Ned från himlapellen quällen
Sänks med fridens palm i hand:
Månans öga blänker, stänker
Silfwergråt kring haf och land.
Fjäril, ros och siska hwiska
Kärleksquäden, par om par:
Jag blott öfwergifwen blifwen
Suckar utan återswar.
Ewigt är förliden tiden
Af min wår och kärleken;
Hur jag låter, gråter, åter.
Gryr den aldrig mer igen.
Från ditt höga öga föga
Tröst du ger, o, måne klar!
Blott till mina sinnen minnen
Bär du i din silfwerchar;
Hwiskar, hur den milda Thilda
Swor, att ewigt blifwa min;
Hur wi jorden glömde, drömde
Oss i Gudawerlden in!
Ack! Wi äro skilda, Thilda!
Fort brann kärleks-lågan ned:
Du blef mig ej trogen: krogen
Swär jag nu min trohets-ed.
Drifwer omkring jorden worden
Irrig, som en sinnessjuk;
Dagligt jag förgubbas, dubbas
Snart med silfwergrå peruk.
Släcka skall dock döden glöden
Af ett brunnit olycksbloss:
Kärlek! Hwarför blända, tända
Flammor, för att plåga oss?
― ― dt.
