Tony växer upp/Kapitel 07
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
VII.
Mannen med ballongerna har kommit till staden. Han har ett positiv med sig och en liten svarthårig flicka som kan sjunga och dansa. De gå från gård till gård med en skara beundrande barn efler sig. Jag är även bland dem. När italienaren gick förbi min grind, kunde jag inte motstå de vackra ballongerna, utan flydde från gamla Lova ut på gatan. Fötter klappra mot den ojämna stenläggningen. Ett och annat fönster slås upp, då positivet börjar veva sina kända melodier. Solen lyser över staden och målar vita fläckar på de mörka gårdarnas asfalt. Det är fest i luften. Den är fylld av glad musik, och de blå och röda ballongerna vifta muntert och lockande över italienarens svarta huvud.
Den vackra fröken i cigarrbutiken, som är ännu mycket vackrare än de sköna huvudena på cigarrlådornas lock, kommer ut ur sin bod. Hon kastar en ask med cigarretter till ballongmannen. Till tack binder han fast en ballong vid hennes arm. Det ser så lustigt ut med den fullvuxna damen och den röda ballongen, som rycker och drar i hennes arm.
Tåget går vidare. Barnen bakom och framför mig viska och skratta. Deras små gestalter avspegla sig i de stora butiksfönstren på ömse sidor av gatan. Ibland äro de randiga som klänningstyg, ibland tyckas de hoppa rakt in i stora blomkrukor, alldeles kolsvarta, som om de blivit doppade i bläck.
Utanför rådhuset är en byggnadsställning rest, och målargesällerna springa visslande upp och ned med sina färgpytsar. Et stort fönster står öppet, och därinne luta sig allvarliga ansikten över stora böcker. Italienarens melodi studsar mot det vördnadsvärda rådhusets väggar. Målargesällerna hålla upp med sitt arbete, och de allvarliga ansiktena lyftas ett ögonblick från böckerna.
På torget inte långt därifrån är kommersen i föll gång. Tjocka madammer stå bakom stånden med yllehalsdukar om huvudena, eller sitta och sörpla i sig kokhett kaffe från kaféet strax bredvid. Strömmingen glittrar i solskenet och luktar salt havsskum. Man väger och räknar och lindar in det köpta i oformliga tidningspaket, som knölas ned i matmödrarnas bruna kassar. Den väldige slaktaren, vars vita förkläde är fläckat av blod, hugger i köttstyckena med yxan så att benflisorna flyga; och fruarna tumma med kritiska miner på innanlår och revbensspjäll. I blomsterstånden längre bort lysa tulpaner och hyacinter, och bredvid står friskt tallris i långa vajande plymer. I rännstenen rinner en liten brun flod av smutsigt vatten, och en pojke sopar med en kvast bort fiskfjäll och benbitar och annat avfall, som sedan gungar som lustiga farkoster på vattnet.
Här vevar italienaren sina gladaste visor, och då han tystnar, sjunger och dansar den lilla flickan. Man samlas omkring paret. Inte bara barn; även de äldre slita sig ifrån stånden och gå närmare. En liten flicka ropar på en ballong, och vi andra se efter den lyckliga då hon spatserar bort, medan ballongen gör sitt bästa för att dra henne upp i luften.
Då händer något oväntat. Italienaren skall just lossa en ballong och räcka åt en dam, som har ett litet barn vid handen, då en vindstöt kommer farande och rycker hela knippan ur hans händer. Han gör ett skutt som en hund efter ett köttstycke; men den vackra jättebuketten av röda och blå ballonger höjer sig obevekligt uppåt, utom räckhåll för hans händer. Den svarthåriga flickan börjar skrika högt och fäkta med armarna, och italienaren utbryter i en ström av ord på sitt eget språk. Hans mörka ansikte är förvridet, ögonen gnistra, och vi barn dra oss förskräckta undan. Han gråter och okvädar. Det är en hel förmögenhet, som svävar däruppe i luften. De där lustiga leksakerna, som barnen roa sig med en dag, betyda för honom kläder och föda och tak över huvudet. Han knyter händerna mot himlen. Han springer en bit framåt och följer de flygande ballongerna med blicken, men de försvinna allt längre bort i fjärran.
Ett ögonblick står jag som de andra och ser efter ballongerna, därefter springer jag så fort jag orkar nedför gatan.
— Låt dem stanna i vår trädgård! Låt dem stanna i vår trädgård! mumlar jag andfådd.
Jag ser åter och åter för mig den vackra synen då ballongerna höjde sig upp i luften, skimrande och blänkande i solskenet. Ack! Jag vill ha hela knippan, alla de vackra blå och röda bollarna! Jag skall bära in dem till mor, och då skall mor… Och åter är samma tanke där som när jag byggde slottet:
— Då skall mor börja skratta och prata med mig. Mors ögon skola få liv, då hon ser vad jag har med mig!
Jag ägnar ej en tanke åt den svärjande italienaren och hans svarthåriga dotter. Jag tänker bara på mor som sitter så tyst vid fönstret! Det skulle vara som att bära in hela vårens härlighet till henne att komma med den granna knippan som viftar och vajar så glatt i luften.
Och jag fortsätter att mumla som en vädjande besvärjelse till himlens makter:
— Låt dem stanna i vår trädgård!
Äntligen är jag vid trädgårdsgrinden! Trädgårdsmästaren, som håller på att kratta gångarna, stirrar förvånad på mitt blossande ansikte, men jag ser upp mot himlen som väntade jag att gyllene frukter skulle falla ned från det blå valvet. Och se där! Jag ger till ett högt rop av glädje. Uppe i ett av träden glänser något rött och blått mig till mötes. Luften har kanske så småningom gått ur ballongerna, och de ha sänkt sig allt längre ned. Men jag tänker ej på några förklaringar nu. Underverket har skett. Ack, de blå och röda ballongerna! Jag skall bära dem så varsamt, så varsamt, så att de ej åter flyga sin väg. Jag ropar på trädgårdsmästaren. Han måste hjälpa mig att få dem ned ur trädet. Han nickar och ler och tar en hög stege och klättrar upp efter dem. Jag darrar av spänning. Jag ser ej att ballongerna redan smultit ihop, utan fattar snöret och går stolt och triumferande in till mor.
Och mor sitter vid fönstret som vanligt. Hon vänder ej ens på huvudet för att se på mig, som glädjestrålande står i dörren med ballongerna. Men det gör inte något. Snart skall mor le mot mig!
— Här! ropar jag. Här skall mor få…
Min mor vänder på huvudet vid ljudet av min röst. Men orden fastna mig i halsen. Det är inte längre en knippe granna ballonger jag håller i handen. Då de kommo in i rummet, hade den sista återstoden luft gått ur dem, och på golvet ligger nu en hög blå och röda skrumpna trasor.
Jag ser förfärad från dem och på min mor och tillbaka till dem igen. Jag kan ej förklara vad som skett, men innerst inne i mitt skälvande hjärta sätter jag den döda frånvarande blicken i min mors ögon samman med de skrumpna ballongerna som nyss lyste i solskenet. Och med en snyftning går jag min väg och låter de röda och blå trasorna ligga kvar vid min mors fötter.