Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 12/Takstolsfotens uppkomst

←  En offerkälla på Billingen

Takstolsfotens uppkomst av Sune Ambrosiani

En dalsk runinskrift från Orsa  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, tolfte bandet, 1905.

Takstolsfotens uppkomst.

Af

Sune Ambrosiani.

De flesta takkonstruktioner kunna ledas tillbaka på tvenne hufvudformer: åstaket och sparrtaket. I förra fallet är det väsentligen en, tre eller flera grofva stockar, hvilande på gafvelväggarna, som uppbära yttertaket, i senare fallet hvilar takets tyngd mera på långväggarna, i det att från dessa upp till kroppåsen äro lagda smäckrare stockar, sparrar, som tjäna som underlag för yttertaket. En utvecklad form af den sist nämnda takkonstruktionen är den moderna takstolen. Som bekant består denna af följande delar: takstolsbenet (a), tassen, som i andra trakter också kallas sulan (b), och stödbenet (c), hvilka båda senare tillsammans kallas takstolsfoten, samt af hanbjälkar (d), som en eller flera ofvan hvarandra förbinda takstolens ben.

Fig. 1. Takstol.

I åtskilliga landskap har, sedan uppmärksamheten riktats på de gamla kyrkornas takkonstruktioner, man funnit, att på ej så få ställen ursprungliga eller så godt som ursprungliga sådana finnas kvar. En dylik har haft följande utseende: på eller i långväggarnas mur ha hvilat tvärsöfver kyrkan gående bjälkar. Till sparrarna, som dels hvila på yttermuren, dels äro fastsatta i kroppåsens präktiga stock, gå från dessa liggande bjälkar två eller, om kyrkans bredd så kräfver, flera sträfvor. Fig. 2 från Hagebyhöga kyrka i Östergötland, hämtad från Otto Janses anförda uppsats, är påtagligen en god representant för götalandskapens gamla takkonstruktioner i kyrkor af föga ansenliga dimensioner. Spänningen är ej större än att man ansett sig kunna undvara hanbjälken. På ett föredrag i Svenska Teknologföreningens afdelning för husbyggnadskonst februari 1904 förevisade arkitekten T. Wåhlin en liknande takkonstruktion från Öfraby kyrka i Skåne. Vid denna gafs en viss styrka åt konstruktionen, som också saknar hanbjälkar, genom grofva stockar, som stodo på midten af de liggande bjälkarna och stödde under kroppåsens ansenliga bjälke.

Fig. 2. Hagebyhöga kyrka, Östergötland.

I en annan Skånekyrka, Lyngsjö, finnes samma takkonstruktion; här är emellertid afståndet mellan långväggarna större, så att tvenne snedstående sträfvor på ömse sidor finnas. I denna förekommer emellertid en hanbjälke. Fig. 3 är hämtad ur Kochs ofvan anförda uppsats.

På Själland har den nyss omtalade mindre utvecklade formen af sistnämnde författare anträffats flerstädes, bland annat i Örsted kyrka, Ramsö härad, Köpenhamns amt. Här liksom i Venge kyrka, en gång klosterkyrka i en af Nordens första klosteranläggningar, i närheten af Skanderborg på Jylland, är det alla tecken, som tyda på, att denna takkonstruktion är samtidig med kyrkans uppförande, ty denna konstruktion, som är ersatt af en yngre under de nuvarande yttertaken, har lämnat aftryck i det in situ befintliga murverket. Sålunda har takstolen varit rest, innan gafvelväggen uppmurades.

Fig. 3. Lyngsjö kyrka, Skåne.

Alla de kyrkor här nu nämnts — utom Örsted — känner jag genom tillräckligt upplysande fotografier eller personliga besök. Det är då märkligt, att de allesammans tillhöra sin trakts äldsta kyrkliga arkitektur. För egen del betviflar jag ej, att de allesammans äro uppförda under 1000-talet och en och annan säkerligen snarare under den förra än under den senare hälften af nämnda århundrade. Den takkonstruktion, som här beskrifvits, är således att anse som den äldsta kända för ett vidsträckt område inom den skandinaviska norden.^[1]

Vid denna takkonstruktion förtjänar framhållas ännu ett förhållande, emedan det är af betydelse för bedömande af denna frågas historiografi. Man har nämligen betraktat denna fråga ur synpunkten af om takkonstruktionen under romansk tid varit öppen eller icke öppen (om kyrkans innertak varit detsamma som dess yttertak eller ej).

En och annan af de danska författare, som sysslat med denna fråga, har haft svårt att förlika sig med, att man haft så många tvärsgående bjälkar, utan att dessa haft en brädbeklädnad till innertak. Den praktiska arkitekterfarenheten har likaledes haft svårt att tänka sig en sparrkonstruktion utan takstolsfötter, men emedan dessa under denna tid ej äro kända, ha dessa tvärsgående bjälkar varit af behofvet påkallade som underlag åt takkonstruktionens snedställda sträfvor. Af åtskilliga fynd af plankor i Östgötakyrkorna är det emellertid tydligt, att konstruktionen varit öppen, liksom att i alla fall, där man haft spår af träloft, dessa ha visat sig vara af sekundär natur.

Fig. 4. Karise kyrka, Själland.

Det är påtagligt, att denna romanska takkonstruktion är en från träbyggnaden till stenbyggnaden öfverflyttad dylik. Vid den förra har den bärande väggen endast en stocks bredd, och då är det nödvändigt att ha tvärsöfver rummet gående underlag för de sparrarna stödjande sträfvorna.

Den utveckling denna takkonstruktion varit underkastad, har V. Koch i sin anförda uppsats antydt, då han talat om konstruktionen i Karise (Själland) kyrkas kor, fig. 4. Enligt I B. Löffler^[2] är denna kyrka uppförd i öfvergångsstil och utan afbrott i arbetet. Således är den åtskilligt yngre än de förut omtalade. Här ha varit tvärsgående bjälkar öfver korets öfre våning. Från dessa ha liksom vid den äldre konstruktionen utgått två snedställda sträfvor, men dessa äro flyttade nära intill yttermurarna. Ofvanom dessas sträfvors toppar äro på annat sätt snedställda sträfvor, som träffa det motstående takstolsbenet strax nedanom kroppåsen. Dylika sträfvor, som skära hvarandra, möta vi under flera variationer, långt ned i tiden, både under sengotiken och den tidiga renässansen.

Hvad som förtjänar framhållas är hur nära man vid denna

konstruktion kommit till den vanliga takstolsfoten. Förflytta denna

Fig. 5. Träkumla ödekyrka, Gottland.

konstruktions snedställda sträfva ofvanom murkrönets innersida och

ställ den lodrät! Därmed blir målet vunnet. Men dessa led i kedjan behöfva ej konstrueras upp endast som teoretiskt tänkbara.

Från en visserligen från sistnämnda kyrka något aflägsen del af Norden — från Gottland — ha vi exempel på denna nyss antagna takkonstruktion. Som bilden fig. 5 visar,^[3] anträffas denna i takkonstruktionen å Träkumla ödekyrka, belägen någon mil söder om Visby. Det olycksöde, som gjort, att kyrkan numera står som obetäckt ruin, har haft den fördelen med sig, att den gamla takkonstruktionen fullständigt framträder å fotografien. Som man ser å bilden, är kyrkan utan afbrott uppförd i det på Gottland vanliga materialet. Den består af långhus med smalare kor i öster och torn i väster. Såväl fönster som dörrar äro de ursprungliga. De äro romanska, ehuru ej från den tidigare delen af denna byggnadsperiod. Inom densamma finnas väggmålningar från romansk tid, som tydligen i det skick, hvari kyrkan nu befinner sig, måste fara synnerligen illa, om de numer ens finnas kvar.

Betraktar man röstet mellan kor och långhus, så finnes å väggen såväl aftryck af korets gamla takdelar som rester af långhusets. Den sista af långhusets takstolar är nämligen ställd i dess östgafvels ytterlif. Detsamma äger rum på korets östra mur i fråga om korets östligaste takstol. Hvad som af trävirke ännu är kvar är väggbanden, d. v. s. de stockar som ligga ofvanpå murkrönet längs ytterlifvet, en hel takstolsfot — och denna har fortfarande snedställda stödben — och två hanbjälkar, den ena öfver den andra. Åtskilligt mera synes som negativ i röstets murverk, och detta är här liksom vid ofvan anförda danska kyrkor af särskildt intresse, eftersom dessa aftryck visa, att takstolen var rest då muren uppfördes, således är lika gammal som den senromanska kyrkobyggnaden själf.

Ur synpunkten af takstolens historia är det att observera, ej blott att stödbenen äro snedställda utan också att, såvidt man kan se, här inga tvärsöfver kyrkan gående bjälkar finnas, och aftryck af sådana finnas ej heller. Det är också klart, att sedan man en gång uppdagat, att ett effektivt stöd under sparrarna kan erhållas af sträfvor ställda så nära dessas utgångspunkt som i denna kyrka, man befriar sig från de långa i skogfattiga trakter svåråtkomliga stockar, som förr behöfts som underlag och stöd åt de snedställda sträfvorna.

Med denna utvecklingsgång för ögonen vill jag åter söka kommentera det af d:r S. Müller gjorda, ofta citerade uttalande om hans och arkitekten Schiödtes iakttagelser på en stor grupp själländska kyrkor. De hade nämligen funnit, att några decimeter nedom murkrönet å långväggarna i nämnda kyrkor sutto kvar bjälkstumpar i en horisontal rad. De funno tillvaron af dylika bjälkändar, ehuru de förekommo så ofta, svårförklarlig. Ofvan krönet funnos nämligen de takstolar, som uppburo en tydligen yngre takkonstruktion. Min tolkning af dessa blir då, att dessa stumpar äro rester af tvärsgående bjälkar, som sannolikt varit stöd för snedställda sträfvor, hvilka i sin ordning, enligt hvad ofvan framhållits, äro en nödvändig förutsättning för den takkonstruktion, som under romansk tid flerstädes varit använd. Däremot, sedan man någonstädes kommit till insikt om takstolsfötterna och behöfde samt byggde nya yttertak, använde man denna mer praktiska konstruktion. De gamla bjälkarna blefvo då öfverflödiga och aflägsnades, så att endast ändarna insatta i muren blefvo kvar.

Öfver hufvud taget måste den konstruktion betraktas som äldre, där takstolsbenet och stödbenet hvila i tvärsgående bjälkar, och i de fall, där jämte sådana en takstolsfot finnes, såsom yngre. Reformen, hvarigenom takstolsfoten ensam kom till användning, hade redan, såsom exemplet Träkumla visar, skett under romansk tid. Det obetydliga framsteget, som består i att stödbenet blir lodrätt från att vara lutande, är ej af den art att det synes behöfva draga någon längre tid.

Sedan man en gång kommit till en takstolsfot, kan man lätt konstruera olika arter af öppna takkonstruktioner. Flerstädes har man begagnat tillfället att efterbilda stenhvalfven, och som träet är ett lätthandterligare material än stenen ha dessutom former, som ej i sten kunnat göras, här kommit till användning. Så har man i Estuna kyrka i Uppland och Råda kyrka i Värmland kunnat ge tunnhvalfvet en form, hvars genomskärning fått den för 1200-talet karakteristiska bågformen, klöfverbladsbågen. För att likna stenkonstruktiouen så mycket som möjligt har detta haft en brädbeklädnad. Af hänsyn till värmen i kyrkan torde det näppeligen ha skett, eftersom ett dylikt innantak i under vinterhalfåret oeldade kyrkor ej han få anses ega någon praktisk betydelse som värmebehållare.

---

1. Denna takstol synes ha haft en vidsträckt geografisk utbredning. En sådan från klostret Maulbronn finnes återgifven i Handbuch der Architektur, Die Baustile IV bd: Die Romanische und Gotische Baukunst 3 h. Die Kirchenbau fig. 214.
2. Kirkerne i Lillehedinge og Karise, Aarböger 1894.
3. För fotografien af Träkumla ödekyrka står jag i tacksamhetsskuld till amanuensen Axel Nilsson.