←  Första akten
Svenska Sprätthöken
av Carl Gyllenborg

Andra akten
Tredje akten  →
Ur Svenska parnassen, band II s. 320–333 av Ernst Meyer från 1889.


[ 320 ]

ANDRA AKTEN[1].

Första inträdet.

Fru Lotta och Fröken Sophia Gladlynt.

Fru Lotta. Behöfs det så mycket krus, min Fiken, till att begära lof för baron Stadig att besöka mig? Är det inte nog, att han är din halfbror, till att vara välkommen? Att jag påminner mig rätt, så måste jag hafva sett honom i min barndom.

Fröken Sophia. Kan min engel minnas sin barndom och hvad som då sig tilldragit? Åh, det vore min sann mycket! Och har likväl sedan blifvit en mycket ärbar fru och är nu en djupt sörjande enka. Låt mig se, efter en helt noga tidräkning lära dock alla dessa omskiften i hennes stånd hafva tilldragit sig inom tre långa år, sorgeåret inräknadt, som jag hjertligen önskar henne lycka till att nu hafva slutit.

Fru Lotta. Du har rätt, min Fiken. Jag var bara barnet, när jag på min fars befallning samtyckte till att taga en man, utan att jag visste, hvad det betydde. Jag lärde det dock alltför snart, ty den knarrige gubben, som jag måste erkänna för herre och husbonde, märkte, ej mycket långt efter bröllopet, hvad galenskap han gjort, i det han tagit sig en alltför ung hustru för sina år; han vardt derföre ångerköpt, sedan svartsjuk och sist så krasslig och så förtretlig, och jag derpå så mjeltsjuk och melankolisk, att endera af oss nödvändigt måste troppa af, till att göra den andra lycklig och nöjd. Min gamle gubbe var så obligeant att resa förut och har nu lemnat mig i possession af all sin egendom, hvarföre jag likväl har orsak att tacka min fars försigtighet, som bragte min pickhågade ålderstigne friare att före bröllopet testamentera mig alla sina rikedomar, hvilka, oss emellan sagdt, min engel, äro mycket ansenliga.

Fröken Sophia. Så att nu min kära fru Lotta är, kort sagdt, en ung, skön och rik enka. Lyckliga omständigheter min sann!

[ 321 ]Fru Lotta. Min hjertans Fiken, den är lycklig, som tror sig vara så. (Suckar.) Men är det icke sant, att jag måste hafva sett din bror, förrän jag vardt gift?

Fröken Sophia. Vi voro grannar på landet; våra föräldrars vänskap gjorde, att vi, deras barn, voro ock snart sagdt alltid tillhopa. Jag var så lycklig att beständigt få njuta denna förmonen och att dymedelst förvärfva mig ditt förtroende, min Lotta, som tvärt emot dessa tiders vana i alla ombyten varit uppriktig och beständig. Men min bror Stadig var mesta tiden vid akademien; dock ökade han då och då vårt lilla sällskap. Sedan började han sin resa utomlands; men som min far, som var hans styffar, hastigt dog, nödgades han skynda sig hem och har allt sedan uppehållit sig här i Stockholm, att afvakta en hop förtretliga, oss gemensamt angående processer, som gemenligen äro det säkraste arfvet, barnen få efter deras föräldrar. Men om jag icke bedrar mig, så hade han den lyckan att se dig, min engel, här om dagen uti mitt logemente.

Fru Lotta. Du hade så stort sällskap den gången, jag dröjde så kort tid qvar, är ock gemenligen så litet curieuse att efterfråga, hvem den eller den är, att jag min sann ej kan erinra mig ett enda ansigte, som jag då såg. Men säg mig rätt uppriktigt, hvarför begär din bror så enständigt att få besöka mig? Jag hoppas ej, min käraste Fiken, att han kommer att öka hopen af mina friare?

Fröken Sophia. Men om det så vore, min lilla söta fru?

Fru Lotta. Åh, hennes tjenarinna, min sköna fröken! Hennes bror har utan tvifvel lärt henne dessa hjertbrytande namnen. Men utan skämt, min käraste Fiken, det skulle göra mig hjertligen ondt, om din bror ville besöka mig på den foten.

Fröken Sophia. Men hvarföre så det, kära du? Du känner ju hans familj, att den är en ibland de äldsta och bästa i hela Sverige; du vet också dess välmåga, och fast han är min bror, så kan jag likväl säga, att hans person är inte obehaglig, hans väsende är hvarken flygtigt eller trumpet, och om jag ej visste, att han hade ett så fromt och redligt sinne som någon i verlden, så vore jag ovärdig din vänskap, om jag i minsta måtto talte för honom.

Fru Lotta. Jag vore ock ovärdig din vänskap, min engel, om jag icke trodde hvart ord, som du säger; men jag är så ledsen vid att blifva så förföljd och plågad, som jag [ 322 ]en tid bortåt varit af friare, att blotta namnet af dem kom- mer mig att rysa. Det är en underlig sak, att så snart ett fruntimmer, hon må vara ung eller gammal, lika mycket, blifver enka och ropas ut för att vara rik, då skall veta, der blir ett rännande i staden. Der finnes knappt någon karl så ovärdig, som icke tror sig fritt kunna våga till att anmäla sig hos henne, alla ställa sig an, som vore det endast hennes dejliga person, kan tro, som de fika efter, ja de svärja så, att man kan hisna deråt, det de, om hon hade ingen fyrk, skulle skatta sig lycklige att taga henne i bara pajtan,[2] som man plägar säga, och allt detta måste hon vara så enfaldig och tro. Som för exempel, hvad nu mig angår, min Fiken, så kan min, som alla andras, ungdom kanske något leka folk i ögonen, min spegel säger mig ock, att jag ej är just af de aldra fulaste; men tror du, att jag derföre bör vara så fåfäng och från vettet att inbilla mig, det Lotta Enterfelt är den, som de fria efter? Nej, min vän, öfverste Rikmans penningar hafva satt deras hjertan i brand. Dem fikas de efter, dem sucka och ängslas de före, dem skrifva de kärleksbref till, dem göra serenader före; och huru gerna skulle de se, om de allenast med dem finge gå i brudstol, ja äfven i brudsäng, den täcka, den sköna Lotta Enterfelt, som de nu kalla mig, måtte då få ligga hvar hon ville, ja obrydd continuera i sitt enkestånd till sina döddagar.

Fröken Sophia. Men min bror ...

Fru Lotta. Du vill säga, att din bror har helt andra tankar. Jag vill fördenskull, min Fiken, tro honom vara den rara Fogel Phœnix, hvaraf de säga aldrig skall vara mer än en enda tillika[3] till i hela verlden. Men säg mig, min flicka, vill han likväl icke blifva min man, vill han icke hafva väldet öfver mig, med ett ord, vill han inte, jag skall erkänna honom i sjelfva verket för min herre och husbonde, sedan vi blifvit gifta, blott och allenast för det, alt han kallat sig min träl, så länge han friade? Min hjertans Fiken, du må förgylla saken, huru du vill, så blifver dock detta summan på allt: jag vet, hvad det betyder att vara gift; jag har en gång varit så och vill svärja derpå ...

Fröken Sophia. Hvad?

Fru Lotta. Att jag ändå, innan du vet ordet deraf, på nytt begår samma galenskap igen.

[ 323 ]Fröken Sophia. (Ler häråt.) Jag tänkte fuller jag, att dessa allvarsamma reflexioner ej skulle vara länge.

Fru Lotta. Hvad vill du jag skall säga, min Fiken? Mina gjorda reflexioner äro alla sanna och sådana, som jag borde följa ... men ... men ... men här och men der, en ung och vacker kavaljer i famnen är bättre än allt moraliserande i verlden. (Ropar:) Sara, Sara!




Andra inträdet.

Sara (kommer in till de förra).

Sara. Ropade ers nåd?

Fru Lotta. Ja. Sade du icke, att grefve Hurtig ämnade besöka mig?

Sara. Hans fransyska kammartjenare bar sådant ärende hit, sedan ers nåd var utfaren, då jag svarade honom, att ers nåd skulle innan en timme komma hem, och att hans grefve då vore välkommen.

Fru Lotta. Men jag har åtminstone nu varit i fulla tre timmar hemma.

Fröken Sophia. Förlåt mig, min engel, vi kommo hem klockan tre, och nu är hon knappt half fyra.

Fru Lotta. (Suckar hjertligen.)

Fröken Sophia. Huru står det till, min vän?

Fru Lotta. Inte rätt väl.

Sara. Skall jag springa efter litet Ungerskt vatten?

Fru Lotta. Gå din väg ut, din fjolla, och säg mig till, när grefven kommer. (Sara gar ut.)

Fröken Sophia. Ack, är sjukan der! Tänk hur svag hon är ... Är du nu bättre, min vän?

Fru Lotta. Det var allenast en liten svimning, som kom uppå mig, men nu gått öfver.

Fröken Sophia. Min aldra käraste Lotta, se mig stint i synen!

Fru Lotta. Nu har du visst något skälmstycke före, du talar så sött.

Fröken Sophia. Nej, kära, gör så!

[ 324 ]Fru Lotta. Se nu då! (Ser stint på henne.)

Fröken Sophia. Grefve Hurtig! Håll nu färgen.

Fru Lotta. Huru kan du vara så förtretlig? (Skjuter henne ifrån sig.)

Fröken Sophia. Var det der, som skon klämde, min puppa[4] lilla? Åh, du må rätt så väl tillstå, hvad du ej kan dölja: du är kär, min hjertunge, erbarmligen kär.

Fru Lotta. (Suckar.) Hvarföre må jag ock icke uppenbara dig min svaghet? Har jag dock sedan vår första bekantskap aldrig hållit något hemligt för dig. Ja, jag skall säga dig allt, min hjertans Fiken: jag älskar grefve Hurtig, han älskar mig igen, och oss felas intet mer än min fars samtycke att göra oss begge lyckliga.

Fröken Sophia. Har min vän varit länge bekant med honom?

Fru Lotta. Ej längre än sedan jag kom hit till Stockholm, hvilket är ungefär fjorton dagar sedan.

Fröken Sophia. Jag önskar dig lycka, men tyckes dock för en så kort bekantskap, så har ...

Fru Lotta. Min Fiken lilla, det är bäst att göra fort, hvad man ämnar göra.

Fröken Sophia. Ja ja, min vän; men man ångrar ofta länge det, man har gjort i hast. Dock förlåt mig, jag känner inte din grefve, ty fastän han skall låts vara min kusin, har jag aldrig sett honom.

Fru Lotta. Du vet då, att på hans härkomst är intet att säga, hans person kan ingen neka att den är angenäm. Han är fuller något yr, men man plägar säga, att den yraste hästen blifver ofta den bästa.

Fröken Sophia. Ja, men han bryter ock ofta halsen af den, som honom skall tämja; dessutom så har jag hört, att de hästar, som en gång få vanan att skena eller kollra, blifva aldrig bättre. Dock, det är du, som skall nyttja’n och bruka’n, min vän: är du nöjd, så är allt nog; jag önskar, att du alltid må hafva orsak att vara så.




[ 325 ]

Tredje inträdet.

Inkommer Sara.

Sara. Min fru, den vackra grefven tillika med en annan ung herre äro derute.

Fru Lotta. Bed dem komma in.

Fröken Sophia. Courage, min engel! — Ha ha ...

Fru Lotta. Nå nå, jag för fuller en gång få betala dig igen, din elaka flicka.




Fjerde inträdet.

Fru Lotta, Fröken Sophia, Sara, Grefve Hurtig, Baron Stadig och Champagne.

Fru Lotta. Min hjertans du, känner du den kavaljern, som grefven har med sig?

Fröken Sophia. Hvad, skall jag icke känna honom? Del är min bror Stadig.

Fru Lotta. Du har på min ära haft skäl att berömma honom, han tyckes vara rätt en vettig karl.

Fröken Sophia. Hvad gagnar det honom, min docka? Han heter dock inte Gref Hurtig.

Fru Lotta. Tig, din yrhätta! Ser du inte, att jag blir ond?

Fröken Sophia. Jag märker, du rodnar; men trå mig om det är af ondska det, min Lotta lilla.

Grefve Hurtig. Kära Stadig, hvem är den hjertans vackra flickan, som fru Lotta har hos sig?

Baron Stadig. Jag mins ej i hastighet hennes namn; men jag vet, att hon är det endaste barnet och skall vara del rikaste partiet i hela Sverige. — Få se, om icke den spiken drog.

(De gå fram till fruntimmerna. Gref Hurtig bugar sig först för fröken Gladlynt och står sedan helt stilla och kastar då och då ögonen åt henne; hon niger deremot mycket kallsint.)

Baron Stadig. Se, huru tvehugse han nu står, hvem han skall bevärdiga med sin kärlek, antingen fru Lotta eller min syster! À la mode de Paris, min sann.

[ 326 ]Fru Lotta. Hvad felas honom? — Grefve, grefve ...

Grefve Hurtig. Åh, min skönaste fru, fägnaden att se er betog mig så ... så ... (Kastar emellertid oförmärkt ögonen till fröken Stadig.) Men à propos, jag skall säga er en lustig passage: tänk, min gunstiga fru, jag hafver nu den äran här presentera i denna helt och hållet svenska kavaljeren tillika min kusin och rival. Han har haft det nöjet att se er en gång i en visit, säger han. I har segrat öfver honom, utan att I det vet; han har, stackars gosse, länge sökt tillfälle att få berätta er sådant, och jag är så charitable att nu förskaffa honom detsamma.

Fru Lotta. Min sann, grefve ...

Grefve Hurtig. Han ser enfaldig och blyg ut; men de säga, att i stillaste vatten gå tjockaste fiskarne. Han är med allt det mycket farlig, mycket farlig; han har, på min ära, hotat att vilja sticka ut mig hos er. Tänk, min fru, är jag icke uti stor fara? Ha ha ...

Fru Lotta. Allt skämt är inte anständigt, grefve. Vet, att ert går nu för långt.

Baron Stadig. Min nådiga fru, hans skämt går ut på mig, jag har den förtjent, och han säger rena sanningen under sitt löje. Jag har inte kunnat dölja mina hjertans tankar, jag har bekant för honom, det jag aldrig sett något så fullkomligt som er person, och han har hört både min förundran och harm, då han berättade sig hafva den lyckan att vara älskad af er.

Fru Lotta. Hvad, grefve, törs I?

Grefve Hurtig. Ej, hvad är det mer? I är ett förnämt fruntimmer, jag är ej af ringare härkomst; I är rik, jag är förmögen; I är enka, jag är ungkarl; I är nitton år gammal, jag har just fylt mina fyra och tjugu; I är skön, jag är angenäm. (Vänder sig till spegeln och beser sig sjelf samt lagar sin toupet till rätta.) Vi äro skapade för hvarandra, vi älska hvarandra; hvarföre skall allt sådant hållas hemligt?

Fru Lotta. Gör er inte så säker, grefve Hurtig: fruntimmer är föränderligt, och om det så vore, att jag hade någon god tanke för er, vill jag inte att det just skall blåsas ut[5] heller. Jag älskar tystlåtenhet.

Grefve Hurtig. Ej, min fru, hvad nämnde I der? Tystlåtenhet? Fy, hvad för osmaklig ragôut gör den och kärlek tillhopa!

[ 327 ]Fröken Sophia. Fru Lotta, I kommer inte ihåg, att grefven lärer vara nyss kommen från Frankriket; der har han lärt att förställa sig, som vore han kär, samt att söka fruntimmers gunst, endast till att kunna berömma sig deraf. Han lärer anse kärleken ej annars än som ett skämt och ett gyekleri, hvaruti den, som bäst kan bedraga och förvända synen på folk, är den fullkomligaste mästaren. Men förlåt mig, min grefve, att jag, fast okänd af er, tar den friheten att berätta er, att det hos oss i Sverige och ibland beskedligt folk går annorlunda till: vi visa i vår kärlek, såväl som i allt vårt andra väsende, redlighet; vi älska endast i uppsåt att blifva älskade; vårt hjerta följer vår mun och vår hand; kärleken består hos oss uti en öfverensstämning af våra hjertans böjelser, och inte uti en hoper krus först och skryt sedan.

Grefve Hurtig. Jag är lycklig, som får vara en så skön frökens écolier. Hvem skulle icke gerna vilja lära af en så vacker mun, huru man bör älska? Men, min sköna fru, om jag gjort åt min kusin här confidence af min lycka, så vet. hon, qu’en amour un confident est nécessaire. Jag har ock aldrig kunnat få en tystlåtnare än han, det är jag försäkrad om.

Baron Stadig. Jag lär veta att tiga för nådiga fruns skull; ty hvad er beträffar, min kusin, så kom ihåg, att allt, hvad I mig sagt, är skedt af skryt och uti ett mig alldeles påtrugadt förtroende.

Fru Lotta. I är min sann till berömmandes, herr grefve.

Grefve Hurtig. Parbleu, kusin, det är tid, att du tager afsked. Hade du frequenterat le beau monde i Paris, så hade du längesedan kunnat märka, att fru Lotta är ledsen vid dina obehagliga discourser. Tro mig, du generar henne och skulle gerna saknas i vårt sällskap.

Fru Lotta. Om vi kunna vara någon förutan, grefve, så är det inte baron Stadig.

Grefve Hurtig. Fy skam, min sköna fru! Hvem plär vara så birrug?[6] Men smått gnabb ökar kärleken, säga de, så gör ock korta frånvarelser ; derföre vill jag vara så obligeant mot min kusin att lemna honom fältet.

Fru Lotta. Akta er, att han inte omsider slår er alldeles derutur, grefve!

[ 328 ]Grefve Hurtig. Je l’en défie: han är så dum, att I lär snart ledsna vid honom, och då blifver jag dubbelt välkomnare, par ma foi. (Går ut och bugar sig för fröken Stadig. Champagne följer honom.)




Fjerde inträdet.

Fru Lotta, Fröken Gladlynt, Baron Stadig, Sara.

Baron Stadig. Hvad tycker I om vår fransyska kusin, syster?

Fröken Sophia. Han har min sann intet att skylla naturen, som skapat honom behaglig nog; men han har i mitt tycke hittat på en konst att göra allt sådant om intet. Det är likväl skada, ty der tyckes bo något särdeles godt hos honom.

Baron Stadig. Om jag inte bedrager mig, syster, så lärer han fälla samma omdöme om dig som du om honom.

Fröken Sophia. Inte i allt, hoppas jag. Fru Lotta, fru Lotta, har I inte gått er trött än?

Baron Stadig. Min nådiga fru, tillåt att jag nyttjar det tillfälle, som min lycklige rival gifvit mig, hans förmätenhet och egen inbillning.

Fru Lotta. Håll, herr baron! Jag tror inte, att han lemnat er här qvar till att tala illa om sig. Min Fiken! (Hviskar åt henne.)

Fröken Sophia. Hör, min bror, vill I vara så god och följa mig här öfver gatan till min gamla faster, fru Gladlynt?

Baron Stadig. Ja gerna, min syster.

Fröken Sophia. Jag skall i ett ögonblick vara tillbaka, min engel.

Fru Lotta. Ju snarare, ju välkomnare, min Fiken.

Baron Stadig. Jag går ifrån er, min skönaste fru, men lemnar hos er ett uppriktigt och troget, men derjemte af kärlek brinnande hjerta.




[ 329 ]

Sjette inträdet.

Fru Lotta, Sara, Måns.

Fru Lotta. (För sig sjelf.) Tänk huru ärbart, huru ödmjukt och tillika huru kärleksfullt han tog afsked! Jag ser dina förtjenster, baron Stadig, men är inte i tillstånd att dem belöna.

Måns. Här är en dräng här ute, som har ett ärende till ers nåd.

Fru Lotta. Gå, du narr! Vet du inte så mycket att fråga, hvem som har sändt honom?

Måns. Jag har så gjort, men fått till svars, att han måste tala med ers nåd sjelf.

Fru Lotta. Låt honom komma in.




Sjunde inträdet.

Till de förra inkommer Truls Ändafram.

Truls. Om förtänkelse,[7] hvem skulle vara frun i huset här? Ni är begge så lika granna. (Spottar en stor hop midt på gölfvet.)

Sara. Du kunde väl hafva spottat i vrån, din obeskedliga bängel.

Truls. Så, Ni måste fuller hafva högsta rösten i huset Ni, märker jag, efter Ni är så stor i redan[8] att kalla folk ökenamn.

Fru Lotta. (Sakta till Sara.) Hör, min dotter, efter han tager dig för mig, så låt bli dervid. Jag är alldeles inte i humör nu att tala med sådant sludder. Agera du min person så länge.

Sara. (Sakta till frun.) Gerna, ers nåd. (Till Truls.) Hvad vill I, min vän?

Truls. Min herre heter Junker Torbjörn Ränterik, och jag hans smådräng Truls Ända fram. Min herre vill göra er den äran att besöka er, om I eljest heter Fru Lotta Enterfelt, och har emellertid sändt mig förut med detta brefvet.

[ 330 ]Fru Lotta. (Till Sara afsides.) Låt mig se, Sara. Ah, det är från min far! Säg honom, att han ber sin herre komma in; emellertid vill jag läsa brefvet.

Sara. (Till Truls.) Er herre skall vara välkommen.

Truls. Och jag med utan tvifvel. (Går ut.)

Fru Lotta. (Läser sin faders bref.) »Jag hoppas, min kära dotter, snart vara så lycklig att se dig i Stockholm; emellertid sänder jag dig en ung friare, Junker Torbjörn Ränterik. Han är så pickhågad att se dig, att han inte släppt mig, förrän jag igenom dessa rader skulle skaffa honom tillträde, fastän jag hoppas vara rätt så snart framme som han. Han är fuller inte särdeles hyfsad. En gammal farmor, som haft hans uppfostran, har med alltför mycket sjelfsvåld gjort honom så litet belefvad, som du lär finna honom; men han är deremot en af de rikaste här i länet, han är af hederligt folk, hans person tyckes vara väl nog, och en klok hustru finner sig aldra bäst, när hon får sjelf tillhyfla sin man.

Jag är min käraste Lottas

Trogne Fader,
Enterfelt.»

Sjelf tillhyfla sin man? Nej, tack för det, kära far, den sysslan tar er dotter aldrig på sig. Jag har hört talas om denne Junker Ränterik; det skall vara en underlig persedel. Men är dock inte mitt öde sällsamt! Mitt hjerta förklarar sig för en kavaljer, som menar hafva lärt så väl att lefva, att han tror sig kunna mästra andra, och far min vill här gifva mig en man, den der ännu behöfver att lära’t. Om den förre inbillade sig mindre, och den senare förstod mera ... men hvad då? Ack, kärleken är blind, och så är du med, min kära Lotta. Men vet du hvad, Sara? Junker Ränterik känner mig rätt så litet som hans dräng; derföre går jag ut och lemnar dig att vara i din frus ställe så länge.




Åttonde inträdet.

Sara, Junker Torbjörn Ränterik, Truls Ändafram.

Junk. Torbjörn. (Till sin dräng.) Hon kunde fuller stiga upp likväl, det våpet, när förnämt folk kommer in till henne.

[ 331 ]Truls. Om jag känner krutet rätt jag, junker, så trå vali mej hon ger många goda ord, och det har jag sagt er förut.

Junk. Torbjörn. (För sig sjelf.) Få mig skam,[9] får jag dig man en gång i mina klor jag, skall du inte bli så mjuk, som du nu är styf, om jag heter Torbjörn eljest. (Till frun.) Sitten i fred, välborna fru.

Sara. Hvem är der? Si, jag ber honom om förlåtelse, min herre.

Junk. Torbjörn. Ni må så väl kalla mig Munser som Herre; jag kännes vid ingendera. Jag heter Junker Torbjörn, min far hette Junker Torbjörn Torbjörnsson af Stollebo, och så ha vi heta från far till son, allt sedan Kung Orres tid. Jag har sextusende daler silfvermynts bonderänta, ren, god bonderänta, min fru. Här är min jordebok med by och bonde och hvar räntepersedel. (Tar upp ett hoprulladt papper.)

Sara. (Skjuter ifrån sig papperet.) Min kamrerare förstår sig bättre på allt detta än jag. Emellertid så ber jag er om ursäkt, junker, er titel var mig obekant.

Junk. Torbjörn. Det må så vara denna gången, min fru; litet brutit är snart förlåtit, som vi pläga säja i vår bygd. Jag vill vara kort i mitt ärende. (Medan han talar, makar han sig åt länstolen och sätter sig hastigt ner.) Jag säger, jag vill vara kort i mitt ärende. Men sätt er ner, fru, sätt er; vi blifva snart lika goda. Hör, Truls, tänd på min tobakspipa. (Sara sätter sig på karmstolen och skakar på hufvudet.)

Truls. Det skall ske, junker. (Tager fram ett tobaksfoder [10] och derutur en pipa och går till ljuset att tända på densamma.)

Sara. Fy, junker! När plägar man röka uti en fruntimmerskammare?

Junk. Torbjörn. Hör, fru, jag vill så begynna, som jag ämnar hålla ut; jag förstår mig inte på att krusa, när man friar, och vara plump, sedan man blifvit gift. Sådan som I ser mig nu, så blir jag.

Sara. (För sig sjelf.) Åtminstone blir du inte bättre, det går jag god före; men jag måste låta den narren göra, just som han vill.

Junk. Torbjörn. Men, min fru, kan man inte få ett glas öl här hos er? I min bygd sättes alltid ölstopet fram, när främmande kommer.

[ 332 ]Sara. Öl! Junker, här drickes intet annat än vatten i mitt hus.

Junk. Torbjörn. Litet bröd till, min fru, så kan I pläga era gäster med fångetraktamenter. Men Ni ska veta, att på Stollebo har jag godt vatten, å Ni ska få vatten der min sann, så det skall stå öfver begge öronen på er. (Röker allt fort och talar, spottar och snyter sig på golfvet samt torkar näsa och mun med rockskörtet.)

Sara. (För sig sjelf.) Åh, din otäcka! (Till Junkern.) Men I sade, junker, att I vill vara kort i ert ärende; jag har ännu icke hört ett ord deraf.

Junk. Torbjörn. Vass mänken,[11] det är sant! (Slänger tobakspipan från sig på bordet.) Ni skall veta, min fru, jag kommer rent ut att fria till er. Er far, Amiralen tänker jag de kalla honom, har redan gifvit mig ja, och nu vill jag endast veta, när vi sku hålla bröllop och få resa i kärlighet neder åt landet igen.

Sara. Men I måste hafva mitt ja också, junker: I vet, jag är en ung enka och råder om mig sjelf.

Junk. Torbjörn. Trå vali mej, är icke det sant! Nu har jag grymmeligen förplumpat mig. — Det kan fuller så vara det, välborna frun; men jag mente, att när er far sagt ja, skulle I inte vilja göra honom emot. (Tager upp sin pipa igen och börjar att röka och spotta som förr.)

Sara. Jag måste fuller vara en lydig dotter, vet jag. Men, junker, I sade, I vill föra mig neder åt landet, strax efter bröllopet?

Junk. Torbjörn. Ja, hvad eljest i raggens[12] namn? Till Stollebo menar jag. Hvar kan Ni vara bättre?

Sara. Här i Stockholm, junker. Jag vill ock börja, som jag ämnar hålla ut. Tror I, att, om jag tager er till man, mitt uppsåt är att blifva begrafven på landet ibland era öldrickare? Nej, junker, i Stockholm måste vi blifva, der skola vi roa oss, dagligen hafva sällskap, dans och musik, snart fara hit och snart dit. Sku vi icke så, min lilla vän? (Klappar honom på kindbenet.)

Junk. Torbjörn. (Stiger hastigt upp och kastar pipan på golfvet.) Fru, smek inte mej! Jag håller inte af sådant aperi. Det blir ändå inte af; med mig skall Ni resa neder till [ 333 ]Stollebo. Der ha varit så goda fruer förr der som I, kan tro. Bli qvar i Stockholm, sade I! Ja, då vore Torbjörn klok min sann. Nej, fru, ett ord så godt som hundrade: säg antingen ja och lofven att vilja strax resa härifrån, eller säg nej, och då skall i I få bli qvar i Stockholm, till dess mossan växer på er, för Junker Torbjörn.

Sara. (För sig sjelf.) Jag måste inte alldeles ge honom korgen, eller förr än jag vet min frus vilja, fastän jag väl kan gissa den förut. (Till Junkern.) Men, junker, i måste inte vara så hastig. Rom byggdes inte på en dag, vet I. Låt mig få liten tid att betänka mig; om det är möjligt och menskligt, att jag allenast kan bringa mitt sinne till att tycka om landtlefverne, så vill jag inte sända så vacker ungkarl, som I är, onöjd från mig.

Junk. Torbjörn. (Till Truls.) Ser du, Truls, när man tar i rätta strängen med dessa Stockholms granngerningar,[13] så kan man fuller köra räta fåror med dem ock.

Truls. Ja, junker, man måste min sann inte låta dem täfla med sig om husbondekastet.[14]

(Junk. Torbjörn stiger fram och vill taga Sara i famn.)

Sara. Litet tålamod, junker! Jag har ju sagt er, att I ej måste vara så hastig.

Junk. Torbjörn. Du skall få råda för denna gången, din lilla bytinge; men när skall jag få svar? — Trå som icke börjar nu på hålla hjerteligen af den lilla styggan!

Sara. I morgon, min kära junker; jag vill sofva derpå först: drömmer jag om er i natt, så är saken klar, och det känner jag på mig, att jag ska göra.

Junk. Torbjörn. God natt då tills i morgon, min engel!

Sara. (Allena.) Tänk, huru mjuker han vardt på slutet! Stackars manfolk! I må vara så spotska och så plumpa, som I viljen, och slingra er, huru er behagar, så gör dock en någorlunda vacker flicka, som förstår sin konst, med en kärlig åsyn och några söta ord er alla till narrar, min sann, och det är summan på texten.




  1. Scenen är under hela denna akt fru Lotta Enterfelts bostad.
  2. Pajta = skjorta, linne.
  3. Tillika = samtidigt.
  4. Puppa = docka.
  5. Blåsa ut = trumpeta ut.
  6. Birrug = lättretlig, snarsticken.
  7. Förtänkelse = förlåtelse, ursäkt.
  8. Stor i redan = stor i mun, i orden.
  9. Skam = hin onde; få mig skam = ta mig f—n.
  10. Tobaksfoder = tobaksskrin.
  11. Vass mänken, vass famikatter, vassfammicken, vasskoknös, vasslapperdibus: lindrigare eder.
  12. Raggen = hin onde
  13. Granngerning = grannlåtsdocka.
  14. Husbondekastet = husbondeväldet.