Svenska teatern/Dagligt Allehandas artikel augusti 1837 om Kungliga teatern och dess styrelse
| ← Spelåret 1836—1837 |
|
Spelåret 1837—1838 → |
Knappt hade spelåret 1837—1838 börjat, det sista under den Westerstrandska regimen, förrän en artikel, riktad mot Kungliga teatern och dess styrelse, 29 augusti syntes i Dagligt Allehanda, hvilken i skärpa ingalunda stod tillbaka för den i Göteborgs Dagblad två år förut. Den hade följande lydelse: "Teatern är under en stor del af året det allmännaste och nästan det enda offentliga nöje i hufvudstaden; dess inflytande på den estetiska och därigenom indirekt äfven på den moraliska odlingen är af erfarenheten både hos oss och i andra länder ådagalagd; det är således en viktig offentlig anstalt; dess tillstånd och administration förtjäna därför väl, äfven ur synpunkter som icke blott äro konstens, en allvarligare uppmärksamhet än som hittills blifvit densamma ägnad; och detta gäller så mycket mer vår Kungliga teater som denna är en i hufvudstaden monopoliserad inrättning, den själfva regeringsmakten tagit under sitt skydd med uteslutande af all enskild medtäflan. — Man hoppades under Westerstrands styrelse en förbättring i finansiellt och sedermera i estetiskt hänseende. Förhoppningarna blefvo likväl i båda dessa hänseenden snöpligt bedragna. Hur hushållade räkenskaps- och ekonomi-karlarna? Jo, på det sätt att teatern efter ett års förvaltning var ytterligare skuldsatt med öfver 17,000 rdr och bristen för det löpande året beräknad till lika mycket, så att den nya kameral-direktionen såg sig nödsakad att begära ett årligt anslag af 15,000 rdr såsom oundgängligt för teaterns bestånd, och att inrättningen var närmare än någonsin att göra bankrutt och upplösas. — Lagerbielke måste nu ånyo anlitas. Och torde det vara föga tvifvel underkastadt, att om den uppgifna planen blifvit verkställd af en sådan man som grefve Lagerbielke, den skolat lyckas och jämvikten mellan debet och kredit återställts. Ja, om direktionen icke så högst oförsvarligt aflägsnat scenens yppersta konstnärer, och gynnad som hon sedan varit af ödet med några uppväxande af publiken omtyckta talanger särdeles för talscenen, äro vi säkra, att en klok förvaltning till och med skulle kunnat bereda öfverskott, i synnerhet om det villkor blifvit uppfylldt, som grefve Lagerbielke föreslog, och som regeringen uti skrifvelse 14 december 1833 biföll, eller "att den upplösta teaterns skuld och ränteväsende skulle från den nya inrättningen varda och förblifva fullkomligen afskildt". — Sedan tidningen påpekat, hur den nya organisationen verkställdes, fortsätter den: "Oaktadt den största recetten teatern haft nu inhöstades eller 125,000 rdr, hade direktionen efter halftannat år bragt det därhän, att en bankrutt stod för dörren, och att den gamla teaterns upplösning blef det enda räddningsmedlet. — Följden af de bästa sceniska artisternas entledigande blef nämligen i första rummet att den gamla goda repertoaren helt och hållet demonterades, så att de bästa pjäserna dels icke mera kunde gifvas, dels ock, när de försökte att gifvas, uppfördes så medelmåttigt eller uselt, att de icke mer kunde intressera den teaterpublik, som förut sett dem; nej, tvärtom att de verkligen återsågos med vedervilja. En teateradministrations goda val af pjäser består nämligen icke blott att välja i och för sig goda stycken, utan äfven se till att de kunna utföras väl. Äfven om de äro dåliga, kunna de spelas så väl att de bli njutbara, t. ex. Skulden och Falkland, tack vare Almlöfs mästerliga spel, eller Mahomet, tack vare herr och fru Torsslow. Hvad har gjort Orleanska jungfruns lycka hos publiken om icke Emilie Högquists intressanta spel. Hvad har verkat likgiltigheten för Wallenstein om icke saknaden af en skådespelare, som kan fylla denna roll. Aflägsnandet af pluraliteten bland de utmärkta artisterna bidrog väsentligen till att förstöra den gamla goda repertoaren eller framställa den på ett förfuskadt sätt. Det var denna omständighet, som bortjagade publiken och vande den ifrån teatern, och däruti låg orsaken till de klena husen och den stora minskningen i recetten 1835—36 eller till det deficit, hvilket direktionen löjligt nog sökt härleda från koleran, för hvilket det dock fått ersättning af statsmedel, sjukdomsfall, som ju äfven förut inträffat, extra recetter, som den själf förordat, samt en oförklarlig nyck hos allmänheten att icke vilja se den härlighet, som den bjudit på. Orsaken var, att den hvarken kunde ge goda gamla eller uppsätta nya pjäser af värde."