Bebådelsen (af Wirsén 1884)
| ← Aning och förbidan |
|
Den heliga natten → |
Bebådelsen.
I undangömda dalar,
Der fridens blomma gror,
En andestämma talar
Till den, som ödmjukt tror,
Ett snöhvitt jungfrusinne
Vet mer, än forskarn vet,
Och bär i djupet inne
Guds rikes hemlighet.
När himlens nåd gör möte
Med jordens skönsta hopp,
En jungfrus fromma sköte
Bär evighetens knopp.
När himlen vill befria
Den jord, som länge led,
Till dig, till dig, Maria,
Guds engel stiger ned.
Hans lätta vinge blänker
Mer ren än luftens snö,
En liljestängel sänker
Han öfver jordens mö.
Som vårvind stämman sväfvar,
Han tolkar himlens råd
För dig, som saligt bäfvar:
»Var helsad, full af nåd!»
Ur fjerran helgedomar
Det ringer som till bön,
I jungfruns hjerta blommar
En blomma underskön.
Ej tviflen öfvervinna
Det bröst, der Gud vill bo:
»Si Herrans tjenarinna»,
Du hviskar, full af tro.
Till Edens ängder svingar
Å nyo Gabriel,
Ditt hjerta återklingar
Ännu hans Ijnfva »hell!»
På pannan, som du höjer
Mot himlen ljus och ren.
Ännu förklaradt dröjer
Hans liljas återsken.
I tystnad du dig tryggar
Invid ett evigt väl,
Guds ande öfverskyggar
Din andaktsfulla själ.
Det är, som klockor klunge
Från evig sabbatsfrid,
Det är, som porten sprunge
Till himlen upp dervid.
Elisabet i fjerran
Du går att söka opp.
»Mitt hjerta prisar Herran,
Min själ är full af hopp.
Jag hör en här otalig
Af röster fjerran från,
Den kallar mig lycksalig,
Jag föda skall Guds son.»
I undangömda dalar,
Der fridens blomma gror,
En andestämma talar
Till den, som ödmjukt tror,
Ett snöhvitt jungfrusinne
Vet mer, än forskarn vet,
Och bär i djupet inne
Guds rikes hemlighet.