Stolthet och fördom/42
FYRTIOANDRA KAPITLET.
Om Elisabet hade låtit sitt omdöme bestämmas av sin egen familj, skulle hon ha fått en föga behaglig föreställning om vad äktenskaplig lycka och huslig trevnad vill säga. Hennes far, som blivit fängslad av ungdom och skönhet och det glättiga väsen, som vanligen följer med ungdom och skönhet, hade gift sig med en kvinna, vars svaga intelligens och småsinthet redan tidigt under deras äktenskap gjorde slut på all verklig tillgivenhet för henne. Aktning och förtroende hade försvunnit för alltid, och alla hans förhoppningar om huslig lycka hade svikits. Men mr Bennets karaktär var icke sådan, att han sökte tröst för den missräkning, hans egen oförsiktighet berett honom, i något av de nöjen, som allt för ofta giva olyckliga män en ersättning för deras dårskap. Han älskade landet och läsning, och dessa intressen hade skänkt honom hans förnämsta nöjen. Sin hustru hade han föga mera att tacka för, än att hennes okunnighet och dåraktighet hade roat honom. Detta är icke den slags lycka, som en man i allmänhet önskar ha sin hustru att tacka för, men då andra möjligheter till trevnad fattas, tar en verklig filosof fasta på sådana som erbjuda sig.
Elisabet hade emellertid aldrig varit blind för det opassande i hennes fars uppförande som äkta man. Hon hade alltid sett det med smärta, men då hon hyste aktning för hans själsgåvor och var tacksam för den tillgivenhet, han visade henne själv, försökte hon glömma, vad hon icke kunde överse med, och förvisa från sina tankar hans ständiga brott mot äktenskapliga plikter och anständighetens fordringar, som, då de utsatte hans hustru för sina egna barns förakt, voro i så hög grad klandervärda. Men hon hade aldrig så starkt som nu känt de missförhållanden, som måste uppstå för barnen i ett så omaka äktenskap, ej heller hade hon någonsin så till fullo insett, vilka olyckliga följder en så missriktad användning av intelligens måste ha; en intelligens, som om den använts rätt, åtminstone kunde ha skyddat hans döttrars goda namn och rykte, även om den varit ur stånd att förädla hans hustrus själ.
Sedan Elisabet hade glatt sig över Wickhams avfärd, gav henne förlusten av regementet ej vidare anledning till tillfredsställelse. Bjudningarna i trakten voro mindre omväxlande än förut, och hemma hade hon en mor och en syster, vilkas ständiga jämmerlåt över hur tråkigt allting var riktigt fördystrade deras hemliv. Ehuru Kitty med tiden åter kunde sansa sig, sedan de, som stört hennes lugn, kommit bort, så var det troligt, att hennes yngre syster, vars anlag voro av ännu farligare art, skulle förhärdas i sin dårskap och självsäkerhet genom den dubbla fara, som en vistelse vid en badort och ett fältläger medförde. Hon fann därför på det hela taget, att en händelse, som hon motsett med otålig längtan, icke, då den inträffade, skänkte henne all den tillfredsställelse, som hon lovat sig. Det var därför nödvändigt att tänka på någon annan tid, då en verklig lycka kunde vinnas, att ha någon annan punkt, vid vilken hennes önskningar och förhoppningar kunde fästa sig, och genom att i förväg glädja sig åt ett nöje söka tröst mot det närvarande och bereda sig på en ny missräkning. Hennes tur till de nordengelska sjöarna var nu föremålet för hennes gladaste tankar; den var hennes bästa tröst under alla de ledsamma stunder, som hennes mors och Kittys missnöje gjorde oundvikliga, och om hon kunde ha fått Jane med, skulle planen till alla delar ha varit fullkomlig.
Men det är en lycka, tänkte hon, att jag har någonting att önska. Om allt vore fullständigt ordnat, så skulle jag säkert bli besviken. Men nu, då min systers frånvaro för mig blir en ständig källa till saknad, kan jag med allt skäl hoppas, att alla mina förhoppningar att få roligt skola gå i fullbordan. En plan, som i alla detaljer lovar en nöje, kan aldrig bli framgångsrik, och missräkning i det hela kan endast avvärjas därigenom, att man har någon särskild liten svårighet att kämpa med.
När Lydia reste, lovade hon att skriva mycket ofta och mycket vidlyftigt till sin mor och Kitty, men man fick alltid vänta mycket länge på hennes brev, och de voro alltid mycket korta. Breven till hennes mor innehöllo föga annat än att de just kommit tillbaka från biblioteket, dit de och de officerarna hade följt dem, och där hon sett så härliga saker, att de gjort henne vild av förtjusning; att hon hade en ny klänning eller ett nytt parasoll, som hon skulle ha beskrivit mera i detalj, men hon var tvungen att sluta i största hast, emedan mrs Forster ropade på henne och de skulle gå till lägret; av hennes brevväxling med hennes syster kunde ännu mindre inhämtas, ty hennes brev till Kitty, ehuru något längre, voro alldeles för fulla av understrukna ord för att kunna göras allmänt bekanta.
Sedan Lydia varit borta fjorton dagar eller tre veckor, började hälsa, gott lynne och glättighet åter få insteg på Longbourn. Allting fick ett gladare utseende. De familjer, som varit i London under vintern, kommo tillbaka igen, sommartoaletter kommo i bruk, och sommarbjudningarnas rad tog sin början. Mrs Bennet hade återvunnit sitt vanliga gråtmilda lugn, och Kitty var så till vida återställd, att hon utan tårar kunde besöka Meryton, ett förhållande, som lovade så gott, ett det kom Elisabet att hoppas, att hon vid jultiden skulle vara så pass förståndig, att hon icke nämnde en officers namn mer än en gång om dagen, så framt icke genom någon grym och illasinnad anordning av lantförsvarsdepartementet ett nytt regemente inkvarterades i Meryton.
Den tid, som var utsatt för anträdandet av deras resa till norra England, närmade sig nu hastigt, och det återstod endast fjorton dagar, då från mrs Gardiner kom ett brev, som på en gång uppsköt begynnelsen därav och avkortade dess längd. Mr Gardiner skulle bli hindrad av affärer att anträda färden förrän fjorton dagar senare i juli och måste vara tillbaka i London igen inom en månad, och som detta icke gav dem tillräcklig tid att resa så långt och se så mycket, som de ämnat, eller åtminstone se det i lugn och ro, som de hade hoppats, så voro de tvungna att avstå från resan till sjödistriktet och i stället välja en kortare tur, och enligt den nu uppgjorda planen skulle de ej resa längre norrut än till Derbyshire. I detta grevskap fanns tillräckligt mycket att se för att upptaga största delen av de tre veckor, de hade till sitt förfogande; för mrs Gardiner hade denna trakt en särskilt stark dragningskraft. Den stad, där hon förr i tiden tillbragt några år av sitt liv och där de nu skulle vistas några dagar, intresserade henne troligtvis lika mycket som de ryktbara sevärdheterna Matlock, Chatsworth, Dovedale och Peak Cavern.
Elisabet kände sig ytterst besviken; hon hade innerligt hoppats att få se sjödistriktet och trodde ännu, att man kunde ha fått tid därtill. Men det var hennes skyldighet att vara nöjd, och hennes lynne var sådant, att hon lätt kunde finna sig, och snart var allt bra igen.
Många tankar voro för henne förbundna med namnet Derbyshire. Det var omöjligt för henne att se detta ord utan att tänka på Pemberley och dess ägare. Men helt visst, sade hon, kan jag ostraffat resa i hans grevskap och taga med mig några petrifikat därifrån, utan att han får se mig.
Det blev nu en dubbelt så lång tid av väntan. Fyra veckor skulle förgå, innan hennes morbror och moster anlände. Men de gingo verkligen till ända, och slutligen uppenbarade sig mr och mrs Gardiner med sina fyra barn på Longbourn. Barnen, två flickor på sex och åtta år och två yngre gossar, skulle lämnas under sin kusin Janes särskilda uppsikt; hon var allas deras gunstling, och hennes jämna lynne och vänliga sätt gjorde henne särskilt lämpad att sköta om dem på alla sätt, undervisa dem, leka med dem och ägna dem kärleksfull vård.
Mr och mrs Gardiner stannade endast över en natt på Longbourn och anträdde följande morgon färden med Elisabet för att söka omväxling och förströelse. Om en sak ägde de full visshet, nämligen att de voro fullständigt passande för varandra som reskamrater; de hade alla god hälsa och kunde utan svårighet underkasta sig möjliga obehag under resan; de hade glatt humör, som förhöjer varje njutning, samt inbördes tillgivenhet och förståelse, som gjorde, att de kunde finna trevnad i varandras sällskap, om missräkningar väntade dem på färden.
Det är icke vår avsikt att här lämna en beskrivning på Derbyshire eller på någon av de märkliga platser, som de passerade på sin resa dit; Oxford, Blenheim, Warwick, Kenilworth, Birmingham etc. äro redan tillräckligt bekanta. Endast en liten del av Derbyshire är föremål för vårt intresse. Sedan våra resenärer sett de största märkvärdigheterna i trakten, styrde de kosan till den lilla staden Lambton, där mrs Gardiner förr i tiden haft sin bostad och där, efter vad hon nyligen hört, det ännu fanns kvar några bekanta till henne; fem mil från Lambton var Pemberley beläget, såsom Elisabets moster omtalade för henne. Det låg icke alldeles invid deras väg, men icke mera än ett par mil därifrån. Då de kvällen förut talade om sin resplan, uttryckte mrs Gardiner sin önskan att återse detta ställe. Mr Gardiner förklarade, att han också var hågad därför, och man tillsporde Elisabet, om hon gick in på denna plan.
— Kära du, skulle du inte gärna vilja se ett ställe, som du hört så mycket talas om? frågade hennes moster, ett ställe, som påminner dig om så många av dina bekanta. Du vet, att Wickham tillbragte hela sin ungdom där.
Elisabet var mycket ledsen. Hon kände, att hon icke hade något att göra på Pemberley, och hon måste låta förstå, att hon icke hade någon lust att se det. Hon måste tillstå, att hon var trött på storståtliga hus; sedan hon besökt så många sådana, fann hon inte vidare något nöje i att se fina mattor eller sidengardiner.
Mrs Gardiner förebrådde henne hennes dumhet. Om det bara vore ett vackert, präktigt möblerat hus, skulle jag inte bry mig om det själv, men anläggningarna däromkring äro härliga. Parken är en av de vackraste i trakten.
Elisabet sade ingenting mera, men inom sig kunde hon icke gå in på saken. Möjligheten att träffa mr Darcy, medan de besågo stället, kom ögonblickligen för henne. Det skulle vara förskräckligt! Hon rodnade vid blotta tanken härpå och trodde, att hon gjorde bäst i att tala öppet med sin moster hellre än att löpa en sådan risk. Men hon hyste betänkligheter härvidlag, och slutligen fick hon klart för sig, att detta skulle bli den sista utvägen, om hennes enskilda efterforskningar angående familjens frånvaro ledde till ett ofördelaktigt resultat.
När de om kvällen drogo sig tillbaka, frågade hon därför städerskan, om inte Pemberley var ett mycket vackert ställe, vad dess ägare hette, och — med icke ringa oro — om familjen vistades där under sommaren. Ett högst välkommet nekande svar följde på den sista frågan, och då hennes oro nu var slut, kunde hon ge fritt lopp åt sin nyfikenhet att få se platsen. När man morgonen därpå åter gick in på detta ämne och hon återigen tillfrågades, kunde hon utan betänkande och med en rätt likgiltig min svara, att hon verkligen icke hade något emot denna plan. Till Pemberley skulle de därför resa.