Till den frånvarande
| ← Under en sjukdom |
|
Till den vissnande rosen → |
Om din bild i rosor målad
Icke mötte jemt min blick,
Om ej af ditt ljus bestrålad
Fram min törnestig jag gick;
Väckte du på lutans strängar
Ej min barndomsminnen opp,
Liksom Maj på gröna ängar
Kysser lif i blomstrens knopp;
Log du ej från himlen höga
Mot mig i den djupa nöd;
Kystes tårn ej ur mitt öga
Med din kärleks heta glöd;
Svalkade du ej mitt hjerta
Med din skönhets ljufva syn;
Gret jag mig till döds af smärta,
Som den dystra sunnanskyn.
Allt hvad skönt på jorden blommar
Dock för dig en ringhet är.
Alla diktens rikedomar
Du liksom en mantel bär.
Ej som du sig blomman kläder,
Som nyss knoppens boja bräckt.
Rosen kysst af västanväder
Äger ej din andedrägt.
Hör jag näktergalen sjunga
I Dryadens gröna famn,
Drömmer jag att på din tunga
Sången nämner mig vid namn.
Ofta tycker jag dig sväfva
Med en kyss förbi min kind,
När som trädens kronor bäfva
I en stilla aftonvind.
Ofta går jag uppå stranden
Af den silfverklara sjö,
Blickar mot den blåa randen,
Mot lycksalighetens ö,
Der mig fridens palm skall kransa,
Der vår brudfest snart skall stå,
Der de milda stjernor dansa
Uti brölloppssalen blå.
Och när nu jag ensam tänker
På de fordna drömmars fröjd,
Och mitt sorgsna hufvud sänker,
Lik en rö af stormen böjd,
Då, när ljusets makter spilla
Purpur i sitt nedertåg,
Gråter jag så stilla, stilla
Ned uti den milda våg.
Om ock dig din kärlek leder
Till dess andra blomsterstrand,
Ser du i dess spegel neder,
Drottning uti diktens land!
O! så låt en tår ock qvälla
Ned uti det djupa haf,
Att åtminstone de i sälla
Hvila må i samma graf.
Ack! kanske de skola blandas
Uti djupets blåa land.
Fjerran dig jag måste andas
På min blomsterlösa strand,
Tills min själ ifrån mig flyter
I mitt ögas sista tår,
Och den kalla jorden byter
Emot evighetens vår.
Ofta i den mörka natten
Drömmande din bild jag ser;
Ser hur du i djupets vatten
Sjunker undan solen ner.
O! hur glad jag då mig kastar
Efter i den djupa sjö,
Och mitt sälla hjerta hastar,
Att invid ditt hjerta dö.
Ofta ock mitt sinne drömmer,
Hur i strid, med manligt mod,
Som din Riddare jag tömmer
Leende mitt unga blod,
Och du i din famn mig sluter
Hugnande min sista stund,
Och min ande sig utgjuter
I en kyss uppå din mund.
När, bland blomsterdoft från linden,
Denna dröm emot mig ler,
Ack! en stilla tår på kinden
Faller, som ett majregn, ner,
Och mitt hjerta saligt bäfvar,
Liksom hörde jag din röst,
Och, liksom en majvind, sväfvar
Sucken utur drömmarns bröst.
Uti lifvet är jag fången,
Som Cypressen på en graf,
Men den milda, trogna, sången,
Som du vid vårt afsked gaf,
Flyger som en snöhvit dufva;
Hjertats kärlekspost han är,
Och att skaldens sorg förljufva,
Dina svar ur fjerran bär.