»I veten det, bröder och vänner,
min mandom har lärt mig försaka
den jord, där min ungdom slog rötter
och bar sina gröna förstlingsblad.
Dock ännu mitt hjärta känner
en längtan att färdas tillbaka
till tiden jag satt vid Gamaliels fötter
ungdomligt allvarlig och även glad.
Jag talade barnsligt, jag var ju ett barn,
fast höglärd i allt, som är skrivet.
mitt sinne var fullt av de gycklets flarn,
som tillhöra ungdomslivet.
Och gav mig Gamaliels då en visdomsskrift,
och flitigt jag låddes i rullarne läsa,
jag ritade av med mitt arga stift
i kanten Gamasliels långa näsa.
Och lönligt ibland, när det led emot natt
— jsg vill icke mycket min vishet prisa —
vid Gamaliels dotters fötter jag satt
och läste med henne i fädernas Höga Visa.
Vad talar jag, talar jag oförnuft,
tillgiven mig det, låten orden fara
och hållen det allt såsom vind och luft
och tagen eder för fåvitska ord till vara!»
Ja, så har jag tänkt mig apostelns tal
en kväll i den gästfrie Gaji sal,
men har han ej så kunnat uttala sig,
fall, fåvitska, då över mig.
