Spåkvinnor och trollkarlar/Kapitel 01
|
Mamsell Arfvidson → |
Spåkvinnor och trollkarlar.
DÅ en svensk för sig skall uppgöra en fantasibild af Gustaf III och hans tid, lånar denna bild ofrivilligt färg och stämning från Watteaus dukar. Man tänker sig konungen vacker, snillrik och älskvärd, omgifven af sitt lysande rococohof, af Armfelt, denne nordens Alcibiades, kvick, tapper och skön såsom en Apollo, af »le beau Fersen», af Schröderheim, alltid lustig och full af upptåg, af Oxenstierna, Gyllenborg och Creutz, af hofvets tre gracer, de vackra af Kellgren besjungna grefvinnorna Meyerfelt, Höpken och Löwenhielm, af den lilla oansenliga, men spirituella hertiginnan af Södermanland, af Malin Rudenschöld, fru Schröderheim och många andra. Eller man tänker sig honom i kretsen af sina vittra vänner, af Kellgren, Leopold, Rosenstein och Adlerbeth, lyssnande till deras sista skaldebref eller drama, man skådar honom, då han inträder i Sergels atelier, medan denne modellerar Venus i all hennes nakna skönhet och med anletsdragen lånade af grefvinnan Höpken, och man ser huru konungen stannar i dörröppningen för att lyssna till Bellman, som med sin cittra tagit plats i konstnärens atelier. Hvarje dylik bild får öfver sig något af feststämningens glans, det ljuder liksom menuett- och gavott-toner emot en, och man känner nästan ett samvetsagg, då man med kritikerns dissekerknif nödgas beröra denna i hvarje fall så vackra fantasiskapelse.
Dessa ord, som inleda Henrik Schücks för några år sedan utgifna Gustaf III:s-studie[1], angifva på ett träffande sätt den uppfattning om »tjusarkonungen», hvilken ännu råder i vida kretsar, men antyda tillika, att åtskilligt måste afprutas på den glans, hvarmed hans personlighet och verksamhet både som konung och människa i den allmänna föreställningen äro omgifna. Genom de talrika bidrag, med hvilka det gustavianska tidehvarfvets historiska och biografiska litteratur under de senare decennierna riktats, har också detta blifvit i väsentlig mån lättare än förr, då man hufvudsakligen hade att tillgå å ena sidan de talrika beundrarnes okritiska loftal, å den andra pamflettskrifvarnes på personlig fiendskap och ovilja grundade smädelser.
I själfva verket torde det ha funnits få historiska personer, åtminstone i vårt land, som blifvit så olika bedömda som Gustaf III, och omdömena ha rört sig mellan ytterligheterna entusiastisk beundran och bittert klander. I sistnämnda hänseende torde bland de samtida Adolf Ludvig Hamiltons, Axel von Fersens och Hochschilds skrifter, i det förra Armfelts, Schröderheims, Sergels och Bellmans uttalanden blifvit mest uppmärksammade. Till den klandrande, skarpt dömande sidan kan Hedvig Elisabeth Charlotta, trots uppenbara försök att vara opartisk, räknas, och i nyaste tid ha de två hvarandra motsatta uppfattningarna representerats af Schück, som med kritikerns dissekerknif framställer Gustaf som en förkvinnligad estetiker, och Oscar Levertin, hvilken med en återklang af gustavianernas beundran af honom gör nästan en idealvarelse af storhet och snille.
Ingendera af dessa åsikter torde emellertid trots deras framställares ingående kunskap om Gustaf III och hans tid få anses vara riktig, och man kommer måhända sanningen närmast, om man håller en medelväg och uppfattar konungen liksom många andra människor som en blandning af godt och ondt — sådan som han skildras t. ex. i Lars von Engeströms, Gustaf Johan Ehrensvärds, Johan Gabriel Oxenstiernas, Adlerbeths och Skjöldebrands minnen och anteckningar.
En sammansatt natur, hvars obestridligen mycket rika begåfning till följd af förvänd uppfostran och under inflytande af hans tidehvarfs många underliga kulturströmningar kommit på villovägar, var han en man, hvars fel och svagheter visserligen voro många och stora, men som ingalunda kan frånkännas goda egenskaper, ja till och med ett och annat storslaget karaktärsdrag. Om hans personliga mod, ådagalagdt äfven vid tillfällen då hans ställning eller belägenhet var förtviflad, finnas sålunda flera tillförlitliga vittnesbörd, och man äger ej heller rätt att betvifla hans fosterlandskärlek, fastän den ofta bar fåfängans dräkt och visade sig i teatraliska former. I själfva verket förklara hans teaterintressen och hans skådespelartalang mycket, som är svårförståeligt i hans uppträdande, och hans ganska vidtfamnande vetgirighet ger förklaringen till åtskilligt annat.
På ett område är det emellertid svårt att fatta motsägelserna i hans intressen och verksamhet, nämligen i hans förhållande till tidehvarfvets andliga rörelser. Det är ju underligt och öfverraskande att finna en man, som i grund och botten var ateist eller åtminstone skeptiker, ryckvis gripas af religiöst grubbleri, vara ifrig frimurare, deltaga i andeframkallningar, tro på eller åtminstone fästa afseende vid spådomar, af alkemisternas guldmakeri hoppas lättnad i sitt ekonomiska trassel o. s. v. Samtidigt med att han gjorde anspråk på att räknas bland upplysningstidens monarker, vid sidan af sin store morbroder Fredrik II, Catharina II och kejsar Josef, sysslade han sålunda med ordensväsen, mysticism och kabbalistik o. s, v., och som en följd häraf och af de exempel, han gaf, omfattades desamma ned lifligt intresse af hans närmaste och af hof- och societetskretsarna samt skänkte Stockholm fler underliga svärmare och mystiska individer än under någon annan period af dess skiftesrika tillvaro. Där märktes i främsta rummet hertig Carl, som var en ännu större ordensvurm och mer hemfallen åt öfvertro och vidskepelse än konungen, och samma förnäma sällskapsvärld, som hängaf sig åt ett uppsluppet och lättsinnigt nöjeslif och som ingalunda var främmande för begabberi och skämt med religion och moral, uppmuntrade spåkvinnor och clairvoyanter, sökte bot för sina nervösa åkommor och andra krämpor i magnetisörernas undergörande kurer och funno i svedenborgianismen en religion, som passade för deras öfverspända och dimmiga föreställningar i andliga ting.
Det var de religiösa svärmarnes, andeskådarnes, guldmakarnes, magnetisörernas, skattgräfvarnes och spåkvinnornas glansperiod i Stockholm, och det är om några ibland dem och om den miljö, hvari de lefde och verkade, som efterföljande anteckningar, hämtade ur tryckta och handskrifna källor, vilja återupplifva minnet.
- ↑ Gustaf III. En karaktersstudie. Stockholm, 1904.