←  Ode öfver ett godt hjerta
Ståndsbetraktelse
av Hedvig Charlotta Nordenflycht
En rätt svensk soldat  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 22–25 av Ernst Meyer från 1889.


[ 22 ]

Ståndsbetraktelse.

Försynens hand har satt oss hit
På jorden att med svett och flit
För lifvet omsorg draga.
Här tusen vägar öppna stå,
Der alla efter önskan få
Sitt bröd för mödan taga.

[ 23 ]

Ibland så många lefnadssätt
Den ena väljer väl och rätt,
En annan åter illa.
En främjar nytta, dygd och frid,
En kan sin hela lefnadstid
På syndig möda spilla.

Ju större mål jag syftar till,
Ju mera godt jag alstra vill,
Och mer jag gagnar verlden;
Ju högre är också mitt kall,
Min heder derpå grundas skall
Och ej på lösa flärden.
 
Den sig i hofvets trappor ger,
Om han ej faller plötsligt ner
Och bryter sig i fallet;
I fruktan, afund, hat och flärd
Han lefver fram en oviss verld
För svåra hederskallet.

Den sig på böljan våga tör,
Sin död i egen famn han för,
I hopp att lifvet nära.
I faror all hans lycka står
Och frukten sällan äta får
I fosterlandet kära.

Den sig med pennan skaffar bröd,
Han går väl ej till sjelfmant död,
Men tärs af ständig möda.
Han trälar för en ringa vinst
Och ser, att den som vägde minst
Tog ofta bort hans föda.

Den sig med handel nära skall
Så ofta, till sitt eget fall,
På andras vinst arbetar.
En liten slump, en enda nit,
En missgjord räkning på kredit
Den goda lyckan retar.

[ 24 ]

Den berg och grufvor genomfar
Och tid och möda icke spar
I jordens skatter grafva,
Han kan metaller råka på
Och deras välde väl förstå,
Men sällan värdet hafva.

Se, alla dessa stånden ha
Sin vissa börda till att dra
Med all dess glans och styrka.
Den möda, som förknippad är
Med deras förmon, göra lär,
Att tungt dem alla dyrka.

Ett gammalt sätt är likväl till,
Der gammal oskuld ännu vill
En skymt utaf sig visa:
En bonde vid sin harf och plog,
För ljuflig möda har han nog
Hvad kropp och sinnen lisa.

Från ett besvärligt högmod skild,
Han endast af naturen mild
Behof och nödtorft tager.
En tvungen heder, mödsam prakt,
En fjollig vanas bruk och makt
Hans sinne ej bedrager.

O, mer än sälla lefnadsart,
Der skaparns verk får skådas klart
Och jemnt för ögon vara!
Hvi hålls det ståndet för gement,
Som är så nyttigt, sällt och rent,
Så fritt från nät och snara?
 
Fåfänglighet och dårskap gör,
Att menniskan sjelf icke tör
Sin rätta sällhet söka;
Hon suckar efter lugn och frid
Och måste för en vrångvis tid
Som andra galna spöka.

[ 25 ]

Säll den som blir till ringhet född
Och lika fullt blir understödd
Af vett och rena tankar!
Han lefver ett lycksaligt lif
Och vet ej af det larm och kif
I stora verlden vankar.

När han sin sanna nödtorft har,
Och samvetsfriden till försvar,
Han, fri i låga marker,
För lyckans konster säker går
Och liknar efter tusen år
De stora patriarker.