Till Oscar Dickson
| ← Svar på H. L. Forssells inträdestal i Svenska Akademien d. 20 Dec. 1881 |
|
Aning och förbidan → |
| På Wikipedia finns en artikel om Oscar Dickson. |
Till Oscar Dickson
på hans silfverbröllopsfest d 10 Mars 1882.
Det lösa vankelmodet kraften fräter,
Man skiftar mening allt som nycken vill,
För ögonblickets bifall man förgäter
Att vilja stort, och veta hvad man vill,
Men du står fast, och manligt är ditt sinne,
Som polens stjerna lyser klart derinne
Orubbligt ditt beslut,
Och hvad beslutadt blef du för i handling ut.
Om sången egnar dig i dag sin hyllning,
Den hyllar dock ej rikedomens magt
Och äflas ej att guldet ge förgyllning,
Men, oberörd af hvarje yttre prakt,
Den böjer för den storsinthet sin panna,
Som bjöd att guldet tjena må det sanna
Och lät det blifva så
En ljusets tempelskatt med Pallas’ pregel på.
Flög Vega fram till faran och bedriften,
Du starka vingar det till flygten gaf,
Och häfden tecknar upp ditt namn i skriften
Om upptäcktsfärden kring det norra haf,
Ty, hållfast seg, du drog dig ej ur slaget,
Men gång på gång du stödde företaget,
Och coelum versus stod
Ej i signetet blott, men i ditt ädla mod.
En lans af stål Minerva har till vapen,
En ring- af gull du knöt om lansens skaft,
Och derför blef den förd af vetenskapen
Med bättre svigt och mera dristig kraft.
Men den, som tjenar ljuset på sin bana,
Han hör till »mensklighetens adelsfana»,
Och blott bekräftad blef
Förtjenstens rätt, när Sverige gaf dig frälsebref.
Hvad var Venezias, hvad Firenzes ära?
Att handeln kände stora ändamål
Och visste villigt sina skatter bära
Åt vettet fram i konstens offerskål,
Att en patricisk rad af rika ätter
Bjöd upp till täfling mejslar och paletter
Och lät en ädel stil
Slå ut i bild, i färg, i dôm och campanil.
I norden sparsamt växer konstens blomma,
Men vetenskapen ädel äring gaf.
När begges vänner stå med händer tomma,
De se mot staden vid det vestra haf:
Förhoppningen är van att der ej stranda,
Der lefver fri en högsint samfundsanda
Till styrka ständigt väckt
Af dig, patricier, främst och af din ädla slägt.
Men ej blott forskarns glob din vördnad gällde,
De kristnes kors du satte högre än,
Du kände djupt barmhertighetens välde
Och mecenaten blef de armes vän.
Det blef dig kärt att lindra mången möda,
Att tårar stilla och de trötte stöda,
Och så blef »Dicksons hamn»
På hjertats kartor ock ett kändt och prisadt namn.
Ea huslig lycka himlen dig beskärde,
Och mera ljuft till sist är ingenting;
Du känner glad, att alla skatters värde
Besegras lätt af blott en vigselring,
Du ser med blicken skymd af glädjetårar
Den brud, som dagen säg i Greklands vårar
Och hvilkens hulda hand
I hem och sköldemärke röda rosor band.
Hell dig och henne! Hell på hedersdagen!
Hur snabbt, hur snabbt ett fjerndels sekel gick!
En qvart det var, på jätteuret slagen,
Och kärlek fyllde hvarje ögonblick.
När nu en dallring hörs af slaget tona,
Tag mot i sång förtjenstens eklöfskrona!
Min ringa dikt är tolk,
När hon dig räcker den, af känslor hos ett folk.