Hör! hur grafwens klockor bjuda
Ännu en ur plågans tid:
När som lifwets storm blott ljuda,
Ljuda dödens klockor frid.
Salig du, hwars lefnads smärta
Släcktes, att ej tändas mer;
Dubbelt salig, om ditt hjerta
Skuldfritt steg i grafwen ner!
När vi se en broder stiga
Ned i dödens under-werld,
Skulle wi hwar gång ej wiga
Oss alltmer till samma färd;
Skulle wi ej wisdom lära
Wid hans brutna wandringsstaf,
Skulle wi ej ewigt swära
Dygden trohet wid hans graf?
O, hwad ega wi af lifwet?
Ögonblickets ringa lott.
När det kommande står skrifwet
Dunkelt uti hoppet blott,
När wi se en ros, som knoppas,
Plötsligt dö wid stormens slag,
Kunna wi då säkert hoppas
Ännu en förbättrings dag?
Nej, mitt hjerta! bed och waka,
Möt hwar stund, som dödens stund!
När dig lifwets stormar skaka,
Slut med himlen ditt förbund;
Blygs ej, när du ömsint blöder,
När du lättar nästans nöd:
Har du frid med Gud och bröder,
Har du frid i lif och död.
Skulle wi ej wandra samman
Här som syskon arm i arm,
Skulle icke kärleksflamman
Wårdas uti fridsam barm?
Kärlek blott kan öfwerlåta
Nyckeln till Guds andewerld:
Älska — lida och förlåta
Är en säker himmelsfärd.
Oförsonligt hjerta twingar
Afgrundsfursten till sin brud,
När försonligt hjerta swingar,
Som en engels bön till Gud.
Bröder twista — twisten leder
Till försoning efter hån:
Hör, då komma englar neder
Med Guds bifall ofwanfrån!
Broder! stum i dunklets dalar
Slöts din mun wid dödens kyss;
Mycket dock den döde talar:
Menska, böj dig ned och lyss!
Hör, då stiga warnings-orden
Sakta opp ur grafwens sköt:
”Frid och kärlek uppå jorden
Himlens sällhet inneslöt!”
― ― dt.
