Minnessång öfver B. H. Santesson
| ← Prolog vid en konsert för de brandskadade i Varberg |
|
Till C. P. Wikner → |
| På Wikipedia finns en artikel om Berndt Harder Santesson. |
Minnessång
öfver Kommerserådet B. H. Santesson.
Se, grafven öppnas! Broder, hvems är båren?
Har du den gamles anlet kännt igen?
Oliven slå sin krans om silfverhåren,
Och eterneller blickar fram ur den.
Hvem var den gamle? Fåfångt sången målar,
Hur gubbens öga brann af snillets strålar,
Hur gubbens bröst för fosterlandet brann.
Och dock, fast tidens lagar ej vi rubbe,
Han, gammal vorden, var dock aldrig gubbe,
Han var en man, i lif och död en man.
Ja, han var en af dessa Sveas söner,
Som druckit modersmjölken jernbemängd,
Som kämpa till dess segern mödan kröner
Och bryta väg när hvarje väg är stängd.
Må dvergaätten sina pilar hvässa,
Se, hoppets hjelm beskyddar hjeltens hjessa,
Och om han faller, faller han med fröjd
Och lefver, fast han dör, ty som exempel
Hans bild förvaras skall minnets tempel
Och vinka vandraren till samma höjd.
Men fast han kämpat, fast han segrar vunnit,
Var det till fridens bragder han gick fram.
Såg du en ström, der förr en bäck ej runnit?
Såg du hur snäckan genom fjellen sam?
När vestervåg mot österhafvets ilar,
De mötas vid den strand, der Platen hvilar,
Att bringa segraren sin hyllningssång.
Han mästarn är med lagerhöljda pannan,
Men vid hans sida ser du än en annan,
Som gästar vännens boning mången gång.
Det är den man, som offrat lifvets lycka
På fosterlandets höga altarhärd;
Det är den man, som intet kunde rycka
Från ärans ban, ty han var äran värd;
Det är den man, som trygg, när fosterlandet
Af Platen dubbades med “blåa bandet“,
Stod vid hans sida, stödjande hans arm;
Det är den man, som nu i jorden gömmes,
Som högt berömmes och som hårdt bedömes
Och — kanske glömmes snart i tidens larm.
Dock nej, mitt fosterland, du skall ej glömma
En son, som älskat dig så varmt som han.
När facklan blossar öfver häfdens gömma,
Förtjensten röjs, der hon var stor och sann.
Men hvad som glömmes i hans enkla saga,
Hur här han verkat för de små, de svaga
Och främjat vett och ljus och men’skorätt,
Det tecknadt står hos domaren derofvan,
Som pröfvar hur en hvar förvaltat gåfvan
Och som ej dömer efter verldens sätt.
Och nu, du gamle, du som hunnit öfver
Din lefnads haf, det stormupprörda haf,
Sof sött! Jag vet, ditt minne ej behöfver
Den blyga krans, jag lägger på din graf.
Tag mot den dock! En dag måhända sjunges
En bättre sång vid griften än den unges,
Som nu dig ger det lilla, som han kan.
Men hur hon tänder sig, ditt minnes flamma,
Hur sången klingar, tonen blir densamma:
Han var en man, i lif och död en man.