Till svar och helsning,
Min snälla moster,
Jag vill dig egna
Mitt snillefoster.
Den »svåra hostan»
Jag visst beklagar,
Men den skall ge sig
Med solskensdagar.
Att »gamla gikten
Hvar dag sig öker»,
Det är ej annat
Än vårn som söker.
Med apteksburkar
Var ej för trogen;
Tro hellre göken
Som gal i skogen!
Att »lad’gåln frodas»
Kan djupt mig röra.
Att »hönsen värpa»
Är ljuft att höra.
Jag tänker redan,
Af fröjd betagen,
På gödkalfsteken
Midsommardagen.
Om »lilla Mina»
Må doktorn kälta,
Men hennes bleksot
Är bara älta.
Att ängslas moster
Visst ej behöfver:
Lägg lök på magen,
Så går det öfver.
Jag har ej mycket
Att just berätta.
Här ser man pigor
Som fönster tvätta.
Med landtutflyttning
Sig folket roar:
Det är en sjukdom
Bland Stockholmsboar.
Då ansas helsan
Bland berg och tufvor.
I små, små kyffen
Man trifs som dufvor.
Vid större samqväm
Man tätt sig slute:
Finns rum ej inne,
Så blir man ute.
En del skall resa
För det är modet.
En del skall sqvalpa
Det tjocka blodet.
När vattendoktorn
Sin dom förkunnar,
Far hela högen
Till bad och brunnar.
Min sommarglädje
Vill moster öka.
Att mig infinna
Skall jag försöka.
Att det blir roligt
På gamla Noruw
Är mycket troligt –
Hejbasalorum!
E. S—dt.
