Sverige och Norge 1814/XIV

← XIII

Sverige och Norge 1814
skildringar af
H.M. Drottning Hedvig Elisabet Charlotta
enligt utdrag ur hennes brefväxling med
H. Exc. Herr Grefve E. Ruuth
samt hennes efterlämnade egenhändiga memoarer
öfversatta och utgifna af Carl Carlson Bonde

XIV

XV →

[ 118 ]

XIV.

Från h. m. drottningen till h. exc. herr grefve Ruuth.

Uddevalla den 23 augusti 1814.

Jag har emottagit, min bäste grefve, edert bref från Helsingborg af den 19, och då ni meddelar mig, att ni på måndagen, hvilket var i går, skulle återvända till Marsvinsholm, adresserar jag detta till Ystad. Jag betviflar, att vi skola kunna komma in i Norge i år, som nog är omöjligt, när icke riksdagen kan sammanträda förrän i slutet af september eller i början af oktober. Kronprinsen har gjort en utflykt till Fredrikshald,^[1] och besökt de platser, där striden hade pågått rundtomkring; därefter återvände han till Fredriksstad.^[2] I går började han en annan resa för att

[ 119 ]bese arméens lägerplatser ända upp emot Vermland, i trakten af Blakjers skans och Kongsvinger, hvarefter han ämnar återvända till Fredriksstad, där han för närvarande har sitt högkvarter och där han sedan ämnar stanna några dagar. Han har skickat Björnstjerna till prins Kristian för att förmå honom att uppfylla bestämmelserna för vapenstilleståndet. Han ämnar att återkomma hit, så snart som de norska trupperna hunnit blifva afväpnade. Vi fara med säkerhet sedan till Göteborg, men jag vet icke ännu när eller för huru lång tid. Se där, min bäste grefve, allt hvad jag vet. Aldrig har man sett någonting så platt och så enfaldigt (»de plus plat et de plus imbécile») som prins Kristians uppförande; han har aldrig visat sig någonstädes och har alltid haft sin vagn framför dörren; man omtalar till och med, att när han, under det att [ 120 ]kommissarierna underhandlade med honom, hörde böss- och kanonskott, så lyssnade han härpå för att höra efter, om de närmade sig, och när kommissarierna uppmanade honom att lämna svar och underskrifva, sade han: »Då man hör kanondundret, kan man icke hafva rediga tankar.» Man måste medgifva, att det är riktigt ömkligt, och jag försäkrar, att jag skulle ingalunda vara förtjust, om jag voro dansk, att en gång kunna få honom till kung; det förvånar mig därför icke, om det danska folket, såsom ni berättat, hellre skulle önska sig samma öde som norrmännen. Det är bäst att passa på och taga dem på orden: försök, om ni kan, att inleda underhandling härom, jag är fullkomligt öfvertygad om att kronprinsen icke skulle önska sig något högre. För kungens bifall anser jag mig kunna ansvara lika så väl som för min egen stora glädje öfver detta. — — — — — — — — — — — — — — — —

H. E. C.

↑ Kronprinsen skrifver till drottningen uti ett bref, dateradt Fredriksstad den 19 augusti 1814 bland annat: — — — Jag har besökt Fredriksstens fästning, den är Nordens Gibraltar. Då vi genomgingo dessa platser, hvilka Karl XII genom sin död gjort ryktbara, kommo vi äfven till ett ställe, där ett kors genom sin inskrift lät oss förstå, att det var där, som denne hjälte slutat sin bana. Gripna af vördnad för hans minne, togo vi af oss hattarna och stodo med dessa uti handen, så länge vi uti djupt begrundande kvarstannade. Detta var det enda sätt, hvarpå vi för tillfället kunde ägna vår hyllning åt denne krigares skugga. — — — — — — — — —
Charles Jean.
↑ Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Innan kronprinsen återvände till Uddevalla, visade han sin synnerliga välvilja emot herr Tank och borgmästaren och polismästaren i Fredrikshald, vid namn Dahl, hvilken man försäkrade hafva varit tillgifven Sveriges sak alltifrån fälttågets början. Kronprinsen gjorde denne senare äran att äta middag hos honom, hvilket naturligtvis icke väckte någon förvåning. Däremot ansågs det ganska oförsiktigt, att han så väl frukosterade hos herr Tank som äfven en annan dag åt middag hos honom, alldenstund denne person var känd för att icke hysa några särskildt vänliga afsikter, då han i mycket hög grad var prins Kristian tillgifven och dessutom ansågs vara mycket opålitlig samt man visste, att han på alla sätt hade sökt att arbeta emot Sveriges intressen. Kronprinsens omgifning uttryckte också sin förskräckelse häröfver, men själf tycktes han icke hysa någon fruktan utan litade på sitt goda samvete och sitt lyckliga öde; han skämtade till och med med dem, som varnade honom för hvad han utsatte sig för hos en sådan man. Det stannade också lyckligtvis vid blotta förskräckelsen för kronprinsens förtrogna, men själf hade han dock det obehaget, att han fick en mycket dålig middag. Jag vill äfven berätta en anekdot, som möjligen kan intressera mina läsare och hvilken uppskrämde alla, som voro närvarande vid tillfället. Under middagens lopp framlämnade betjänten till herr Tank en lackad butelj, ur hvilken han bjöd kronprinsen ett glas; därvid riktades allas ögon på honom, och oro afspeglade sig uti allas uttryck, men denne, som antingen var tillräckligt kvick för att märka detta eller också hade för vana att alltid först smaka på vinet för att känna efter om det var det rätta som han begärt, tog genast, efter att hafva hällt uti det första glaset åt kronprinsen och bjudit honom detta, det andra och smakade på vinet, hvilket naturligen lugnade alla de närvarande, som först hade blifvit uppskrämda.

[118-1-1] Kronprinsen skrifver till drottningen uti ett bref, dateradt Fredriksstad den 19 augusti 1814 bland annat: — — — Jag har besökt Fredriksstens fästning, den är Nordens Gibraltar. Då vi genomgingo dessa platser, hvilka Karl XII genom sin död gjort ryktbara, kommo vi äfven till ett ställe, där ett kors genom sin inskrift lät oss förstå, att det var där, som denne hjälte slutat sin bana. Gripna af vördnad för hans minne, togo vi af oss hattarna och stodo med dessa uti handen, så länge vi uti djupt begrundande kvarstannade. Detta var det enda sätt, hvarpå vi för tillfället kunde ägna vår hyllning åt denne krigares skugga. — — — — — — — — —
Charles Jean.

[118-2-2] Drottningen skrifver i sina memoarer under augusti månad 1814: — — — Innan kronprinsen återvände till Uddevalla, visade han sin synnerliga välvilja emot herr Tank och borgmästaren och polismästaren i Fredrikshald, vid namn Dahl, hvilken man försäkrade hafva varit tillgifven Sveriges sak alltifrån fälttågets början. Kronprinsen gjorde denne senare äran att äta middag hos honom, hvilket naturligtvis icke väckte någon förvåning. Däremot ansågs det ganska oförsiktigt, att han så väl frukosterade hos herr Tank som äfven en annan dag åt middag hos honom, alldenstund denne person var känd för att icke hysa några särskildt vänliga afsikter, då han i mycket hög grad var prins Kristian tillgifven och dessutom ansågs vara mycket opålitlig samt man visste, att han på alla sätt hade sökt att arbeta emot Sveriges intressen. Kronprinsens omgifning uttryckte också sin förskräckelse häröfver, men själf tycktes han icke hysa någon fruktan utan litade på sitt goda samvete och sitt lyckliga öde; han skämtade till och med med dem, som varnade honom för hvad han utsatte sig för hos en sådan man. Det stannade också lyckligtvis vid blotta förskräckelsen för kronprinsens förtrogna, men själf hade han dock det obehaget, att han fick en mycket dålig middag. Jag vill äfven berätta en anekdot, som möjligen kan intressera mina läsare och hvilken uppskrämde alla, som voro närvarande vid tillfället. Under middagens lopp framlämnade betjänten till herr Tank en lackad butelj, ur hvilken han bjöd kronprinsen ett glas; därvid riktades allas ögon på honom, och oro afspeglade sig uti allas uttryck, men denne, som antingen var tillräckligt kvick för att märka detta eller också hade för vana att alltid först smaka på vinet för att känna efter om det var det rätta som han begärt, tog genast, efter att hafva hällt uti det första glaset åt kronprinsen och bjudit honom detta, det andra och smakade på vinet, hvilket naturligen lugnade alla de närvarande, som först hade blifvit uppskrämda.

[1]

[2]