Svenska teatern/Presidenten Per Westerstrand
| ← Del 5 |
|
Krigsrådet Karl Forsberg → |
Per Westerstrand. Efter litografi af J. Cardon i Kungliga teaterns porträttsamling.
Då den Kungliga teaterns chef Bernhard von Beskow, trött på intriger, tidningsgnat och motigheter af alla slag, 8 april 1832 anhållit om tjänstledighet på grund af förstörd hälsa, misstänkte de flesta, att det var för att aldrig mera återtillträda sysslan, och detta visade sig också vara alldeles rätt gissadt. För den återstående delen af spelåret tillförordnades såsom chef teaterns dåvarande andre direktör, öfverste Törner, hvilken redan en gång förut under några månader 1818 stått i spetsen för inrättningen, och 7 juli 1832 utnämndes till förste direktör för Kungl. Maj:ts hofkapell och spektakler den nyblifne presidenten Presidenten Per WesterstrandPer Westerstrand, den siste af dessa ämbetsmän som fingo stoltsera med fältmarskalks rang.
Westerstrand var född 27 februari 1785 i norra Kalmar län och son till en fattig komminister därstädes. Utrustad med så mycket rikare gåfvor på hufvudets vägnar blef han prydd med den akademiska lagern i Uppsala 1809, ägnade sig åt ämbetsmannabanan, förordnades bland annat till revisor i generalkrigskommissariatet vid svenska armén i Tyskland 1813—1814 och steg småningom ända till presidentvärdigheten i statskontoret. Han var en i allo högst betydande man, som ursprungligen gjorde sin lycka genom uppställning af ett nytt formulär för rikshufvudboken, och ansågs såsom en utmärkt skicklig ämbetsman. Men trots sitt kända nit och sin plikttrohet i tjänsten förstod han ändå att finna tid för skämtet och löjet inom den talrika vänkrets, hvarest han på det mest älskvärda sätt spred glädje och munterhet omkring sig. "Vid Östgöta gillets samkväm" — säger en flitig deltagare i dessa nöjen — "öfverträffade Westerstrand sig själf såsom trefnadens centralsol, och det var en fröjd att se honom och höra honom, där han likt pukslagaren bakom sina pukor med punschslefven i sin hand stod bakom gillets två stora bålar (en present af konsul Letterstedt på Kap), skänkte flitigt i och sjöng sin 'Vänskap manar oss till bålen' eller 'Skåla ni, jag hellre dricker'."
Äfven inom det lysande sällskapet Par Brikoll var han högt uppburen, och hans vackra röst tjusade i yngre år bröderna genom det mästerliga återgifvandet af hans favoritskald Bellmans sånger och epistlar. 1833 utkorades han till Brikolleriets stormästare, hvilken befattning han innehade i tjugufyra år ända till sin död.
Per Westerstrand med Par Brikollsinsignierna. Efter oljemålning tillhörig sällskapet P. B.
Han åtnjöt en oförliknelig popularitet, och till hans minne instiftade sällskapet en guldmedalj, den s. k. Westerstrandska medaljen, som inom detsamma utdelas åt bröder för utomordentliga förtjänster om sällskapet.
Redan 1818 blef han ledamot af Musikaliska akademien och offentliggjorde senare en samling trior för mansröster kallad "Sillsalaten", däri åtskilliga sånger äro af honom själf komponerade, ursprungligen till brikollisternas fröjd och gamman. Han har till svenskan öfverflyttat flera operatexter såsom Euryanthe, Hugenotterna och Zampa samt utgifvit Dikter och Metriska öfversättningar. Dock torde hans försök att tolka Schillers "Das Lied von der Glocke" få betraktas såsom mindre lyckadt.
Huruvida hans val till den Kungliga teaterns chef var så särdeles förmånligt, kan emellertid starkt ifrågasättas. Med alla sina stora förtjänster saknade han nämligen den skarpare kritiska förmåga och den djupare människokännedom, som på denna post äro så nödvändiga, och ägde dessutom för litet härskartalang för att kunna styra ett så oberäkneligt släkte som scenens folk. Ej så få bland de manliga sujetterna, hvilka förut af sina högtuppsatta styresmän hållits på respektfullt afstånd, missbrukade nu mer än lofligt det brorskap, som det glada Brikolleriets vanor skänkt dem, och satte sig på näsan af sin ärade chef, som i öfverseende beskedlighet lät närgångenheten oanmärkt passera. Hans oförmåga att säga nej var rent af underbar. Allt hvad personalen önskade och begärde af honom lofvade han med hand och mun, men hade sedan det obehaget att ofta nog nödgas från kansliet sända skriftliga afslag på det nyss beviljade, emedan det helt enkelt af olika anledningar befanns omöjligt att villfara. Detta alstrade så småningom ett stigande missnöje, som redan efter ett par år kräfde hans tillbakaträdande från chefsposten, men som visserligen åter smälte bort, när han slutligen afgick.
Ett talande bevis på hans goda hjärta var, att han aldrig nändes väcka de hemmavarande, när han litet beskänkt kom hem om morgnarna från Brikolleriets den tiden af inga förhatliga restriktioner klafbundna fester eller från andra dylika tillställningar. Han satte sig då i trappan utanför sin boställsvåning i teaterhuset en trappa upp åt Jakobstorg och sof där den rättfärdiges sömn, tills familjen omsider vaknade. Vi pojkar, som dagligen sprungo i teatertrapporna — nära släktingar till mig bodde i samma uppgång — betraktade alltid med skygg vördnad det hörn i förstugan, där vi visste att "den vidtberömde presidenten" brukat taga sin lilla morgonslummer, en känsla som icke litet ökades, då vi själfva längre fram i tiden blifvit välbeställda brikollister.
Westerstrand gifte sig 1816 med Kristina Wikmanson, dotter till Haydns ende efterföljare i vårt land, musikern Johan Wikmanson, och i sin ungdom mycket känd i Stockholm såsom den förnämsta amatrisskådespelerskan i sällskapet "Nytta och nöje" (se del V, sid. 181). Makarnas yngre dotter Hertha, född 1821, var en bländande koloratursångerska, som med största lätthet utförde de svåraste fioriturer i en violinkonsert. Ehuru icke särdeles stark ägde hennes röst ett det rikaste själsuttryck och en tjuskraft, som oemotståndligt ryckte åhörarna med sig. Våren 1853 debuterade hon med mycket bifall på hofteatern i Koburg såsom Marie i "Regementets dotter" och Rosina i "Barberaren i Sevilla" samt anställdes under följande spelår vid de bägge hofteatrarna i Koburg-Gotha, där hon utförde en mängd framstående roller såsom Zerlina, Nattens drottning, Amina, Isabella, Adina och Margareta af Valois. Spelåret 1855—1856 engagerades hon vid vår kungliga scen, där hon med stort beröm sjöng de förnämsta sopranpartierna i Mozarts, Rossinis, Donizettis, Flotows och Meyerbeers operor. Året därpå uppträdde hon med erkänd framgång på konserter i Paris och London.
Hertha Westerstrand. Efter teckning af M. Röhl.
Emellertid drog hon sig snart ifrån det offentliga lifvet, som det sades på grund af olycklig kärlek, och bosatte sig på Åkers styckebruk invid Mariefred hos sin äldre syster och svåger, där hon dog 1887. Hennes bror Karl Adil, född 1817, kammarjunkare 1842, kammarherre 1854, död 1889, var ett par gånger under 1850-talet tillförordnad direktör för Kungliga teatern. I motsats till sin far talade han i allmänhet mycket litet, var känd för sin utsökta toalett och ansågs såsom ett verkligt modelejon liksom hans intime vän protokollssekreteraren Bäck, gemenligen kallad Göta lejon.
K. A. Westerstrand. Efter teckning af M. Röhl.
Han kurtiserade nämligen samtidigt tre vid Kungliga teatern anställda damer, hvilkas namn slutade på ström och således ansågos representera de tre strömmarna i Götalands vapen.
Presidenten Westerstrand var såsom teaterchef i början ofantligt afhållen på grund af sin hjärtlighet, uppriktiga vänlighet och humanitet mot scenens folk, hvilka han äfven visade en stor gästfrihet, både då han residerade i operahuset och sedermera i sin bostad vid Blasieholmstorg i det Bruhnska huset. Sålunda berättade en af deltagarna, att, då presidenten fyllde sextiosex år, uppvaktades han på morgonen af operans sångare och orkester med en musikalisk hyllning samt med ett tal af teaterns dåvarande doyen Nils Almlöf.
Julie Berwald. Efter teckning af M. Röhl.
På kvällen var teaterns hela personal inbjuden till stor supé i den forne chefens våning, där sång, musik och dans lifvade festen, och den åldrige värden roade sina gäster med att själf sjunga några af sina glada visor. Man såg där Nils Almlöf och Dahlqvist vandra omkring såsom ett par mäktiga rivaler inom den dramatiska konstens rike liksom Olof Strandberg och Rudolf Walin voro hufvudet högre än allt sångarfolket, och Berwald, Randel och d'Aubert glänste bland orkesterpersonalen. Den skönaste bland alla damerna var obestridligen den framstående sångerskan Julie Berwald, hofkapellmästarens fagra dotter, som följande år blef friherrinna Knut Åkerhielm. Möjligen kan här förtjäna antecknas, att det var på en af de där Westerstrandska supéerna som "Gluntarna" sjöngos första gången i Stockholm af Gunnar Wennerberg själf och Otto Beronius med Eugène Stedingk, den blifvande teaterchefen, vid pianot.
Per Westerstrand adlades 1842 och afgick 1851 från sitt presidentämbete. 23 oktober 1857 dog han helt plötsligt hos sin måg Rönqvist, innehafvare af Åkers bruk, efter att ha bevistat en bröllopsfest, som denne tillställt för sin inspektor. Talis Qualis hyllade hans minne i ett längre kväde, där det bl. a. heter:
"Liksom en afbränd tomt är vårt gemak,
och Glädjen, hvilken var som barn i huset,
går nu — en husvill pilt, som knappt har tak —
och letar sin förbrunna värld i gruset.
— — — — — — — — — — — — — —
Och tårar hafva rikligt strömmat nu,
från det vi sågo dina ögon brista.
Ja, ingen konung kanske fått som du
så rena ädelstenar i sin kista.
— — — — — — — — — — — — — —
Hvad var då grunden till din stora makt?
Det var den grund som blir evinnerliga,
det var den kärlek du ådagalagt,
allt samlifs grundsten just — det innerliga.
Det var din tanke, som ej tänkte argt,
det var din hug, som ingens ofärd ville,
det var din hand, som aldrig mätte kargt,
det var ditt hjärta, färgadt af ditt snille.
— — — — — — — — — —
Hvad vore jorden, om ej glädjen fanns?
En tufva med ett plundradt fågelnäste.
Men utan jämvikt i sig, utan sans,
förlorar själfva glädjen snart sitt fäste.
— — — — — — — — — —
Det visste du. Och därför var ditt lif
ateniensisk sans i hvarje gille —
och ändock mer än grekiskt tidsfördrif,
det var ett romerskt allvar, då du ville.”