Aning och förbidan (af Wirsén 1884)
| ← Till Oscar Dickson |
|
Bebådelsen → |
Aning och förbidan.
Om Honom seklen gömde
En helig anings skatt,
Kaldéens vise drömde
Om Honom mången natt.
När lägrad lugnt på marken
Kamelahjorden låg,
Från tjället patriarken
Mot stjernefästet såg
Och sporde månens lampa,
Som sken på palmens träd:
»När skall på ormen trampa
Omsider qvinnans säd?»
I villors töcken skådad,
Han glänste hög och mild,
Hans bild var förebådad
I mången annans bild.
Med Mitras dag han tänder
Och mörkrets magt förgör,
Vid gamla Nilens stränder
Han med Osiris dör.
Det höga Islands skalder
Ha skymta sett hans drag
Vid norrskensljus i Balder,
Som ondskan drap en dag.
Förd i Elevsis’ lunder
Af helig mystagog,
Som templets högsta under
Den högst invigde såg
En syn, som mildt försonar,
En syn af hopp och tröst,
Ett gudabarn, som tronar
Invid en moders bröst,
Och koren hördes ljuda:
»Prometevs hjelp har fått,
En gud sitt lif vill bjuda
Som offer för hans brott.»
Der Keltisk ekskog sprider
Sin skugga tätt och tryggt,
Ett altar fans. Druider
I fordomtid det byggt.
I qvällsolsdagrar röda
Det glödde som af blod,
»Åt jungfrun, som skall föda»,
På stenen ristadt stod.
På knä Merlin sig lade
Väl der bland darrgrässtrån
I måneljus och sade:
O fräls mig, jungfruns son!
Med barmen tärd af lågor
Sjöng David längtansfull
Hans lof vid Kidrons vågor
Och rörde harpans gull,
Der sågo grå profeter
I helig andesyn
Guds rikes hemligheter
På röda aftonskyn:
En vidja, som sig höjde
Med magt ur Jesse rot,
Ett lam, som halsen böjde
I döden utan knöt.
Men fästets skyar jaga
Mer snabbt, mer vildt hvarann,
Och menskohjertats saga
Nu äskar att bli sann,
I vånda jorden qvider
Och höljd i sorgedok:
Hveni hjelper den, som lider,
Hvem bryter romarns ok,
När skall min konung nalkas
Ur rymder fjerran från,
När skall min trånad svalkas,
När kommer jungfruns son?
Ur verldens alla fogar
En gränslös suck sig rör,
Det är som brus i skogar,
Som hafvets böljekör,
Sibyllan Honom väntar,
Och siarn Honom ser,
Ur seklens portar gläntar
En här af andar ner,
Från lefvande och döda
Det går, som åskans dån,
Ett rop af vedermöda:
»När kommer jungfruns son?»