Spåkvinnor och trollkarlar/Kapitel 03

←  Mamsell Arfvidson

Spåkvinnor och trollkarlar av Carl Forsstrand Skattgräfningen vid Österlångsgatan

Harmoniska societeten  →

Skattgräfningen vid Österlånggatan.

EN februaridag år 1784 iakttogo invånarne vid Österlånggatan några vandrare, som skyndsamt begåfvo sig till det midt emot Pelikangränd belägna huset och efter att ha växlat några ord med en vid detsamma tydligen som vakt eller på utkik stående person inträdde genom porten. De voro uppenbarligen angelägna om att ej bli igenkända, ty de hade hattarna djupt nerdragna och voro iklädda fotsida kappor med uppslagna kragar. Samtidigt infunno sig några andra, på samma sätt utstyrda män i huset genom dettas andra, vid Baggensgatan och midt emot Persiljegränd (nuvarande Tyska skolgränd) belägna ingång. I allt var det sex à åtta personer, som sålunda sammanträffade, och man undrade storligen öfver hvad som nu var på färde, ty de besökande voro tydligen herremän och tillhörde ej grändernas och brinkarnas vanliga publik, åtminstone ej vid dagsljus. Och nyfikenheten stegrades, eftersom huset i fråga, som sträcker sig tvärs genom kvarteret Perseus och i våra dagar bär n:r 23 vid Baggensgatan och n:r 24 vid Österlånggatan, sedan gammalt var beryktadt som spökhus och sades ha stora skatter förborgade i sina källare, Det låg ju nära till hands att sätta dessa sägner i samband med de ovanliga gästernas besök, och det skulle också snart visa sig, att man hade gissat rätt. De nämnda herrarne voro nämligen hertigen af Södermanland och några af hans intima vänner och meningsfränder i de ockulta vetenskaperna, och de hade infunnit sig för att med bistånd af högre makter söka bringa i dagen de fördolda skatterna, ett arbete, som skulle sysselsätta dem flera månader både detta och följande år.

Ehuru blott ett fåtal personer voro invigda i saken och hela proceduren omgafs med stor hemlighetsfullhet, fick dock samtiden snart reda på hvad som förehades, hvarom åtskilliga vittnesbörd finnas bevarade såväl i tryck som i arkivens brefsamlingar och dagboksanteckningar. Äfven några af senare tiders författare, såsom Schinkel-Bergman och O. P. Sturzen-Becker, ha ägnat den uppseendeväckande och för den gustavianska mysticismen så belysande episoden uppmärksamhet, och särskildt är den sistnämndes rätt utförliga, för nära femtio år sedan publicerade redogörelse^[1] af intresse. Emellertid har sedermera ett och annat nytt framkommit, som här nedan skall meddelas; men dessförinnan torde några upplysningar om den lokala miljön för och den ledande själen i skattgräfningen löjtnant Henrik Gustaf Ulfvenklou ej sakna berättigande.

Om husets vid Österlånggatan ålder föreligga i de källor, som stått författaren till buds, inga uppgifter, men det lider intet tvifvel om, att åtminstone dess solida källare och grundmurar äro mycket gamla, d. v. s. tillkomna under 1500-talet, kanske redan under medeltiden. Det är också högst sannolikt, att huset fordom utgjordes af två skilda fastigheter, hvilket äfven bestyrkes däraf att det i mantalslängderna från 1700-talet upptages under två nummer, och att af dessa huset vid Baggensgatan var det äldsta. Antagligen vette detta, liksom förhållandet enligt grefve F. U. Wrangels utredning^[2] var med den närbelägna s. k. Papistekyrkan eller det gamla Keithska huset, med sin baksida mot den gamla stadsmuren, hvilken löpte fram utmed den nuvarande Österlånggatans inre del, och när sedan stadsmuren nedrefs, tillkom det med huset vid Baggensgatan sammanbyggda huset vid Österlånggatan. Detta senare har nu fyra våningar utom bottenvåningen, medan det förra har blott två, och fastän hela komplexet, såsom fallet är med de flesta gamla hus i staden mellan broarna, i nyare tid fått fönstren upphuggna och förstorade och antagligen blifvit tillbyggdt åt Österlånggatan, äro stommen och murarna de ursprungliga, hvilket framgår af de senares tjocklek, trappuppgångarnas gestaltning och anordning o. s. v.

På 1760-talet och under de närmast följande decennierna ägdes huset af en sjökapten vid namn Magnus Ahlström, som ofta förekommer i tidens rättegångshandlingar och måtte ha varit en krångelmakare och rätt betänklig individ. Själf bodde han vid Kaptensudden på Djurgården, möjligen för att ej vara alltför nära sina hyresgäster i staden, med hvilka han synes ha lefvat på allt annat än god fot. Rådsturättens protokoll bevara nämligen talrika vittnesbörd om hur Ahlström på offentlig auktion lät försälja diverse persedlar, som hans hyresgäster pantsatt för ogulden hyra. Än var det hofskräddaren Olof Höök, som sålunda miste en »fruntimmerspäls af broscheradt sidentyg» och ett kattunstäcke, lämnade som säkerhet för tillsammans 200 daler kpmt., än var det sjömannen Castelin, eller hökaren Hofdahl, eller traktören Dahlström m. fl., som råkat i liknande förlägenhet och måst finna sig uti den hårdhjärtade kaptenens tillvaratagande af sin rätt. Kommer så till, att Ahlström upplät en del lägenheter åt sådana fruntimmer, som Bellman plägade benämna nymfer, så kan man väl förstå, att både Ahlström och hans hus ej åtnjöto det bästa anseende.

Om Ahlströms person och lefnadsförhållanden äro upplysningarna för öfrigt ganska knapphändiga, men det synes mycket sannolikt, att han var identisk med den skeppare Ahlström, som för sin »ovettiga trut» allmänt kallades »Ottomaniska porten» och hvars minne finnes bevaradt i följande anekdot i samband med den bekante riksdagsmannen, borgmästaren i Arboga Renhorn. Denne, som var en arger karl, förordnades af ständerna till åklagare mot Brahe och de öfriga sammansvurne år 1756 och yrkade på dem med mycken stränghet förlust af lif, ära och gods. För sitt omak erhöll Renhorn 6,000 plåtar, men blef snart sjuklig och började begagna vattnet vid Djurgårdsbrunn. En dag bjöd han alla brunnsgästerna på kalas utom skepparen Ahlström, hvilket så grämde denne, att han följande dag begärde brunnsrätt öfver Renhorn. Därvid upprepade Ahlström Renhorns eget votum mot Brahe och de öfriga dömde och yrkade för honom samma straff. Häröfver blef Renhorn så förargad, att han reste hem, men fick feber och dog efter några dagar.^[3]

Som ägare af huset vid Österlånggatan kunde Ahlström naturligtvis ej bli i okunnighet om de med detsamma förbundna sägnerna, att en förtrollad prinsessa där hade sitt hemvist och att skatter voro nedgräfda i källrarna, och vare sig han nu hade tröttnat på sina mödor och obehag som hyresvärd, eller hans spekulativa ande hoppades på en god affär; men i juli månad 1767 tycks han ha beslutit sig för att försälja fastigheten och införde för detta ändamål i Bihanget till Stockholms Posttidningar n:o 58 sagda år följande tillkännagifvande:

»Här i staden emellan Österlång- och Baggensgatorna äro tvänne sammanbyggda hus sub n:ris 129—131 och 142, hvilkas tjocka murar samt mångfaldiga källrar och hvalf med mera, så väl som gamla tryckta klosterbeskrifningar, nogsamt utvisa, att dessa husen före reformationstiden varit nunnekloster, och af allmänt rykte är bekant, att i och under dessa gamla klosterhusen skall innan den lutherska läran här i riket infördes uti åtskilliga källrar och hvalf därstädes stora skatter af guld och silfver vara insatte och hvalfven igenmurade, hvilket äfvenväl en malmletare under edsplikt intygat och attesterat skall sig bestiga till ungefärligen etthundratrettio tunnor gulds värde. I anseende härtill hafver husägaren tänkt på medel och utvägar till ett lagligt Bolags-Interessentskap, hvilka efter vissa proportionerade andelar kunde blifva medinteressenter att först handla dessa tvänne stenhusen och då de sedan välja sig direktörer af interessenterna, så kunde bäst igenom dem låtas göra försök, om dessa skatter och nedsatte ägodelar kunde upptagas utan att nedrifva husen, helst som de äro af starka och fasta murar och många hvälfda rum starkt byggda samt såsom Notarius publicus J. C. Osængius så af hyreskontrakten som af hyresmännen inhämtat och betygar ränta af sig uti årliga hyror öfver 11,000 daler kopparmynt.»

Vidare meddelades, att försäljningssumman beräknades till 180,000 d. kpmt. och att närmare underrättelser lämnades af ägaren. Emellertid tyckes ingen ha nappat på kroken, ty några uppgifter ha ej kunnat anträffas om att det påtänkta bolaget kom till stånd. Däremot är det möjligt, att Ahlströms tillkännagifvande gaf uppslaget till att huset eller husen några lustrer senare blefvo föremål för Ulfvenklous försök att med bistånd af öfvernaturliga makter få reda på de dolda skatterna, och det tyckes ha varit »stadsmathematicus» Lars Anders Chierlin, hvilken af Sturzen-Becker uppgifves som fastighetens ägare men åter skall ha försålt den år 1772^[4], som därvid tjänade som mellanhand.

Äfven Chierlin var en rätt märklig man, som samtiden hade mycket att tala om, och några erinringar om honom torde följaktligen, såsom en ytterligare inledning till skattgräfningshistorien, kunna intressera.

Chierlin var son af en bokhållare vid namn Anders Chierlin och född i Östergötland år 1739. Han var fänrik i arméen och kallade sig år 1771, då han genom en under pseudonymen Carl Erik Saktmodig utgifven flygskrift, som innehöll skarpa anklagelser mot de adliga officerarna, blef åtalad för tryckfrihetsbrott och föremål för allmän uppmärksamhet, »gammal underofficer och possessionat i Stockholm». Skriften, som han sade sig hafva blifvit uppmanad att författa och utgifva af den i Österlånggatshuset sedan urminnes tid spökande prinsessan, bar titeln Den ofrälse soldaten eller en gammal Under-officerares Svar til Sin Brors-Son om Soldate-Lefnaden och väckte oerhördt uppseende. Justitiekanslern anmälde den, skrifver en skildrare^[5] af det med stort intresse följda åtalet, genast dagen efter, han fått den under sina händer, till laga beifran hos Svea hofrätt, och det just samtidigt samlade krigsbefälet ingick, på förslag af generalmajoren grefve Fredrik Horn, den 3 oktober till K. M:t med ett memorial, hvari det uttryckte sin »vederstyggelse» för skriftens innehåll och underdånigst förklarade, »att ingen annan än afgrundens fosterfolk varit därtill upphof och kunnat den författa, att den vore högst förgripelig mot hela kåren, i uppsåtet förrädisk och till ändamålet förförisk, samt anhöll, att exemplaren måtte indragas och författaren straffas». — Då målet förekom, företedde boktryckarne, Wennberg och Nordström, en namnsedel, iydande på öfverfyrverkaren C. Fucks, som emellertid förklarade, att han ej författat skriften men af en ryttmästare Klefberg blifvit anmodad att uppgifva sig vara dess författare. Härför hade han af en okänd, småväxt och koppärrig man (Chierlin?) erhållit 100 plåtar, af hvilka han gifvit Kiefberg 17. När därpå saken ytterligare undersöktes, befanns Chierlin vara författaren, men han blef frikänd af hofrätten, för att dock den 28 januari 1773 af K. M:t förklaras skyldig, hvarvid skriften dömdes att indragas och förstöras. Den hade emellertid då utgått i två upplagor om tillsammans 3,000 ex. och gifvit upphof till flere stridsskrifter för och emot Chierlin, af hvilka en med titeln Den Svenska Uppsynings-Mannen för »svåra och skymfliga utlåtelser, emot ridderskapet och adeln» också blef åtalad och dömd att förstöras.

Det rabalder, Chierlin sålunda hade ställt till, tycks emellertid ha verkat lugnande på honom själf, ty han omtalas ej vidare i Stockholmskrönikan som pamflettskrifvare. Däremot fäste han en fördelaktigare uppmärksamhet vid sig såsom lärare vid navigationsskolan och genom den år 1777 utgifna läroboken Sjömäns dageliga assistent, och härtill kom hans åtminstone af andebesvärjarne kända och omhuldade verksamhet som skattgräfvare.

Redan år 1766 hade nämligen Chierlin, möjligen i förening med Ahlström och på befallning af den spökande prinsessan — tyvärr saknas uppgifter om hur hon uppenbarade sig — utfört gräfningar i källrarna, och det var antagligen dessas negativa resultat, som föranledde Ahlström till den finansspekulation, hvarom det nyss anförda tillkännagifvandet i Stockholms Posttidningar bär vittne. Men först sedan löjtnant Ulfvenklou år 1783 kommit till Stockholm och såsom mystiker och andebesvärjare lyckats innästla sig i hertig Carls gunst, blef det fart i företaget, och det är möjligt att Chierlin här tog initiativet genom att fästa Ulfvenklous uppmärksamhet på prinsessans förekomst och de lofvande utsikterna. Vid de i februari 1784 påbörjade gräfningarna biträdde nämligen Chierlin och gjorde vakttjänst.

Ulfvenklou spelade emellertid hufvudrollen och ägde tydligen därför de bästa förutsättningar, såsom framgår af efterföljande upplysningar om hans person, familjeförhållanden och föregåenden.

Född år 1756 samt son af kaptenen Johan Henrik Ulfvenklou eller Ulfklou, såsom namnet ofta skrefs, och Anna Juliana Wrangel af Lindeberg, tillhörde Henrik Gustaf en ansedd släkt, hvars stamfader var den antagligen från Tyskland under förra hälften af 1600-talet till Sverige inflyttade handelsmannen och rådmannen i Stockholm Henrik Wulf. Mycket förmögen, ägde denne bland annat ett hus i Fru Gunillas gränd^[6] vid Österlånggatan, d. v. s. ej långt ifrån samma trakt, där hans ättling utförde sina märkvärdiga bedrifter; men för öfrigt vet man föga mer om honom än att han som kommissarie i kommerskollegium år 1654 blef adlad med namnet Ulfvenklou (ursprungligen Wulfklou), att han skref sig till Björnö i Kalmar län och Wansta i Södertörn samt var två gånger gift och jämte flera döttrar hade sonen Henrik, som valde krigarebanan och var öfverste och kommendant i Kalmar, då han år 1677 blef dödad i en duell.^[7] Äfven ättemännen i de följande släktleden voro militärer och så vidt man vet tappert, dugligt och normalt folk, som ej gjorde något väsen af sig. Det väcker därför en viss förvåning att finna Henrik Gustaf Ulfvenklou inblandad i det gustavianska tidehvarfvets andligt osunda rörelser, men detta kunde oafsedt dessas nästan epidemiska natur bero därpå, att ärftliga anlag från andra håll än fädernesläkten hade haft inflytande vid utvecklingen af hans själslif. Man styrkes i denna uppfattning, då man finner, att hans farmoder, som hette Engel Cronhjort och var dotter till den tappre karolinen, generalmajoren, friherre Abraham Cronhjort, på mödernet härstammade från den lärda och begåfvade men rätt oroliga och äfventyrliga Skyttesläkten och att en af hennes bröder var den från frihetstiden bekante, framstående men mångfrestande och för umgänge i andevärlden ingalunda främmande landshöfdingen och presidenten i krigskollegium, friherre Carl Gustaf Cronhjort.^[8] Med denne sin grandonkel stod den unge Henrik Gustaf Ulfvenklou i lifliga förbindelser, och vi skola i det följande se huru dessa hade ett direkt inflytande på utvecklingen af hans böjelse för mysticismen.

Om Henrik Gustafs ungdomsår och uppfostran föreligga blott få och knapphändiga uppgifter. Vid åtta års ålder förlorade han sin fader, och antagligen hade han sedan sitt hem dels hos modern på Skäggenäs i Kalmartrakten och dels hos grandonkeln på det närbelägna Kläckeberga, men antagligen äfven hos en af sina farbröder, öfversten Abraham Henrik Ulfvenklou, som var hans förmyndare, ägde Björnö och del i Kläckeberga samt var gift med en fröken von Grooth men barnlös. Sin militära utbildning erhöll han i Stockholm och Carlskrona, år 1775 blef han genom C. A. Ehrensvärds bemedling löjtnant vid flottan, och tidigt fick han tillfälle att vidga sina vyer och äfven utom fosterlandet fullborda sin sjömilitära utbildning. I likhet med så många andra unga svenskar vid denna tid gick han nämligen i utländsk eller närmare bestämdt fransk krigstjänst, och däri måtte han både ha uppfört sig hedrande och upplefvat många äfventyr, ty då han i början af 1780-talet återkom till fosterlandet, var han prydd med den franska orden Pour les méerites militaires och hade varit med på expeditioner till Västindien. Under vistelsen i Frankrike torde han emellertid ha lefvat svearna, såsom framgår af här nedan anförda bref till riksrådet Falkenberg från hans ofvannämnde farbroder, hvilken dock på grund af hans sysslande med mysticismen var honom mycket obevågen och hvars opartiskhet följaktligen kan ifrågasättas. Efter hemkomsten till Sverige tjänstgjorde Henrik Gustaf i Finland och särskildt på Sveaborg, vid finska afdelningen af arméens flotta, och år 1783 uppträdde han som ofvan nämnts i Stockholm. Här lyckades han genom sin kusin Axel Aminoff, som varit anställd som page hos änkedrottning Lovisa Ulrika och tillhörde hertig Carls frimurarevänner, blifva introducerad hos hertigen, och snart vann han genom sina nekromantiska kunskaper och sin färdighet som andebesvärjare så stort inflytande hos denne, att han enligt en utsago af själfve Reuterholm, den med allt slags öfvertro och vidskepelse så förtrogna hertiggunstlingen och blifvande »storviziren», var »stormäktig och att likna vid en Mahomet». I de för öfrigt rätt fåtaliga biografiska uppgifter, som finnas om honom, betecknas han till och med som den förnämste i det på nekromantiska konster begifna triumvirat, som jämte honom utgjordes af de ryktbara mystikerna Björnram och Boheman.

Om Ulfvenklous verksamhet i hertigens intima krets föreligga några intressanta meddelanden och berättelser. Sålunda omtalar Schröderheim i ett bref till Gustaf III under dennes vistelse utomlands hösten 1783, hur »hertigen ockuperade sig utan all distraktion med † (frimureriet) och att åter upplifva den gamla S:t Helenæ-orden och dess mysterier», och tillägger: »Trenne ljus brinna nu omkring den Visaste, nämligen öfversten grefve Ehrensvärd, kapten Ulfklou och Axel Aminoff. Den lille kloke (Björnram) är nu rätt stilla och uppbygglig. Han väntar att kunna uppvakta med någon behaglig underrättelse» Äfven hertigen själf underrättade sin kunglige broder om bekantskapen med Ulfvenklou i ett bref, som vittnar om att profeten — han uppträdde nämligen till en början hufvudsakligen som förutsägare af framtida händelser — mycket väl hade användt sin tid och redan efter några få månader fått stort välde öfver hertigen. Brefvet, som är skrifvet den 24 januari 1784, innehåller nämligen bland annat följande för Ulfvenklou synnerligen smickrande uttalanden och omdömen:

»Jag får äfvenledes i underdånighet berätta, att till oss är ankommen en i de högre vetenskaper och hemligheter ganska upplyst man, ehuru för den profana världen ej af något stort anseende. Dess börd är adlig, dess namn är Ulfklou, dess syssla är löjtnant vid arméens flotta på finska departementet. Han är nyss hemkommen, sedan han i flera år tjänat vid franska flottan och bevistat kampanjen i Västindien samt för sitt välförhållande undfått såväl den svenska som franska orden. Han har af sin morbror, den aflidne presidenten Cronhjort, från barndomen i de hemliga vetenskaper blifvit uppammad och vidare utomlands förvärfvat sig ytterligare kunskaper och pouvoirer, så att ej ännu någon af de af oss hittills kända uti detta ämnet kunna med honom sättas i comparasion, hvarken i insikt eller makt. Hans tal är modest och mycket räsonneradt samt innehar ej den amphigourie och det mystiska (om det är tillåtet att säga) sladder,

som vi så ofta hittills af våra upplysta s. k. profeter fått höra. Han talar rent och klart samt begripligt det han kan säga och det han tillstånd fått att förkunna; det som han ej kan upplysa och upptäcka, det säger han att han ej kan upplysa och upptäcka, och håller han detta hemligt, och det på sådant sätt, att de som af honom undervisas ej blifva plågade med obegripliga allegorier och onödiga förbehållsamheter, som nästan alltid röja okunnighet. Att han ej är charlatan, däraf hafver jag påtagliga prof och bevis, som jag utaf dess arbete har sett, hört och känt; han har tagit till disciplar kammarherren hos E. K. M. grefve Gabriel Oxenstierna, Bonden hos H. K. H. Kronprinsen och jag, och flera äro ej som han utrustat med makt och kunskap.»

I fortsättningen berättar hertigen, hur han tack vare Ulfvenklou »inträdt uppå arbetsvägen och erfarit att ljusets sken är starkare än människokrafter kunna det uthärda, utan att en högre hand styrker dem till deras erhållande», och tillägger, att han sett andar och hört dem tala och att han lärt hvad elementernas krafter kunna verka.

Den märkvärdiga löjtnanten hade som man ser fullkomligt förvridit hertigens svaga hjärna, men så var han också enligt den godtrogne furstens utsago utom sina magiska kunskaper i besittning af fullkomlig insikt i astrologien, chiromantien, geomantien och hydromantien, d. v. s. konsterna att tolka stjärnorna, spå i händerna och i vissa i sand gjorda punkter och linjer äfvensom genom vattenåskådning förutsäga kommande tilldragelser. Ulfvenklou var sålunda åtskilligt styfvare än den hufvudsakligen i kaffesump arbetande mamsell Arfvidsson, och hertigen framhåller särskildt, hur han var vida öfverlägsen både Plommenfelt, den en tid så uppburne men sedan forolyckade ceremonimästaren, som visserligen hade »superficiella kunskaper, men med lögner utspädt det lilla han vetat», och Björnram, som får det vitsordet, att han varit ett dunkelt ljus, men blifvit ännu dunklare sedan Ulfvenklou kommit och hvars »kyrkogårdsarbeten ej voro af de bästa».^[9] Till sist råder hertigen sin broder att under vistelsen i Florens sätta sig i förbindelse med storhertigen af Toscana, hyilken ägde stora kunskaper i mysticismen. Huruvida Gustaf III följde rådet, är icke bekant, men ganska sannolikt, ty den såsom mycket upplyst ansedde monarken var ingalunda främmande för hertigens och hans vänners mystiska intressen. Under åtskilliga år på 1780-talet var han ju själf en mycket ifrig frimurare och deltagare i andebesvärjelser, guldmakeri o. s. v.

Den anbefallning, Ulfvenklou sålunda fått af hertigen, begagnade han för att i mars 1784 uppvakta Gustaf III med ett bref, som träffade konungen i Neapel och hvari den profetiska löjtnanten sade sig hafva erhållit det Högsta Väsendets befallning att erinra honom om, att mars månad alltid för honom medfört oväntade och bekymmersamma händelser. Han spådde att konungen under tidrymden mellan den 21 mars och den 19 april och särskildt den 26 mars skulle blifva hotad af fara för lifvet och varnade honom för alla personer, som voro klädda i rödt — en analog förutsägelse alltså med den, som mamsell Arfvidsson såsom vi sett några år senare serverade honom och som slog in i afseende på Ribbing. Härtill tycks emellertid Ulfvenklous beröring med Gustaf III hafva inskränkt sig, och det var antagligen för den fantasirike och fjärrskådande löjtnanten en missräkning, att konungen ej satte något värde på hans profetior eller tog hans tjänster i anspråk; men han fick väl trösta sig med den så mycket större framgången hos hertigen.

Som vittnesbörd om denna framgång berättar Sturzen-Becker i sin här ofvan anförda skildring, hvilken hufvudsakligen synes vara grundad på anteckningar och meddelanden i Reuterholms papper, hur Ulfvenklou helt kort efter sin ankomst till Stockholm af hertigen förlänades alla frimurareordens högsta grader och blef erkänd som »Rubinkors», utan att därför behöfva genomgå några receptioner eller erlägga några afgifter. Ur samma källa omtalas också, hur han öfver sin lilla församling, d. v. s. den intima kretsen hos hertigen, härskade som en fullkomlig despot. Jämte hertigen själf utgjordes församlingen till en början af Johan Gabriel Oxenstierna, Carl August Ehrensvärd, riksrådet Fredrik Sparre, baron Carl Bonde, grefve Gösta Stenbock och den ofvannämnde Axel Aminoff, och sedermera tillkommo Reuterholm samt friherrarne Eric Ruuth och Jéan Jacques De Geer. Flertalet af dessa herrar voro hertigens likar i afseende på ordensvurmeri och därmed jämförliga sysselsättningar, och det väcker sålunda ringa förvåning att finna dem såsom medlemmar af sällskapet, medan däremot Oxenstiernas och ännu mer Ehrensvärds deltagande verkar öfverraskande. Det är ju egendomligt att två så rikt begåfvade och upplyste män kunde vara med om församlingens ofta nog inom det rent förrycktas område fallande verksamhet. Men Oxenstierna led, såsom hans senaste biograf visat^[10], af en nästan sjuklig böjelse eller fallenhet för mysticismen, och Ehrensvärd var, såsom redan framhållits i berättelsen om mamsell Arfvidsson, vid ifrågavarande tidpunkt oafsedt sitt vidtfamnande kunskapsbegär, som förde honom in på många skilda forskningsfält, hemfallen åt religiösa grubblerier och funderingar äfven på det öfvernaturligas område. Såväl Oxenstierna som Ehrensvärd skulle dock inom kort komma underfund med den rätta halten af Ulfvenklous förehafvanden.

Under de första månaderna af Ulfvenklous Stockholmsvistelse var emellertid förtroendet till honom ogrumladt, och hvad särskildt vidkommer hertigen, så rubbades hans tillit till profeten ej ens när denne inbillade honom, att han stod i förbindelse med alla möjliga andar och bland annat hade tvungit änkedrottningens ande att krypa in i en butelj, som Ulfvenklou »med Salomos härliga insegel genast igenkorkade». Ej heller de mycket ofördelaktiga uttalanden och upplysningar, som hertigen erhöll af ofvannämnde öfverste Ulfvenklou angående hans öfverspända brorson, verkade någon minskning i dennes kredit.

Hertigen hade i slutet af oktober 1783 tillskrifvit öfversten med begäran att få sig tillsända några handlingar i de magiska vetenskaperna och särskildt ett manuskript innehållande »Totias Cabalia Schemhamforas», som enligt H. G. Ulfvenklous uppgift skulle finnas bland aflidne presidenten Cronhjorts papper och blifvit tillvaratagna af öfversten. Härpå erhöll han af denne ett svar, som lämnar intressanta upplysningar

Efter teckning af C. A. Ehrensvärd i Riksarkivet.

om Cronhjort samt meddelanden om Henrik Gustafs förhållande till denne och borde ha öppnat hertigens ögon, såsom framgår af följande utdrag^[11]: »Det ifrågavarande manuskriptet har i själfva verket befunnits bland en hög af min framlidne morbrors gamla papper, och jag knöt ihop detsamma med det öfriga för att vid lediga stunder undersöka innehållet; ty där fanns af alla slag: alkemi, kiromanti, astrologi och till och med kabalistik, tryckt såväl som i manuskript; men jag vågar försäkra E. Kongl Höghet, att där fanns ingenting, som kunde hafva gemenskap med den vördnadsvärda orden, hvars chef Ni är, icke ens den ringaste anledning, att denne morbroder varit medlem af någon slags orden. Om han tillhört frimurarna, skulle jag bedömt det af dekorationerna, och i sådant fall hade jag ej underlåtit att återställa dem, på samma sätt som hans Svärdsordens stora kors; tvärtom hade han själf uppfunnit en och utfört en i detalj på ett sätt, som föranlät mig, att af ren beskedlighet besluta att öfverlämna alltsammans åt eidbrasan, för att undandraga en alltför liflig inbillningskrafts synvillor hela världens kännedom, isynnerhet skämtarnes, som däruti funno stoff att kasta åtlöje på minnet af en i öfrigt ganska vördnadsvärd man, begåfvad med utmärkta egenskaper. Jag hastade likväl icke med verkställigheten af detta beslut; jag genomgick dessa papper, för att försöka upptäcka något nyttigt i en förståndig mans tankar, och jag förfor med all den varsamhet, som jag var skyldig blodsbandet och vördnaden för en morbror af hans ålder. Jag gaf ingen förtroende däraf, förbehållande mig, att därom endast rådfråga hans vänner. Tillfälle därtill erbjöd sig snart genom riksrådet grefve Liewens ankomst. Vi använde flera dagar att genomgå dessa papper och han bedömde dem på samma sätt som jag, utan att fästa ringaste uppmärksamhet vid det magiska manuskriptet. Slutligen såg riksrådet grefve Falkenberg det likaledes, och jag är ganska öfvertygad, att om där har funnits ett godt manuskript med denna titel, så var detta en falsk afskrift; ty det innehöll helt simpelt Cabala eller judarnas stora hemlighet, med hvilken nyare tiders filosofer drifvit så mycket gäckeri och som själfva fanatismen dömt till elden, tillika med dem, som tro därpå.»

Härefter följa några meddelanden om innehållet i »Cabala», som af öfversten betecknas säsom »en vetenskap, långt före detta förbehållen åt zigenare och spåkäringar», och därpå fortsätter brefskrifvaren: »Döm af denna trogna berättelse, Nådige Herre, om detta lönade mödan att bevara eller kasta bort! Också hade jag benådat det från elden, om man ej hade underrättat mig, att en brorson, som bär mitt namn, efter några dagars vistelse hos denne grandonkel blindt kastat sig in i dessa galenskaper och, i brist af tillräckligt ljus, sökt att leda sig af Svedenborgs: då, af medlidande med honom och andra nog svaga sinnen för att göra sig till andeskådare, utan att fästa minsta uppmärksamhet på allt besvär, som så många besvärjare kunnat förorsaka änglarne Gabriel, Michaël och andra handtlangare vid dessa underverk, brände jag ganska hastigt upp denna gemena afskrift, och kom ej ihåg, om den ännu fanns till, när jag åt baron Barnekow som kännare visade utkasten af min morbrors pensel vid fyllda 80 år.»

Den missräkning, hertigen erfor öfver att ej bekomma det märkvärdiga manuskriptet och som han naturligtvis delgaf den yngre Ulfvenklou, tycks ha föranledt denne att fälla några ofördelaktiga omdömen om farbrodern, hvilket åter så förargade den gamle koleriske mannen, att han ett par veckor senare till riksrådet Falkenberg skref det ofvannämnda brefvet i tydlig afsikt att däri lämnade meddelanden om brorsonen skulle delgifvas hertigen.

Om farbroderns vrede bära följande utdrag vittnesbörd: »För tre veckor sedan lät min brorson omsorgsfullt, genom sin mor och sitt syskonbarn, Hasenkampf, utsprida ett rykte här om sin gunst hos prins Carl, såsom den där med honom arbetade i den underjordiska vetenskapen, och han vore mycket förvånad däröfver att jag dristat vägra lyssna till prinsens mellankomst till hans fördel, ända därhän att skrifva mig till, för att få ett ganska stolt svar. Jag skrattade endast däråt, igenkännande min skurk till brorson, isynnerhet som början af denna nyhet var osann. Jag fästade ej större uppmärksamhet därvid, än vid ett anonymt bref, som man skref till mig från Brest, för att låta mig veta denna uslings dåliga uppförande. Såsom bevis därpå anförde man, att sedan han fått stryk af sin betjänt till den grad, att han blef nödsakad ropa på hjälp, hade han fallit öfver den andra uslingen och piskat honom i sin ordning, hvilken på knä bedt om miskund och framställt, att om man jagade bort honom, skulle det tvinga den andre att betala honom en lifstidspension af 1,000 écus årligen; att han icke desto mindre blef bortjagad af förståndiga landsmän utan annat uppseende än förbud att någonsin visa sig i det kvarter, som var bebodt af svenskar; men att, oaktadt deras bevakning, fann han i hemlighet utväg att underhålla denna fruktansvärda förtrogna på lasarettet hos en lika dåraktig officer som de själfva; och andra äreminnen, vid hvilka jag ej fästade någon uppmärksamhet, utan brände upp underrättelsen.»

I samma stil fortgår skrifvelsen ännu ett par sidor, och den förbittrade öfverstens förargelse når sin kulmen, då han afhandlar sitt svar till hertigen och de obehag, han med anledning däraf varit utsatt för: »Om det således har förefunnits en brefväxling mellan prinsen och mig, är det icke att antaga, att jag på något sätt brustit i det som äran, erkänslan och undergifvenheten ingifvit mig; och om hufvudet svindlat på min brorson, så är detta onda hvarken smittsamt eller tillhörande släkten, utan han är precist den förste. Han är tillräckligt straffad därför, sedan han gjort sig ovärdig mina omsorger och de välgärningar, som jag ärnat honom, emedan han bär mitt namn. Jag förlåter honom till och med hans otacksamhet för den vårdnad, jag ej upphört att taga om honom sedan hans faders död, öfver 20 år. Jag önskar ej vidare höra talas om honom, öfvergifvande honom såsom den största odugling jag känt, isynnerhet sedan jag funnit honom vara skrymtare och ljugare. Med hvilken panna vågar han säga mig, att han afstått från sina galenskaper? Att skrifva denna bekännelse till min hustru, under det att djäfvulen sporrar honom att bryta halsen af sig. Har han då glömt, att jag har i handom hans dåraktiga brefväxling med sin grandonkel, min morbror, hvaruti han uppställde figurer och planer rörande nativiteten af den prins, som hertiginnan skulle framföda, och andra radotterier af en bindfärdig galning? Man måste hafva fan själf i kroppen för att äfventyra att à propos des bottes mäta sig med en erkändt förståndig man», o. s. v.

Tili sist framhåller öfversten önskvärdheten af att hertigen måtte varnas för brorsonen. »Men att öppna hertigens ögon i afseende på mystikens och ordensvurmeriets dårskaper», skrifver Crusenstolpe i samband med sin relation af brefven, »det mäktade hvarken den klokt och rätt tänkande öfverste Ulfvenklou eller någon annan.» Och säkerligen har den berömde författaren trots sin kända partiskhet mot och så ofta uttalade ringaktning för hertigen rätt, då han tillägger: »Ty denna riktning låg i bemälde furstes skaplynne och natur; det var den enda, i hvilken han orubbligt framgick, från hvilken han aldrig afvek; endast i denna svaghet var han stark; endast här var hans ord att lita på; lidelsen var hans drifkraft och det enskilda intresset hindrade honom att vackla.»

Henrik Gustaf Ulfvenklou förblef sålunda i orubbad besittning af sin höge gynnares ynnest, men det oaktadt måtte han ha känt sin ställning osäker och för att stärka denna satte han i gång skattgräfningen i Österlånggatshuset, till hvilken vi nu ändtligen komma.

Arbetet tog som nämnts sin början i februari 1784, efter förutgången »magisk rökning» och under högtidliga ceremonier. Ulfvenklou ledde det hela, närvarande voro hertigen, Stenbock, Fredrik Sparre och Ruuth, och Chierlin stod på vakt. Man höll på hela februari samt mars och april, och man kan lätt föreställa sig hvilket uppseende företaget skulle väcka bland husets och traktens invånare. Dessa utgjordes hufvudsakligen af småborgare och annat folk i anspråkslösa villkor, och anmärkningsvärd är särskildt den rikliga förekomsten af skräddare, d. v. s. utöfvare af ett yrke, som sedan gammalt ansetts vara förenadt med stor nyfikenhet eller vaket intresse för nästans förehafvanden. I huset bodde sålunda ej mindre än tre skräddarmästare, en skräddaränka och ett flertal gesäller, af hvilka en var anställd vid k. operan, och då det bland de öfriga hyresgästerna fanns åtminstone två personer, som på sätt och vis tillhörde hofvet och således utan tvifvel kände igen den kungliga familjens medlemmar och det riktiga hoffolket, nämligen en bonare hos prinsessan Sofia Albertina och en lykttändare vid k. slottet, kan man vara ganska viss om att skräddarna och de öfriga invånarna i huset snart fingo reda på hvilka de mystiska herrarna i källarvåningen voro och att de voro där för att söka rätt på spökprinsessans skatter. Det var måhända på grund häraf och för att sätta en gräns för skvallret, som huset i maj enligt en uppgift i Reuterholms anteckningar, inköptes för hertigens räkning; men var detta verkligen fallet, så måtte köpet ha varit fingeradt eller snart återgått, ty kapten Ahlström nämnes, såsom förut påpekats, såsom husets ägare både 1780 och 1790. Kanske hela transaktionen också inskränkte sig till öfvertagande endast af källarna, hvilket framgår af en annan uppgift i nyssnämnda anteckningar om att Chierlin på Ulfvenklous uppmaning utköpt en vinkällarmästare med 45 riksdaler af hertigens pengar. Emellertid afstannade arbetet i maj, emedan Ulfvenklou för enskilda angelägenheter då anträdde en färd till sin småländska hembygd.

Öfverste Ulfvenklou läg nämligen på sitt yttersta och afled den 31 maj och brorsonen reste till Kläckeberga för att bevaka sina ekonomiska intressen, hvartill så mycket större anledning fanns, som farbrodern hotat med att göra honom arflös. Från denna Henrik Gustafs vistelse på fädernegården finnas ett par bref bevarade^[12], som ej förut varit publicerade, men äro af stort intresse, såväl genom uttalanden i skattgräfningsfrågan som ännu mer genom de upplysningar, de lämna om brefskrifvarens tänkesätt och sinnesart. De äro adresserade till baron Ruuth, och som de skulle förlora på att omskrifvas, återgifvas de här med originalens rätt bristfälliga stafning, men för tydlighetens skull försedda med kommatering. Interpunktionens konst tycks nämligen ha varit den mystiske löjtnanten ganska obekant.

Det första brefvet är dateradt Kalmar och Kläckeberga den 9 juni 1784 och af följande lydelse:

»Min Egen bästa vän! Med förra Posten lär du af mig fådt ett kordt breef, som härrört af min Farbrors dödsfall och mina därvid förefallande många Giöromåhl. Du får ursäkta mig, men jag hadde mycket brått om, och hurudan Disposition han gjordt wet ännu ingen, ehuru wäl han sjelf sedermera sagt den wara til min fördel; men som han i lifstiden aldrig sagt sant, mindre tror jag honom nu, emedan han altid ljugit, och samma hufvudlast följer efter döden, så tror jag mig få intet ärfva. Men nu kommer jag med en saak, som du får hielpa mig med, nemligen penningar at få låna til at börda in andra hälften af denna egendomben, som min Farbror ropt in efter Salig Presidenten Cronhiort. Han gaf då 16,500 D:r Smt. Gården renderar 2,000 D:r Smt i det mindsta, sköna ägor, och andra hälften af denna egendomb har min Mor, som är ograverad utom 11,000 D:r Smt, samt ägande rätten för mig som mitt Fäderne och för mig i Tings-Rätten intecknad. Detta är all skulden och således Gården mig tillhörig; men hon har nyttjande-Rätten, och som hon så illa skiött sin deel, har jag tänkt förmå henne, medelst och enligt Arf-Föreningen emellan henne, min Farfar och Farbror, at afstå sin deel moyennant en modique pension. Häradshöfdingen i orten har sagt mig, det jag har full rätt därtil, och skulle du willa hielpa mig med penningar härtil, så skulle du få dubbel säkerhet både för penningarna och Interesset, och du som en bemedlad man och wän bör intet neka för en wän, ty går detta ihop, tar jag afskied, för accordsumman betalar min skuld för Gården samt hushållar för at betala resten och sedan arbetar för mina successorers gradation. Svara mig genast häruppå; då vi komma til Erichsberg^[13], skall du få se mina planer, som du bättre förstår än jag. Men släpp mig in i den Magiska, så skall du få se en karl. Apropos, låt mig weta huru är med huset i Stockholm, om wi kunna få bo därstädes, ty jag reser snart härifrån til Carlscrona, och på Erichsberg wille jag träffa dig, emedan jag sedermehra wille til Stockholm för at taga up de penningar därstädes, som du wet, ty nu behöfwas de. Ny käpp för dig har jag skurit, samt många Järn Instrumenter har jag med mig. Jag är nu förbannad klook. Printz Carl af Hessen will för all del hafwa mig ut, men jag intet gerna giör. 2:ne Fullmäktiga hafwer jag, en härstädes, den andra i Öfverste Ulfklous Sterbhus. Mästa tiden går til oeconomiska Giöromåhl. Hälsa Gustaf Rosen ifrån den, som lefwer och dör

din trognaste wän
 Fr. ab Ara

I slutet af nästa vecka tör jag resa til Carlscrona, men skrif du mig härstädes til. Glöm intet Jungfru Pergamentet^[14].»

Denna skrifvelse, som knappast vittnar om att Ulfvenklous utsago om sig själf, att han var »förbannadt klok», var berättigad, följdes den 17 juni af det andra ännu underligare brefvet:

»I aftons, min bästa wän, feck jag ditt breef från Strålsnäs^[15]. Tusende tack därför, min Egen wän; men ursäkta din wän, som ej kan komma; många Giöromåhl för wårt arbete i Stockholm hafwa plågat mig. Jag har nu uti en tjock skog funnit en swart Gubbe och det i aftons, som är onaturligt hemma i skatte Gräfningar, har gräfwit upp öfwer 15 skatter och känner det i Grund. Ofwan nämnda Gubbe will Jag taga med mig til Stockholm. Han känner wårt eller det mystiska huset pertinent, men säger sig ej förrän nästa Åhr kunna taga upp det, då han parerar halsen. Men han will i Julii resa för at piska Andarna til Lydnad. Han har studerat med min läromästare och nergräfwit ofantel. mycket, som jag sielf sedt. Will hertigen, at han skal resa upp med, så swarar han mig med omgående Post, då jag reser upp i början af Julii eller aldrasist af denna månaden. Fattig som en Lus, som jag sielfwer är, så reser jag med honom för at arbeta med honom för andra; du känner mig för Des intresse sedan.

Min Farbrors Disposition känner ingen, och det han sielf säger är alltid Lögn, men som han sagt mig, är något til min avantage. Nu aspirerar jag 50 Millioner år och penningar. Laga så du kan komma til Stockholm med; jag har nu ofantel. många Instrumenter med mig, preparerande alt. Hälsa De Geer och Barnekow samt Axel med en kys och säg Gustaf Rosen, at han kommer at resa utrikes som Envoijé innan han döör. Hans syster E, R. sladdrade jag med i Kleckeberga kyrckia hela natten. Swara mig med omgående Post tydeligt på alt, ty därefter rättar jag min upresa, som nödvändigt snart skeer, och swara mig på mitt breef om penningelånet til Gården. Jag will intet höra, at du ej kan hielpa mig. Bed De Geer wara mera troende än han war, då han talte med Ehrenswärd om mig, och som du intet lärer få detta brefwet utan i compagnie, så låt ingen se det. Käpp har jag skurit samt sitter nu och reformerar samt afskrifiver en ny clavicula Salomonis; hertugens är rasande. Gamla Fruen i swarta samet Robe de Couren har warit här, och min Gamla Farbror har åstadkommit denna Slumpen.

Lef wäl och min kära Successor, som jag alt arbetar för. Glöm ej din mästare och wän och som lefwer och dör

Din trognaste wän i alla spherer
 Eg:r ab .»

Om de i dessa bref omnämnda personerna torde några upplysningar intressera.

Prins Carl af Hessen (Kassel), dansk fältmarskalk och kung Fredrik VI:s af Danmark svärfader, var ifrig frimurare och mystiker och stod i lifliga förbindelser med flera af nekromantins utöfvare äfven i Sverige. Han förde öfverbefälet öfver de danska trupperna vid deras infall i Bohuslän 1788. — Gustaf Rosen, son af riksrådet grefve F. U. von Rosen och Hedvig Sophia Stenbock, var vid denna tid ryttmästare vid Lifregementet och kavaljer hos hertig Carl. Ulfvenklous spådom att han före sin död skulle komma utrikes som envoyé slog icke in, men däremot blef han med tiden landshöfding i Malmöhus län och en mycket duglig sådan. Han var en rikt begåfvad och klok man, och det är föga troligt, att han fattade Ulfvenklous upptåg från den allvarliga sidan. I hälsningarna genom Ruuth gick han ju också miste om den kyss, som profeten sände De Geer, Barnekow och Axel (Aminoff). Rosens syster E. R. kan ej ha varit någon annan än fröken Ebba Ulrika Beata von Rosen, hvilken vid 19 års ålder 1779 blef gift med Ruuth (i hans andra gifte), men som afled redan samma år. Det måste sålunda ha varit hennes ande, som Ulfvenklou träffade och sladdrade med i Kläckeberga kyrka. — Frun i svarta sammetsroben torde också ha hört till andevärlden, såvida det ej var öfverste Ulfvenklous sorgklädda änka. — Svarta gubben slutligen var en allmogeman vid namn Håkan Persson, hvilken mycket riktigt ledsagade Ulfvenklou till Stockholm och spelade en roll i andra akten af skattgräfningen.

Denna började omedelbart efter Ulfvenklous återkomst i juli månad till hufvudstaden och försiggick under iakttagande af ett värdigt allvar och till och med en viss högtidlighet. Vandringen in i de mystiska källrarna företogs, skrifver sålunda Sturzen-Becker med stöd af Reuterholms anteckningar, med hela pompen af en frimurareprocession, de förnämsta personerna voro iklädda messhakar, och man drog fram med kors och svärd i handen. Det hela leddes af Ulfvenklou och Håkan Persson som »hemligt råd» och Reuterholm som »adjutant». Som uppsyningsmän vid arbetet fungerade hertigen, Sparre, Ruuth, Oxenstierna och Stenbock, vid »financeverket» voro anställda Bonde och Chierlin, och som vaktmästare paraderade Ulfvenklous betjänt Johan Fogelqvist. Äfven Ehrensvärd tyckes ha varit med, men knappast som troende, ty i ett bref till Oxenstierna längre fram skref han, att han ej tilltrodde »herr löjtnanten den styrka i andakt, som gör skillnaden i dessa saker» och att han, på begäran af Ulfvenklou om traktamente hade svarat, att han skulle få det så snart skatten kommit upp.

Den 24 juli, heter det i fortsättningen, promenerade löjtnant Ulfklo med slagrutan (en af de i Småland förvärfvade käpparna), åtföljd af Håkan, hertigen, Reuterholm och Bonde, omkring alla källrarna, då »den syntes dröja mest i sydväst och söderut i hvalfvet». Den 26 s. m, gräfdes ånyo; baron Bonde stod då på vakt. Den 27 bestreds vakten af Ruuth, Håkan med sina handtlangare gräfde vidare den 28 juli och den 2, 3 och 4 augusti, hvarefter han hemskickades. Den 12 augusti antogs på försök en ny gräfvare vid namn Manthey, men äfven denne kasserades den 17, och i slutet af månaden afstannade arbetena, i det att Ulfvenklou afreste till Carlskrona, där han visserligen ej ämnade uppehålla sig länge, men genom Reuterholms intriger och Ehrensvärds bemedling kommenderades till tjänstgöring vid flottan och fick stanna öfver ett och ett halft år. Under denna hans tvungna frånvaro från hufvudstaden utvecklade sig förhållandena så, att hans biträde och magiska förmåga, säkerligen till hans stora grämelse, ej vidare togos i anspråk för skattgräfningen.

Anledningen till att Ulfvenklou sålunda skildes från ett företag, som han så skickligt hade lyckats intressera hertigen och hans vänner för och om hvars framgångsrika resultat han synes ha varit fullt öfvertygad, låg däri att han fått en motståndare i den öfver hans inflytande hos hertigen afundsjuke Reuterholm. Denne, som eljes i mystiska angelägenheter förefaller att ha varit nästan ännu vridnare än Ulfvenklou själf, hade med oro och förargelse sett den nye profetens växande makt öfver hertigen och framställde därföre en stor del af hans magiska konster och prestationer som humbug och Danviksbedrifter och vann snart både Oxenstierna och Ehrensvärd för denna sin uppfattning. Den förre af dessa tyckes i början ha satt tro till Ulfvenklous profetior och andeframkallningar och var utan opposition närvarande, då den tydligen om hertigens ärelystna drömmar medvetne löjtnanten den 7 juli 1784 smorde den kollrige fursten »Carl Adolfsson», som han då kallades, »till konung öfver hela Norden ända till hvita stenen vid Moskwa» och ålade honom att utse Reuterholm till förste och Oxenstierna till andre premiärminister; men några månader senare förklarade sig Oxenstierna vara »för matt» att vidare vara med om dylika dårskaper. Och beträffande Ehrensvärd bevaras i de Reuterholmska papperen i riksarkivet några karikerade teckningar, som vittna om, att den snillrike general-amiralen fullkomligt delade Reuterholms åsikt om att Ulfvenklou var mogen för Danviken.

En af dessa teckningar hänför sig till den ofvannämnda buteljeringen af änkedrottningens ande (se bilden sid. 117) och är försedd med följande förklarande anteckning: »Ulfklou, som magice packar Sal. Enkedrottningen ner i en bouteille, hvarest efter Dess Egen berättelse uppe hos Hertigen han höll Henne fången i 8 dagar. Hon kom då såsom Courier från Rom, dit han nyss förut skickat henne, och har därför ännu posthornet i handen», och som underskrift: »På min och J. G. Oxenstiernas begiäran ritat af Öfver Amiralen Gref Ehrensverd. Stockholm den 3 november 1784.»

Äfven en annan gång hade Ulfvenklou framkallat änkedrottningens ande, för hvilken hertigen som bekant på goda grunder var mycket rädd, och Ehrensvärd har på ett drastiskt sätt förevigat uppenbarelsen i en teckning, där man ser hertigen, liggande mycket lätt klädd på en divan, vid det plötsliga uppträdandet af en mörk, dimmig kvinnofigur i förskräckelsen sträcka upp armarna och ena benet i höjden.

Af de båda öfriga teckningarna föreställer den ena »Baletten på Gripsholm den 9:de Juni 1785», och till vänster ser man »Ulfklou i ett magiskt fönster, som förargar sig öfver Propheternas vackra Balette». De dansande äro general Vegesack, hertigen och Gösta Stenbock, alla i fruntimmersdräkt, och nedanför ses tre män, som på blåsinstrument utföra musiken. Den andra teckningen är en »Tafla, som visar tillgången vid Uilfklous sista mystiska testamente, som efter dess egen begiäran skiedde i Hertigens, Bondens, min (Reuterholms) och Vegesacks närvaro på Drottningholm». Bilden återger Reuterholm skrattande, bertigen med hopknäppta händer, Bonde läsande och gråtande samt Vegesack till höger på afstånd, lyssnande i lutad ställning.

Emellertid återupptogs skattgräfningen, fastän initiativtagaren var borta, i början af år 1785 och under Reuterholms ledning och pågick några månader. Jämte hertigen och flera af de förutnämnda herrarna deltogo i arbetet den förstnämndes bibliotekarie Johan Åbom och bokhållare Sandvall samt en ny profet vid namn Axberg, men resultatet blef lika negativt som under Ulfvenklous ledning. Några skatter kommo ej i dagen, förmodligen därför att man lika litet nu som tillförene förstod konsten att på riktigt sätt »piska andarna». Men af meddelandena om gräfningarnas förlopp framgår, att Axberg måtte ha varit en genompiskad skälm, som till och med tillät sig att drifva med herrarna. Det berättas, att Sandvall, som, antagligen

Efter teckning af C. A. Ehrensvärd i Riksarkivet.

på Reuterholms uppmaning spionerat på Axberg, vid ett tillfälle upptäckt huru denne och hans medbjälpare gjort sig lustiga öfver att de lurat herrarne, bland annat därigenom att en af Axbergs karlar stått uppe i en spis och kastat stenar ner i källaren, hvilket herrarna trott vara spökeri af den förtrollade prinsessan. För att hämnas hade herrarna då beslutat att låta några lejda, i olika kostymer utstyrda karlar ge Axberg och hans handtlangare ett kok stryk, men Axberg anade oråd och rymde sin väg, och därmed tycks hela skattgräfningen ha lämnats åt sitt öde.

Om hvem Axberg var föreligga inga uppgifter; men det fanns vid slutet af 1700-talet i Stockholm en kardmakare, som bar namnet och dopnamnet Anders, och det är möjligt, att det var han. En kardmakare kunde ju på den tiden lika bra vara profet och andebesvärjare som den ryktbare strumpväfvaren Collin religionsstiftare. Men Axbergs fiasco verkade väl att han ej i likhet med Collin af hertigen hugnades med titeln hofbibliotekarie och blef vidare uppmärksammad.

Skattgräfningen vid Österlånggatan hade sålunda misslyckats, men man må ej därför inbilla sig att Ulfvenklou afslutade sina förbindelser med vare sig andevärlden eller hertig Carl och dennes magiska kotteri. Från Carlskrona sände han hertigen åtskilliga skrifvelser, emellanåt daterade »Sone näste» och undertecknade »Charemon», ett namn, som han erhöll den 11 februari 1786 kl. 10 på natten, då »han oförmodadt fick sin första ordination af Herrans ängel och erhöll naturens, nådens och allmaktens nycklar i närvaro af vittnena Gabriel, Uriel, Raziel m, fl.» I ett annat bref, den 6 april, bebådar han sin ankomst till Stockholm den 16 i samma månad, då han tänkte infinna sig i hertigens garderob, för att se, »om den pröfvade vännen Chæremon då i djupaste underdånighet slipper in», och han ger hertigen den antagligen hugnesamma underrättelsen, att de förmodligen onda andarna Sachar, Zorar, Drindin och Zanagotzi på befallning af Schems El blifvit arresterade, därför att »de incommoderat flere här i staden». Några dagar senare skrifver han emellertid, att han ej kan komma, emedan han begifvit sig till Björnö och där blifvit kvarhållen af sin tant öfverstinnan Ulfvenklou, som nu var ätskvärdheten själf; men för att trösta hertigen meddelar han, hur han varit nog lycklig att erhålla presidenten Cronhjorts papper och däribland rabbinen Abarbanels hemliga arbetsbok, »Clavis naturæ Abarbanelis». Han skickar också en hälsning från den förment döde grefve Cagliostro eller Stor-Cophtan. Med denne, den ryktbaraste af tidehvarfvets alla trollkarlar, stod naturligtvis Ulfvenklou i förbindelser på andevägen, och det är äfven möjligt att han under sin vistelse i Frankrike hade gjort hans personliga bekantskap, hvilket skulle kunna förklara åtminstone någon del af Ulfvenklous magiska färdigheter. Cagliostro var nämligen sedan sommaren 1781 bosatt i Paris och förvred under några år och till dess revolutionen gjorde ett slut på hans verksamhet åtskilliga starkare hjärnor än den svenske löjtnantens.^[16]

Man kan lätt föreställa sig den tillfredsställelse, hvarmed hertigen emottog denna hälsning från Cagliostro, om hvilken vid denna tid snart sagdt hela Europa talade och om hvars uppträdande och verksamhet i Paris de underbaraste historier berättades. Trots den stora hemlighetsfullhet, hvarmed han omgaf sig, visste man ju, att han blifvit uppfostrad i Egypten och där hade fått lära sig alla de hemliga kunskaper pyramiderna innehöllo. Han var flera sekel gammal, men hans kunskaper hade lärt honom att bibehålla ett ungdomligt utseende. Han hade makt att uppbesvärja de dödas andar, och han brukade supera i sällskap med Cæsar och Cleopatra. På tillfrågan om sin härkomst svarade han hemlighetsfullt: »Jag är — den jag är.» Han inrättade egyptiska frimurarloger, i hvilka äfven fruntimmer intogos, och utbjöd åt människorna det röda pulvret, som, intaget hvart femtionde år, skulle gifva evig ungdom, och detta pulver trängdes man om att få köpa. Han kallades »den gudomlige», hans bild höggs i marmor, och man bar hans porträtt på solfjädrar, ringar och medaljonger. — Hade Ulfvenklou fått hållas, var det ingalunda omöjligt, att denna Cagliostro-kult blifvit införd äfven i Sverige. Nu tycks det ha stannat vid intresse på afstånd i hertig Carls intima krets.

Från Björnö begaf sig Ulfvenklou i maj till Stockholm och hoppades säkerligen att åter komma på samma förtroliga fot som förr med hertigen, men Reuterholm hade under vintern så framgångsrikt motarbetat honom hos den vankelmodige fursten, att denne vid den afslöjning, som Reuterholm några dagar senare anordnade i syfte att störta rivalen, blott gjorde svaga invändningar. Den stackars Ulfvenklou fick sålunda »midt i synen höra, att man ledsnat vid hans sagor och att man ej längre ämnade låta föra sig vid näsan af en person, som antingen likt Svedenborg genom en alltför upptänd imagination lidit rubbning till sina sinnen eller ägde nog ringa heder och samvete att vilja inbilla folk lögner och historier, dem han ej en gång själf trodde.» Ehuru det måhända ligger någon öfverdrift i denna berättelse, som är Reuterholms egen, kan man ej betvifla, att förloppet var ungefär som det skildrats, och faktum är att Ulfvenklou, blott föga tröstad genom den onekligen smickrande jämförelsen med Svedenborg och af hertigens och baron Bondes sympatiuttalanden, blef flat och skamsen och några dagar senare öfvergaf det otacksamma sällskapet och reste till Finland. Här hade han fränder och vänner och borde ha känt sig hemmastadd, ty landet hinsidan Östersjön var ju sedan gammalt ett älsklingstillhåll för trollkarlar och spåkvinnor, men hans oroliga ande eller kanske andra andar, som behärskade honom, förde honom snart åter till Sverige och i början af 1787 var han bosatt på Kläckeberga. Där tyckes han ändtligen och sedan han med kaptens afsked lämnat tjänsten ha funnit lugn och ro, ty han berättar i ett bref till Oxenstierna, hur han lefde filosofens lif och med arbetsam hand och böner till Gud skötte sin jord. Sitt sysslande med mysticism, profetior och andeumgängelse öfvergaf han dock icke, och särskildt med hertigen underhöll han härom åtskilliga år framåt en rätt liflig brefväxling. H. K. höghet tycks ha varit honom lika bevågen som förr, och därtill fanns också god anledning. Ulfvenklou hade ju en gång vid en högtidlig sammankomst i hertigens »sanctuarium» och efter många ceremonier spått honom, att han skulle blifva ej blott Sveriges utan äfven Norges konung — en spådom, som märkvärdigt nog slog in, och det var kanske af tacksamhet härför, som Ulfvenklou af konung Carl XII åtnjöt pension.^[17]

Den tillökning i inkomster, som denna skänkte honom, var säkerligen välkommen. Öfverste Ulfvenklous hot att göra honom arflös tycks visserligen ej ha gått i fullbordan, i det att öfversten synes ha öfverlämnat hela sin förmögenhet åt sin änka under önskan att hon på något sätt skulle tillgodose den vurmige brorsonen, och det ofvan omtalade besöket på Björnö antyder att förhållandet mellan öfverstinnan och honom i början artade sig bra. Men öfverstinnan invecklades i en långvarig process angående äganderätten till godsen, Björnö och Kläckeberga, med en af mannens systersöner, dåvarande majoren H. W. Berg von Linde, som också på grund af bördsrätt och genom förlikning blef deras ägare, och Henrik Gustaf synes ha fått nöja sig med att arrendera sistnämnda gård. I ett bref till baron Bonde i oktober 1787 klagar han dels öfver att arrendet var tryckande, dels öfver hårdt bemötande af tanten, som gynnat Berg von Linde, »utan att tänka på mig det allra minsta». Han hade det sålunda utan tvifvel ganska bekymmersamt, och man får ej undra på, att han emellanåt drömde om skatten i Österlånggatshuset. Men några år senare torde ställningen ha blifvit bättre, ty i januari 1791 ingick han på Halsnäs i Ramkvilla socken i Småland giftermål med Eva Helena Ehrenstråle, dotter af öfverste Hans Ehrenstråle och Elisabeth Uggla.

Äktenskapet tycks ha haft en lugnande och välgörande verkan på honom, ty under de sista decennierna af sitt lif gjorde han föga väsen af sig. Att han emellertid allt fortfarande intresserade sig för och sysslade med mysticismen framgår af några i Eriksbergs arkiv förvarade bref till hans gode och trofaste vän Carl Göran Bonde. Ett af dessa bref är dateradt Kalmar och Kläckeberga den 25 december 1794, och dess innehåll är så upplysande för de mystiska vurmerierna, att det ej bör undandragas offentligheten:

»Min käraste Broder! Enligt mitt sidsta löfte tar jag mig den friheten at sända dig 2:ne vackra och kraftiga Pentakler^[18], i sina krafter consacrerade, samt Bönerna och Skydds Ängelens Citationer. Du måste genast låta göra en silfver Boitte, inuti förgyldt, hvaruti du lägger dem, så att Skydds Ängelens Pentakle, N B den målade sidan ligger närmast Bröstet, så det stora Pentaklet, N B den målade sidan, som är mäst skrifven på, på Bröstet. N B bägge Pentaklerna i en Boitte, och Boitten närmast eller midt på maggropen. Boitten bäres i ett rödt sidenband, och innan Pentaklerna anläggas giöres bön efter at hafva rökt väl. Andarna tala vid dig merendels med det Ordet och det namnet David. Då du vill tala med din Skydds Ängel, säger du 9 gånger nåd och vänjer dig först med at fråga Amiel om hvad som skier och om det är så eller ej. Sitt ensam, rök litet, då du får svar antingen Ja eller Nej. Utnög dig i början först härmed, sedan får du mera, och så snart jag hinner det andra Pentaklet, som nu är under arbete och som tillhörer nycklarna, skal det sändas, men detta får ej på ett år anläggas. Dock skal du få at consacrera detta, men at jag sänder dig detta, är för at göra dig stark och bemannad då du talar med Excellensen R(euterholm), som du får antingen tala sielf med eller lämna honom Copia af brefvet, eller sielfva Brefvet, Jag skal alt giöra dig starck och mächtig, så mycket som behöfves, och kom ihåg, vi äro ej ordinerade för vår egen sällhet, nej, vi måste bereda oss på at bereda wägen för våra medbröder, som älska sanning, dygd och lära, och vi hafva i våra händer Lagen och Evangelium. Reuterholms föräldrar plåga mig mycket^[19]; säg rådets herre, at om han ej skaffar dem tillfredsställelse, så giöra Andarna det snardt nog, men ej til båtnad för honom. Commissionen är svår nog, men han måste giöras, och du måste åtaga dig densamma. Jag älskar honom, men alt hvad du säger honom, måste skie mellan fyra ögon.

Ursäckta mig at du får detta under specielt recommendation, men jag giör det på det at Brefvet skal komma desto fortare. Jag har prepareradt en Grön staf til dig, som du vid tilfälle skal få; med första skal du få det andra Pentaklet. Meddela ej händers påläggning utan befallning, det är nog at du skal få befallning härom och nog af at din äldste son får det. Gud Herran Christus gifve dig sin nådiga Frid. Frid ware med oss! IMMANU önskas af din uprichtige Broder

Chæremon

P.S. Hvad du ej begriper, så kan du fråga mig; innan Boitten blir färdig, så bäres Pentaklen i wänstra västfickan, men acktas til Boitten blir färdig. Med tiden skal du tacka mig.»

Ulfvenklou afled i Ronneby den 28 september 1819. Af den efter honom den 6 oktober s. å. förrättade bouppteckningen framgår, att han var ägare af den nära Ronneby belägna egendomen Angelskog, som han år 1795 genom köp förvärfvat. Där befann han sig i en omgifning, som säkerligen passade bra för en man med hans intressen, Den natursköna nejden är nämligen rik på fornlämningar, och det är ju antagligt, att den gamle andebesvärjaren bland sten- och bronsåldersgrafvarna vid Fornanäs och Angelskog och bautastenarna vid Härstorp satte sig i förbindelse med de forntida kämparnas andar.

Angående kvarlåtenskapen i öfrigt lämnar bouppteckningsinstrumentet endast ett fåtal uppgifter af intresse. En snusdosa af 29 ¼ dukaters vikt och med högtsalig konung Carl XIII:s namnchiffer var ett minne af den magiska hertigens bevågenhet och en liten samling böcker af teologiskt och moraliskt innehåll ett vittnesbörd om den bortgångnes intellektuella intressen. Om hans sysslande med kabbalistik m. m. förvaras ett minne i Blekinge Museum i Carlskrona, nämligen ett manuskript (i afskrift af den som mystiker bekante kapten E. H. Pihl) med titeln: »Om förfärdigandet af Electrum Magicum; Urim och Thumim; Elektriska Klockor och Ringar m. m. Cabalistiska Samlingar af Fri:re Ulfklou.» Bland prydnadsföremål nämnas 6 st. taflor öfver franska hamnar och 7 familjeporträtt. Tillgångarna utgjorde 438 rdr banko och skulderna 395 rdr banko, mest för diverse förnödenheter från några handlande i Ronneby. Egendomen Angelskog hade Ulfvenklou några år före sin död mot en lifränta å 400 rdr rgds öfverlåtit till sin nedannämnda dotter och hennes man.

I sitt äktenskap hade Henrik Gustaf Ulfvenklou en dotter, som blef gift med kommendörkaptenen Nils Magnus Rundqvist, och två söner, af hvilka den äldre afled i späd älder och den yngre, Abraham Henrik, blef löjtnant vid Kronobergs regemente. Med honom, som år 1823 omkom under en jakt till föjd af ett vådaskott ur sin egen bössa och efterlämnade minnet af en dugande och tapper man, utslocknade ätten på svärdsidan.

Till sist må nämnas, att huset vid Österlånggatan sedan år 1907 äges af konsul Herman Rhodin och att den förtrollade prinsessan ej i nyare tid afhörts. Hon har väl ej kunnat finna sig till rätta i den betydligt moderniserade byggnaden, liksom ej heller i den åtminstone i afseende på stämningen så väsentligt förändrade stadsdelen, där man i våra dagar ej träffar någon Ulfvenklou eller Reuterholm, knappast några sådana figurer och filurer som Ahlström, Chierlin och Axberg.

---

1. I uppsatsen Henrik Gustaf Ulfklo, mystiker under Gustaf den Tredje. — Svensk månadsskrift för fri forskning och allmän bildning. H. 12. Göteborg 1864.
2. Stockholmiana. Ny upplaga. Sthm 1912.
3. Svenska småsaker (af P. G. Berg). — Sthm 1871.
4. Denna upppgift har ej kunnat bekräftas och synes ha berott på något missförstånd, ty ännu i mantalslängderna för 1780 och 1790 nämnes Ahlström som husets ägare.
5. C. Eichhorn i Nya svenska studier. Sthlm 1881, — Äfven i O. Sylwans Svenska pressens historia finnas intressanta upplysningar om pamfletten.
6. Belägen i kvarteret Phoebus, men sedan länge igenstängd både åt Österlånggatan och åt Skeppsbron.
7. Utanför Christianopel i Blekinge af generalmajoren friherre Tungel. Ulfvenklou träffades dödligt af två pistolkulor, och affären väckte på sin tid betydande uppseende.
8. Öfver honom finnes i Kläckeberga kyrka en af Henrik Gustaf Ulfvenklou uppsatt minnestafla, hvars inskrift inledes med följande för tiden typiska harang:

   »Tålig man trifs: Konungens högtbetrodde man och President, Riddare och Commendeur af Kungl, Svärds Ordens Stora Kors Högvälborne Friherre Carl Gustaf Cronhjort, känd för mannamod på Fältet, Nit för Fäderneslandet, Ynnest hos Öfverheten, Kärlek för medborgaren, Ståndaktighet i lyckans täta omväxlingar. Föddes i Calmar den 16 September 1694. Fadern Fältmarskalken Friherre Abraham Cronhjort, en skräck för rikets fiender på Östra gränsen Modren Fru Brigitta Skyttenhjelm, dottern af den förste biskopen i Calmar.»

   Härpå följer uppräkningen af hans befordringar och ämbeten och så till sist:

   «Hans nöjen voro Konst — Arbeten, Mekanik och miniaturmålning, kände af Öfverheten och den ryska Elisabeth; Hans ålderdomströst Studier, mäst de som förblifva. Utgången ur tiden, som timade 8 juli 1777.

   Detta minne reste Syster Sonens son Hindrich: Gustaf: Ulfklou, Capitaine och Riddare.»

9. Syftar på Björnrams i memoarlitteraturen mångomtalade upptåg på Johannes kyrkogård, i Kärnbo gamla kyrka vid Gripsholm o. s. v.
10. M. Lamm: Johan Gabriel Oxenstierna. En svensk natursvärmares lif och dikt. Stockholm 1911.
11. Brefvet återges in extenso i Crusenstolpes Carl XIII och Hedvig Elisabeth Charlotta. I, sid. 46 o. f.
12. I k. bibliotekets handskriftssamling och skänkta dit af öfverbibliotekarien grefve C. Snoilsky.
13. Säteri i Åryds socken i Blekinge. Förut kalladt Mara och herrgårdslikt bebyggdt af schoutbynachten H, Ankargrip, kom det på 1780-talet till frih. E, Ruuth och fick namnet ändradt till Eriksberg.
14. Härmed menas förmodligen det fordom på apoteken förekommande preparatet Alteapasta, som kallades Jungfruskinn och användes mot hosta och heshet — analogt med den ännu i vår barndom brukliga, men numera ur farmakopén afförda lakritspastan, som bar det populära namnet Käringskinn. Men det är ju också möjligt, att Jungfrupergament var något mera magiskt hälso- eller hjälpmedel.
15. Säteri i Åsbo socken i Östergötland, som under 1700-talet länge tillhörde grefliga ätten von Rosen.
16. G. Lenotre: Bilder från revolutionen. Gamia byggnader och papper. 1:sta saml, sid. 145 o. f. Sthlm. 1909.
17. I K. Bibliotekets autografsamling förvaras ett denna hans förmån belysande kvitto af följande lydelse: “Undertecknad har mottagit Andra Qvartalet af detta År stort trettiotre (33) Rdr. 16 Skr. Banco utaf den Pension Högstsalig Konung Carl XIII allernådigast behagadt mig tilldela. Hvilket Andra Qvartal härmed aldra ödmjukast qvitteras af, Ronneby den 30 juni 1818.

    Hindrich Gustaf Ulfvenklou. Capitaine och Riddare.”

18. Med pentakel, som betyder alfkors, drudenfot, menas ett magiskt tecken i form af en femuddig stjärna, som spelade en stor roll redan i medeltidens vidskepelse och troddes ingifva själfva hin onde respekt.
19. Som Reuterholms föräldrar vid denna tid länge hvilat i sina grafvar, var det tydligen deras andar, som ansatte Ulfvenklou.