Tony växer upp/Kapitel 48

XLVIII.

Rymden lyser bländande den dagen, då jag för första gången går till nattvarden. Jag tycker att solen skänkt hela himlavalvet ett vitt skim[ 290 ]mer, och detta vita skimmer återstrålar från marken jag trampar på och i luften jag inandas och fyller mig med en glädje utan gränser.

För mig finnes ingen morgondag. Änglarnas utbredda vingar skymma den för min syn, Jesu strålande ögon bjuda mig att sjunka in i hans blick och ge mig en försmak om den salighet jag skall känna, då jag får smälta samman med hans blod och lekamen. Till och med skuggan från mors plats synes fly för skimret, och jag tycker mig skönja som en löftets gloria över hennes ansikte.

Kyrkan strålar av ljus. De stora fången av vita narcisser på altaret utsända en tung, söt doft, och vid Jesu fötter glöda röda rosor som blodfläckar på den vita marmorn.

Jag ser nedåt kyrkan. Jag kan icke särskilja människorna, de bilda en enda mörk, oredig massa, men ur denna massa blänka tusen ögon emot mig, och jag vet ej, om det är alla dessa ögon som utstråla ljuset eller om de endast återspegla blixtarna från takkronor och lampetter.

Kyrkoherden står framför oss i sin svarta prästrock, och hans ena hand omsluter bibeln. Han ställer frågor till oss, och vi svara honom. Men jag tänker varken på frågorna eller svaren. [ 291 ]Jag känner mig famnas av Jesu starka armar och mitt huvud tryggt vila mot hans bröst.

Nu har kyrkoherden kommit innanför altarrunden, och vi knäfalla runt omkring. Jag ryser till, då brödet berör mina läppar, och vinet är ett spjut av kallt stål som tränger in i min kropp så att jag vill skrika av smärta. Men det är vällust i smärtan. Genom det brännande såret känner jag mig hemlighetsfullt anamma min brudgum, och det är som om en het blodström ur mitt eget inre i extas ville bryta sig fram och möta kalkens mystiska stråle av kraft.

När jag sedan böjer huvudet ned mot altarrundens mjuka sammet, möter jag åter Jesu leende och strålande ögon. I rodnande lycka känner jag att jag mottagit Honom och blivit till en del av Hans väsen. Jag är nu en av Jesu tusen små vita och skygga brudar.

Långt, långt borta ljuder en orgelton, ett avlägset brus, som sväller och höjer sig upp mot den lysande himlen, och min själ, stark av den nyvunna kraften, följer tonen in i de rymder, vilkas härlighet jag en gång som liten såg skymta i gumman Walters dammiga spegelbit.