W. Lagus i Skalden Johan Henrik Kellgrens finska lefnadsminnen. Helsingfors 1884. Sid. 210 o. f.
13. Pjäsen, som omfattade 3 akter, var egentligen en öfversättning eller bearbetning af Destouches “Fausse Agnes, ou le Poëte compagnard” och förekom längre fram i tiden eller på 1830-talet i en af L. Hjortzberg verkställd öfversättning med titeln »Landtpoeten» eller »Det oskyldiga bedrägeriet».
14. Biografiskt lexikon. Ny följd; d. 9.
15. M. Lamm: Johan Gabriel Oxenstierna. Sid. 264.
16. W. Ridderstad: “Gula Gardet” 1526—1903. Sthlm 1903. Sid 244.