[ 244 ]

Till C. P. Wikner,

vid hans utträde ur sällskapet N. S.


Vi skiljas, broder! Här fick du ej stanna.
Din norna vinkar dig allt högre opp,
Till tankens fjelltrakt, der det evigt sanna
Sin stråle ljungar fram bak’ fjellets topp.
Der uppe är det ljust, men brant tillika,
Och väl behöfs att ej från stegen vika
Och att om rätta stigen vara viss.
Ja, ljust det är, men kallt tillika är det.
Gack dock med Gud, ty uppåt, uppåt bär det,
Mot tankens strålande Akropolis!

Dit går din väg. Och vi, som vågat hoppas
Att du med oss i dalen skulle bo,
Till dess du sett vår första blomma knoppas
Och sett hur hoppets skördar börja gro!
Nu hoppas vi ej mer. För sista gången
Du i de späda musers krets står fången

[ 245 ]

Och lyss till deras sång vid fjellets fot.
Var fri! Re’n brista deras purpurtömmar,
Re’n lyktas ”filosofens morgondrömmar”,
Och sitt Akropolis han går emot.

Dit går din väg. Så långt vår vinge mäktar
Vi följa dig — och trycka se’n din hand.
Haf tack för dessa tankens rena fläktar,
Som hit du förde från ditt fosterland!
Haf tack för dessa bilder, som du tecknat
Från Hellas’ gyllne tider, hvilka bleknat
Som morgonstjernor från en annan tid!
Tag sist vårt afskedsord förr än vi skiljas:
Må fruktens godhet svara mot din viljas!
Må aldrig Fridolf mista hjertats frid!

Och se’n, farväl! Mitt ord kan ej förklara
Den känsla, som i vännens hjerta bor.
Hon liknar ”anletet”, det underbara,
Hvars glans kan skönjas blott af den som tror.
Du tror, vår broder, tror på dina vänner.
Kanhända derför ock bland oss du känner
Igen det anletet i spridda drag.
Du tror på kärleken, som dödar qvalet,

[ 246 ]

Du tror på ljuset, tror på idealet,
Och derför skall du skåda det en dag.

Farväl, farväl! Det är dock ljuft att veta,
Att sanning, godhet, skönhet äro slägt,
Tre syskongenier, som sin väg få leta
Till samme fader under olik drägt.
Bland oss du troget följt det Skönas fana,
Nu dig det Sanna leder på sin bana;
Till samma mål går bådas ljusa stråt.
Men mellan dem en tredje är att skåda.
Åt honom låt oss räcka handen båda
Och följa så det Godas ängel åt!

Farväl! Nej, samma väg vi ju beträda,
Du följd af Nordan, vi af Vestans smek.
Och — dock för oss du aldrig mer skall qväda
I klassisk tonart vid olympisk lek.
Farväl, min första vänskap och min sista!
Nej, om ock skalden flyr, jag skall ej mista
Den bäste vännen från min ungdoms dar.
Nej, hvart din norna vill sin älskling kalla,
Jag vet dock, broder, och vi veta alla:
Som vän du är och blir den som du var.

1866.