En flicka jag äger, mitt hjertegryn,
Som liljan så skön på sin stängel,
Med rödaste rosor på hwitaste hyn, —
Hon äger en själ som en engel;
Och pengar och guld har hon nog också;
Jag har dem ej fått, men jag — hoppas få.
Min flicka är trogen i lust och nöd,
Ej swiker hon mig för en annan,
Helt wisst blir hon trogen intill min död
Och lemnar mig ro uti pannan.
Små alfer i kolt och i linda ändå,
Jag har wäl ej fått, men jag — hoppas få.
När lärkan på sommarens gröna fält
Sin sång till molnen hörs skicka,
Då tror jag, det är så underligt stäldt,
Att hwarje drill är min flicka;
Så söt är dess waggsång att lyssna på;
Jag har den ej hört, men jag — hoppas få.
När rosen jag ser i grön koeffyr
Sin mun ge att kyssas åt winden?
Flux tror jag det är min flicka så yr.
Som kysser mig ömt uppå kinden;
En warmare kyss, än denna ändå,
Jag har wäl ej fått, men jag — hoppas få.
Min flicka gör lifvet så lätt och gladt,
Tål mindre dock stränghet, än narri;
Ty stundom hon gör mig ett ledsamt spratt:
Hon gömmer sig, då jag blir knarri:
Och hwem hon är, skall jag säga också:
Hon är just den flickan, jag — hoppas få.
― ― dt.
