Svärdssång
| ← För Elfsborgs Regementes Lif-Kompani |
|
Sång för Elfsborgs Regementes Jägare → |
Svärdssång.
Jag kysser dig, blixtrande klinga!
På valplatsen skola vi svinga
I ringdans, du, döden och jag.
Jag trycker dig tätt till mitt hjerta,
Du trogna i glädje och smärta,
Min fästmö i envig och slag!
Ej makt gaf mig ödets gudinna,
Ej skatter — och till älskarinna;
O, sköldmö! hon gaf mig blott dig;
Men rosorna, som skulle smycka
Din brudkrans, de, liksom min lvcka.
Slå ut blott och blomma i krig
Hvi mulnar din glänsande, höga
Stålpanna, hvi gnistrar ditt öga
Och häfves af stridslust din barm?
Tills jag dig till fejder får väcka
Och flammande lystnaden släcka,
”Sof sött på din riddares arm.”
Ack! snart skola åskorna ljunga
Och vindarna stormsången sjunga
I svärmande, svindlande takt;
Då får du ej slumra, ej drömma,
Ej glödande kinderna gömma,
O strålbrud! på hämnande jagt.
De smattrande stridshornen ljuda!
Det är, som de skulle oss bjuda
Till dans i en riddaresal;
Och tusende echo’n, så klara,
Den gälla signalen besvara
Med genljud i berg och i dal.
Med mig skall du, sida vid sida,
Så djerf öfver slagfälten rida
Och sjudande menniskoblod
Du, tjusande, blåögda flicka!
Ur svällande ådror skall dricka
Och mätta ditt lågande mod.
Se! fläckar af purpur så röda
I glittrande solskenet glöda,
Som eld på din glimmande skrud!
O framåt! tills krafterna svika!
Jag kan icke, vill icke vika
Nej — framåt du segrande brud!
Må slafven förutan all ära
I anletessvetten förtära
Sitt bröd, under mödorna böjd,
Och vaka och bedja och klaga,
Med tålamod korset fördraga
Och lefva i lugnet förnöjd.
Må äckliga friden han smaka
Och stormarnas vällust försaka,
För döden och fasorna rädd!
Och se’n, när hans dagar sig ända,
I tallösa plågor sig vända
På lidandets rolösa bädd.
Med farorna spänner jag bälte,
Jag lefver och dör, som en hjelte,
För straff och belöningar kall;
När mordängeln sist kring mig flägtar,
Jag drunknar i bragdernas nektar,
Som solen i böljornas svall.
Se! rundtomkring stepperna samla
Sig krigare, unga och gamla
Med svarta och krusade skägg
Och skarpa patroner beredda
För bössor, med guldkorn försedda,
Och sablar med skarpslipad egg.
Låt framåt, ack! framåt det ila!
Min fredlösa själ ingen hvila
Och rast eller ro nånsin tål.
O! fladdra min hviftande fana!
Din väg jag med svärdet skall bana
Till dess att jag hinner mitt mål.
I dofva accorder kring hela
Vår synkrets kanonerna spela;
Men faran ej hejdat oss än!
Der hetaste blodregnen dugga,
Vi skola som jättar oss hugga
En stråkväg ur kulan igen.
Så följen mig jägare käcka!
I fyrsprång må hingstarna sträcka
Friskt framåt; som örnar slå ned
På rofvet, vi skola oss kasta
På fiendens fyrkanter fasta
Och spränga hans sexdubbla led.
Som stjernor, dem Siarna prisa,
Min hjelm och min sabel skall visa
Er vägen på bragdernas stråt;
Och — fastän vårt antal är ringa,
Jag segrens gudinna skall tvinga,
Som skuggan, att följa oss åt.
Och segra vi icke, vi alla
Dock stolt såsom jernekar falla,
Som brytas af stormar utaf.
Du stålsmidda jägarfriskara!
Vårt minne skall häfden bevara
Och mullen en grönskande graf.
Och lagrar vi döende skära!
Ej mindre är derför ens ära,
Att kampen man stupande vann;
Af irrbloss var evigt den flamma
Den skönaste, som i detsamma
Den brände som klarast, försvann.
Marche! framåt! fast hjertat förblöder;
Om någon af Er, fosterbröder!
För parcernas saxar går fri,
Så hem till vårt fosterland helsa,
Att lifvet vi kunde ej frälsa,
Men äran, den räddade vi!
I afton jag skall eder vara
Till mötes i himlen — och svara
För alla! till allfaders thron
Jag bleknade linien skall föra
Till mönstring och redo der göra
Hos Gud för min vackra sqvadron.