Till den vissnande rosen
| ← Till den frånvarande |
|
Blomsterklagan → |
Ros, min fordna ögonfägnad,
Säg mig, hvi ditt anlet bleknar!
Se’n jag skildes från den hulda,
Också dina sköna systrar
Uppå skaldens kinder blekna,
Der, som drottningar i purpur,
De dock herrskat i hans barndom.
Frisk och skön du stod i lunden,
Liksom hyn på Lauras kinder,
Sorglös liksom barnets oskuld.
Kom den sköna så till lunden,
Bröt dig från den gröna qvisten.
I en dal af rena liljor
Hon omplantade din skönhet,
Och mer himmelsk blef din rodnad.
Ros och lilja vinna begge,
Då de stå bredvid hvarannan.
Men som sig en ros i tårar
Stundom böjer ned till stoftet,
När den vilda stormen kommer;
Så, när afskedstimman inföll,
Såg den skönaste bland rosor,
Ned uppå den arma skalden,
Ur sitt ögas blåa himmel:
Gret så tyst liksom en blomma.
Då från Eden, liljebarmen,
Gråtande jag stal dig, blomma!
Ack, hvar skulle se’n du trifvas,
Då engång du saligt hvilat
På den ljufva liljesängen!
Regn har eljest dig ej felat.
Ur de moln, som kring mitt öga
Dystert sväfva, när det icke
Längre hennes skönhet skådar,
Ofta uti purpurkalken
Mina tårar sig utgjutit.
Hvad förkunnar mig din blekhet?
Ros, du bådar mörka öden.
När på himlen aftonrodnan
Skingras efter solens bortgång,
Det ett tecken är, att natten,
Bryter in med allt sitt mörker.
Ros, du ock den sköna saknar,
Och du sörjer och du bleknar,
Derför att från dig hon skildes.
Derför mera kär du blir mig,
Ty oss samma öde fattat.
Kom du ljufva, till mitt hjerta!
(Det är ock en ros; det vissnar,
Liksom du) på det J mågen
Begge ljufligt dö tillsamman.