Till jordens medelpunkt/Kapitel 02
| ← MIN FARBROR PROFESSORN |
|
CHIFFERSKRIFTEN → |
ANDRA KAPITLET
ETT FYND
Detta rum var ett verkligt museum, Alla tänkbara mineralier funnos där, försedda med etiketter i den fullkomligaste ordning efter mineralrikets olika indelningar.
Huru väl kände jag icke till dessa mineralogiska småting! Huru många gånger hade jag icke, i stället för att gå ut på upptåg med mina jämnåriga, roat mig med att avdamma dessa grafiter, antraciter, stenkolsarter, ligniter och torvstycken! Och hartserna, kådorna och de organiska salterna, som måste aktas för minsta dammkorn! Och dessa metaller, från järnet till guldet, vilkas respektiva värden förvunno inför den absoluta jämlikhet, de här hade såsom vetenskapliga provstycken! Och alla dessa stenar sedan, som skulle räckt till att bygga om huset vid Königsstrasse, till och med så att det kunnat få ett präktigt rum till, som jag kunnat taga i besittning för egen del!
Men när jag trädde in i arbetsrummet, tänkte jag icke på alla dessa märkvärdigheter utan endast på min farbror. Han satt nedsjunken i sin stora plyschlänstol och hade framför sig en bok, som han betraktade med oförställd beundran.
»Vilken bok! Vilken bok!» utropade han,
»Ser du inte vad jag har här?» sade han. »Det är en riktig skatt jag fann i dag, när jag tittade in till juden Hevelius. Det är Heimskringla av Snorre Sturlason, den ryktbare isländske författaren på 1100-talet! Det är historien om de norska furstar, som regerade på Island.»
»Såå», sade jag, ej alldeles ointresserad, »är den bra tryckt?»
»Tryckt! Den är inte tryckt, min käre Axel! Tryckt! Jo, vackert! Nej du, okunniga gosse, det är en handskrift, en runhandskrift!»
»Runhandskrift?»
»Ja, du vet kanske inte, vad det är för något!»
»Åjo», svarade jag med sårad egenkärlek,
Men min farbror fortsatte oförtrutet och upplyste mig, om jag ville eller icke, om en mängd saker, som jag just icke var angelägen om att få veta.
Plötsligt tvärtystnade han. Ett smutsigt pergament hade glidit ut ur boken och fallit ner på golvet.
Min farbror störtade sig över lappen med lätt begriplig nyfikenhet. Ett gammalt dokument, som kanske sedan urminnes tider legat i denna åldriga bok, ägde naturligtvis högt värde i hans ögon,
»Vad är det här?» utropade han.
Och han utslätade på bordet ett fem tum långt och tre tum brett pergamentstycke, på vilket några oläsliga skriftecken stodo ordnade i rader.
Jag återgiver här dokumentets utseende, Det är ej mer än tillbörligt, att mina läsare få kännedom om dessa märkvärdiga tecken, vilka förmådde professor Lidenbrock och hans brorson till att företaga den underbaraste expedition, som det nittonde århundradet bevittnat.
Professorn betraktade några ögonblick denna följd av skrivtecken. Sedan sköt han upp sina glasögon i pannan och sade:
»Det är runskrift. Dessa bokstäver äro alldeles lika dem vi se i Snorrehandskriften! Men… vad kan detta betyda?»
Som runskriften tycktes mig vara en uppfinning av de lärda för att slå dunster i ögonen på enfaldigt folk, roade det mig ganska mycket, att min farbror ingenting förstod. Åtminstone föreföll det mig så, då jag såg hans otåliga åtbörder.
»Det måste i alla fall vara gammalisländska», mumlade han mellan tänderna.
Detta borde min farbror förstått sig på, ty han ansågs för en verklig polyglott. Han talade visserligen icke flytande alla de två tusen språk och fyra tusen dialekter, som äro i bruk på jordklotet, men en god del av dem kände han till,
Inför den oväntade svårigheten var han nära att giva fritt lopp åt sitt häftiga lynne, och jag förutsåg ett våldsamt uppträde. Men i detsamma slog den lilla pendylen på kakelugnshyllan två.
Gamla Martha gläntade på dörren till arbetsrummet och sade:
»Middagen är serverad.»
»Åt fanders med middagen», utropade min farbror, »och den som lagat den och dem som skola äta den också!»
Martha flydde. Jag skyndade efter henne, och utan att jag rätt visste hur, fann jag mig sittande på min vanliga plats i matsalen.
Jag väntade några minuter. Min farbror kom icke. Det var så vitt jag vet första gången, han icke deltog i den högtidliga middagen, Och vilken middag sedan! Persiljesoppa, skinkomelette med muskot, njurstek på kalv med plommonkompott och till efterrätt sockrade räkor, det hela fuktat med ett gott Moselvin,
Alit detta gick min farbror miste om för ett gammalt pappers skull. I min egenskap av tillgiven brorson ansåg jag mig emellertid skyldig att äta även för honom, och det gjorde jag samvetsgrannt.
Jag hade hunnit till min sista räka, då en stentorsstämma kallade mig bort från efterrättens njutningar. Med ett enda språng var jag inne i hans arbetsrum igen.