Till mina Vänner
| ← Parabel |
|
Minne och tro → |
Strid heter, J männer, det skönaste lifvet;
I grafven den värdiga friden först finns.
Blir vårt namn med vårt hjertblod i häfderna skrifvet,
Det lyser som stjernor och äran det mins.
Hvad öde benämns, kan ej oss förfära:
Uti våra svärd vårt öde vi bära.
Ty jern ha vi ärft af våra Fäder
Och vi veta hvartill det nyttigt är.
Och åskans sång vårt hjerta högst gläder;
Ty faran åskådligast målas der.
Hon ur molnen må eller malmen ljunga,
Dock bo kraftiga ord på hennes tunga.
Ej stort det ett manligt sinne kan båta
Att sitta och höra hvad Fädren ha gjort.
Och, kunde vi tårar af blod ock gråta,
Det skulle dock icke båta stort.
Ej ur blod som vi gråta — ur blod som vi gjuta,
Skola ärans unga rosor uppskjuta.
Vi vilja ej sitta mer och beundra,
Något härligt att göra väl än är qvar,
Som en rensande åska vi fram skola dundra:
Våra svärd utdela orakelsvar.
Vi hafva mycket, mycket att hämnas:
Nu vilja vi åter med fruktan nämnas.
Och Skalden skall åter låta fara
Sina känsloblomster, sin qvinnoflärd.
Och sjelfva hans sång en bedrift skall vara,
Och Saga skall bli den verkliga verld.
I härliga bragder vi fram vilja ljunga
De fordra ej sång. De sig sjelfva besjunga.
Misströsta ej, Svea! Vi se med smärta:
Till minnet är gammal och stor din skuld.
Dock för dig vi enhvar ha arm och hjerta,
Och jern har du sjelf. Vi behöfva ej guld.
Ett härligt byte ur striden vi bära,
Och det bytet, o moder, heter din ära.