Till himlen kallad worden,
Du kläds i högtidsskrud:
Farwäl! Du går från jorden,
Ett oskuldsbarn, till Gud.
Som liljan du upprunnit,
Som liljan du förswann:
Du jordens kärlek wunnit,
Du himlens kärlek wann.
Ej tidens flärd och willa
Din oskuld fläcka hann,
Men anspråkslöst och stilla
Ditt blomsterlif förswann.
Du stod, wid skördens möte,
En wårdad blomsterknopp;
Men i Guds kärleks sköte
Skall blomman wecklas opp.
I salig frid Du hamnar,
In genom grafwens dörr
Du går: och himlen famnar
En Engel mer än förr.
Bland ewigt, ewigt sälla
Du segerpalmen wann:
Farwäl! Wid lifsens källa
Wi återse hwarann.
Haf tröst, o, sorgsna sinne!
Gråt ej: hon är ej död;
Hon sofwer blott derinne
Från werldens sorg och nöd.
Se! Jorden återkräfwer
Allena andens skrud,
Men anden ewigt lefwer
I himmelen hos Gud!
― ― dt.
