Törnen (af Wirsén 1884)
| ← Nattvard |
|
Jag sökte så länge → |
Törnen.
1.
Sorgen, som sitt nät af fibrer väfver
In i alla fibrer af din själ,
Kan till slut ett törne bli som qväfver
Jordisk lycka och ett himmelskt väl.
Sjukligt smekt, den bildar sist ett galler,
Gjordt af taggar, kring din andes hopp.
Ordet sjelft till sist bland törnen faller
Och får ingen kraft att skjuta opp.
2.
Ej så sjelfviskt qvalets magt skall stänga
Menskohjertat från dess högsta mål.
Låt din blick igenom hindren tränga,
Törnet då skall bli en ljuf symbol!
Smek ej smärtan! — Sök ej bortförklara
Heller lättsint hennes stränga bud!
Är hon verklig, icke diktad bara,
O var viss, hon komma kan från Gud.
3.
Det ett törne fins, som bittert sårar,
Men som lifvet dock ej qväfva vill.
Det är heligt, fast det kostar tårar,
Och det hör den högsta glädjen till.
Törnet helgar. Törnet blef en ära,
Högsta ära, som på jorden fanns.
Sky ej du, att tyst dess taggar bära,
Tänk på Mästarns tunga törnekrans!
4.
Anden kämpar, men han öfvervinner,
Offerveden lagts på helig mark,
Hjertat brinner, men det ej förbrinner
Och i eld blir malmen mera stark.
Törnebusken se! Den ej förtäres
Fast den flammar i en eld så stor.
Den af flamman ej föröds, men näres,
Och i flamman Herrens engel bor.