[ 202 ]

Till den leende Lina.

Man sagt att du skrattar så mycket,
Det faller ej alla i tycket,
Och jag skall dig säga hvarför:
Man kan ej din glädje begripa,
Då sjelf man har satt sig att lipa
I följd af sitt onda humör.

Och sedan så märker nog verlden,
Att ofta du skrattar åt flärden
Och gäckar dess glittrande gull.
Se, derför dess hjerta sig isar,
Då glänsande tänder du visar
Och skrattar dess dårskap omkull.

Ja, då, när satiriskt du smilar,
Du sänder små spetsade pilar
Mot fördom och dumhet förvisst.
Och kunde jag få dig att skratta

[ 203 ]

Än mer åt det myckna besatta,
Så blefve jag strax humorist.

Dessutom, du älskliga flicka,
Allsingen så vackert kan blicka
Som du, när du fröjdas och ler.
Ja, egde jag ögonen dina,
Du glada, du leende Lina,
Så gräte jag säkert ej mer.

Så skratta då utan att sluta!
Nog många här finnas, som gjuta
De bittraste tårar ändå.
Sjelf stundom jag smärtorna känner,
Men räkna mig dock till de vänner,
Som kunna ditt löje förstå!

Som dimman för solen den höga,
Så flyr för ditt leende öga
Hvart tårarnas töcken ibland.
Ibland, likt en stjerna i natten,
Det seglarn på vredgade vatten
Tycks vinka till skönare land.

[ 204 ]


Det bästa jag önskar i lifvet
Är det, att det blefve mig gifvet
Att ständigt ett öga få se,
Som liknade ditt i att bringa
Oss strålar af glädje och tvinga
Den gråtande sångarn att le.

Det öga mig vore en borgen
Att aldrig bli krossad af sorgen,
Men le genom tårar ännu.
Det ögat i stormiga tiden
Mig lyste till eviga friden,
Der englarna loge som du.

1863.