Stolthet och fördom/27
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
Januari och februari förgingo utan några märkligare tilldragelser och med få andra förströelser än promenader till Meryton, som stundom företogos på smutsiga vägar, stundom i kallt väder. I mars skulle Elisabet företaga sin färd till Hunsford. Hon hade först icke allvarligt tänkt på att resa dit, men hon fann snart, att Charlotte räknade på att hon skulle sätta sin plan i verket, och så småningom började hon själv motse färden med gladare känslor, och hennes beslut tog fastare form. Skilsmässan hade ökat hennes längtan att återse Charlotte och minskat hennes motvilja mot mr Collins. Planen lovade omväxling, och som med en sådan mor och så föga sympatiska systrar hemmet icke kunde vara helt tillfredsställande, var ett litet ombyte icke ovälkommet för sin egen skull. Resan skulle för övrigt ge henne tillfälle att råka Jane; kort sagt, då tiden för avresan närmade sig, skulle hon ha varit mycket missbelåten med ett uppskov. Allt gick emellertid utan hinder och bestämdes slutligen i enlighet med Charlottes första plan. Elisabeth skulle följa med sir William och hans andra dotter. Reseplanen förbättrades i tid därigenom, att man beslöt att tillbringa en natt i London, och den blev så fullkomlig, som en sådan kan vara.
Elisabets enda bekymmer var, att hon skulle lämna sin far, som utan tvivel skulle komma att sakna henne och som, när det kom till kritan, så litet tyckte om att hon reste, att han bad henne skriva till honom och nästan lovade att besvara hennes brev.
Hennes avsked från mr Wickham var särdeles vänligt, å hans sida till och med mer än så. Hans nuvarande intresse kunde icke komma honom att glömma, att Elisabet hade varit den första, som varit föremål för hans uppmärksamhet och förtjänat den, den första, som lyssnat till honom och visat honom medkänsla, den första han beundrat, och då han sade farväl till henne, varvid han önskade henne all slags trevnad, påminde henne om vad hon hade att motse hos lady Catherine de Bourgh, och uttryckte den förhoppningen, att deras omdöme om henne — deras omdöme om alla människor för övrigt — alltid skulle stämma över ens, låg i hans sätt ett deltagande, ett intresse, som gjorde, att hon kände med sig, att hon alltid skulle komma att hysa uppriktig sympati för honom, och hon skildes från honom i den övertygelsen, att han, vare sig han blev gift eller ungkarl, alltid skulle för henne framstå som mönstret för en älskvärd och behaglig man.
Hennes reskamrater följande dag voro icke av den art, att de minskade hennes goda tanke om honom. Sir William Lucas och hans dotter Maria, en gladlynt flicka, men lika tom på innehåll som sin far, hade ingenting att säga, som var värt att höra, och Elisabet lyssnade till dem med ungefär lika stort nöje som till vagnens skramlande. Hon tyckte om att höra galna historier, men sir Williams hade hon hört för länge. Han kunde icke omtala för henne något nytt om de underbara tillfällen, då han blivit adlad och presenterad vid hovet, och hans artigheter voro lika utnötta som hans berättelser.
Det var en resa på endast tjugufyra mil, och de började den så tidigt, att de voro framme vid Gracechurch Street vid middagstiden. Då de körde fram till mr Gardiners port, satt Jane vid ett fönster i salongen och iakttog deras ankomst, och när de kommo in i förstugan, stod hon där och välkomnade dem, och Elisabet, som kastade en prövande blick på henne, var glad att se, att hennes utseende var lika friskt och intagande som någonsin. I trappan stod en skara av små gossar och flickor, som i sin iver att få skåda sin släkting icke kunde vänta i salongen, och vilkas blyghet, då de icke hade sett henne på ett år, hindrade dem från att komma längre ner. Allt var glädje och vänlighet. Dagen tillbragtes på det angenämaste sätt, förmiddagen med ärenden och uppköp i bodar, aftonen med ett teaterbesök.
Elisabet lagade, att hon därunder fick sitta bredvid sin moster. Deras första samtalsämne var hennes syster, och hon var mera ledsen än förvånad över att till svar på sina ingående frågor få höra, att, ehuru Jane alltjämt strävade att hålla sitt humör uppe, hon dock hade perioder av djup nedslagenhet. Man kunde dock med skäl hoppas, att de icke skulle fortfara länge. Mrs Gardiner meddelade henne också detaljer om miss Bingleys besök vid Gracechurch Street och berättade samtal, som vid olika tillfällen förts mellan Jane och henne och som visade, att den förra i sitt hjärta hade uppgivit alla förhoppningar.
Mrs Gardiner skämtade sedan med sin systerdotter om Wickhams trolöshet och lyckönskade henne till att kunna bära den med sådant jämnmod.
— Men, min kära Elisabet, tillade hon, vad slags flicka är miss King? Det skulle göra mig mycket ont att veta, att vår vän ledes av egennyttiga motiv.
— Kära moster, vad är väl i äktenskapsaffärer skillnaden mellan egennyttiga och kloka motiv? Var slutar förtänksamhet och var börjar vinningslystnad? I julas var du rädd för att han skulle gifta sig med mig, emedan det skulle vara oklokt, och nu, emedan han försöker att vinna en flicka med en förmögenhet på bara tiotusen pund, vill du göra troligt, att han är egennyttig.
— Om du bara vill tala om för mig, vad slags flicka miss King är, så vet jag nog, vad jag skall tänka om saken.
— Jag tror, att hon är en mycket snäll flicka. Jag har inte hört något ont om henne.
— Men han visade henne inte den ringaste uppmärksamhet, förrän hennes farfars död gjorde henne till ägarinna av denna förmögenhet.
— Nej, varför skulle han ha gjort det? Om det inte var tillåtligt för honom att söka vinna min hand, därför att jag inte hade några pengar, varför skulle han då göra en flicka sin kur, då han inte brydde sig om henne och då hon var lika fattig som jag?
— Men jag tycker att det var ogrannlaga av honom att börja uppvakta henne så snart efter denna tilldragelse.
— En man i betryckt ekonomisk ställning har inte tid att tänka på alla dessa den goda tonens fordringar, som andra människor kunna iakttaga. Om hon inte finner något anstötligt däri, varför skulle vi göra det?
— Att hon inte har något däremot fritager inte honom från ansvar. Det endast visar, att hon själv saknar någonting — förstånd eller känsla.
— Nåväl, utropade Elisabet, du får tro vad du vill! Enligt din åsikt måste han vara egennyttig och hon en toka.
— Nej, Lizzy, det vill jag visst inte tro. Det skulle göra mig mycket ont att ha dåliga tankar om en ung man, som tillbragt så lång tid i Derbyshire.
— Å, om detta är allt, har jag en mycket klen tanke om unga män, som bo i Derbyshire, och deras förtrogna vänner, som bo i Hertfordshire, äro inte mycket bättre. Jag är led vid dem alla. Gudskelov, jag reser i morgon till ett ställe, där jag kommer att träffa en man, som inte har en enda tilldragande egenskap, som varken har gott sätt eller gott förstånd. När allt kommer omkring äro dumma män de enda, som äro värda att lära känna.
— Akta dig, Lizzy, dina ord ha en stark bismak av missräkning.
Innan de skildes åt vid spektaklets slut, hade Elisabet det oväntade nöjet att av sin morbror och moster bli inbjuden till en lusttur, som de ämnade företaga under sommaren.
— Vi ha inte ännu bestämt, hur långt vi skola resa, sade mrs Gardiner, men kanske det blir till de nordengelska sjöarna.
Ingen plan kunde ha varit angenämare för Elisabet, och hon antog inbjudningen med stor glädje och tacksamhet. Kära, kära moster, ropade hon hänryckt, så förtjusande, så härligt! Du skänker mig nytt liv, nya krafter! Farväl missräkning och missmod! Vad äro väl människor emot klippor och berg? O, vilka underbara dagar vi skola uppleva! Och när vi komma tillbaka, skola vi inte vara lika andra resande, som inte kunna ge en riktig idé om någonting. Vi skola veta, var vi ha varit, och vi skola komma ihåg, vad vi sett. Sjöar, berg och floder skola inte röras ihop i vår föreställning, och när vi försöka beskriva en särskild plats, skola vi inte börja gräla om dess läge. Må våra första utgjutelser bli mindre odrägliga än de flesta resandes äro.