Tony växer upp/Kapitel 49

XLIX.

»— — — och skulle vi därför tycka det vara roligt få taga emot din lilla flicka bland den myckna ungdom, som kommer till Soothsgård i juni. Ehuru hon ej torde personligen känna några andra än mina egna döttrar, äro ju dock de flesta mer eller mindre släkt till henne, och tro vi därför hon skall trivas.

Antonie och jag be henne sålunda vara hjärtligt välkommen.

Din tillgivne Christian.»

Så lydde de sista raderna i ett brev från greve Christian Sooth, som Pa läste upp en dag vid frukostbordet.

— Varför glömmer han att skriva »att»? sade jag efter ett ögonblick, medan Pa var sysselsatt med sitt ägg.

Men tant Eleonora utropade:

— Det där var ju roligt för dig! Och genast tillade hon: Var är adelskalendern?

Den låg på ett bord vid fönstret, och hon började strax slå i den.

— Greve Sooth är ju syssling till din mor, sade hon efter en stund. Hur äro döttrarna?

[ 293 ]Jag skrattade litet. De hade en gång varit gäster på residenset, och jag hade tillbragt en lång afton tillsammans med dem.

— Den ena såg inte snäll ut, sade jag. Men det gjorde den andra.

Pa tittade hastigt upp.

— Nog vill du väl resa? sade han. Det kan väl bli trevligt att se något annat än den här staden!

Jag visste inte, om jag ville resa. Jag kände ju ingen, och jag var så blyg. Men tant Eleonora började redan tala om vad vi skulle packa in och om ett par ändringar, som skulle göras på mina sommarklänningar.

Veckan innan resdagen gick med svindlande fart, och jag kände det, som om man kastat ut mig på djupvatten, innan man lärt mig simma, när tåget rullade bort från stationen och röken från lokomotivet slog ned på perrongen och skymde Pas ansikte för mig.

Jag hade inte gjort många resor, och det roade mig att se ut genom fönstret. Åkrar, ängar, skogar, några barn uppspetade på en grå gärdesgård, en häst med en ryttare, en kvinna med ett ämbar, allt skymtade och försvann, närmade sig och drog förbi, oavlåtligen lämnande rum för nya bilder och nya intryck. Två herrar mitt emot mig i kupén talade affärer [ 294 ]med låga, otåliga röster, röda i synen, en ung flicka med en stor hatt satt fördjupad i ett brev som hon läste om och om igen, en liten vithårig dam hade knutit en slöja kring huvudet för att skydda det för damm och lutade sig tillbaka med blundande ögon.

Jag tyckte om att höra vagnshjulen rulla och dunka och gnissla under mig. Ute i korridoren skramlade vattenglasen, och en svag doft av dyra cigarretter trängde in från kupén bredvid. Det ryckte som av kramp i alla vagnarna, när tåget stannade framför någon liten station; ibland höll det intill ett annat tåg, och då såg jag in i en kupé, där människor brådskande beredde sig att stiga ur eller där barn beto i stora gula apelsiner och spottade ut skalen genom fönstret. En gång mötte jag vid ett sådant tillfälle en ung herres glada, vänliga leende, det var som om en bekantskap stiftades; men tåget gled vidare, vidare, förbi nya ängar och nya gröna, högtidliga skogar.

Det strålande solsken; vari jag farit ut tidigt på morgonen, bleknade alltmer, och försommarkvällens lätta skymning spann bristande spindelvävstrådar mellan skogens träd och över fältens ljusa grönska.

Äntligen! På ett vitt stationshus läste jag [ 295 ]namnet på grevens stora egendom, och jag steg ur med domnade ben och tungt huvud.

Den äldsta av döttrarna, Ingegerd, den snälla, kom emot mig, en liten betjäntpojke med en ängels ansikte och en lymmels ögon ryckte hastigt ifrån mig mina reseffekter, och vi stego upp i en blänkande vagn, vars livréklädda kusk siratligt, men med en viss värdighet saluterade med piskan. Jag kände mig uttröttad och generad och visste inte, vad jag skulle säga. Men jag behövde inte hitta på något själv, ty den unga flickan bredvid mig gjorde artiga frågor om resan, ressällskapet och min far, medan hennes ögon granskade min person, från den dammiga reshatten till de dammiga kängorna. Vi åkte uppför en lång allé, över en krattad gårdsplan och fram till en trappa, som tycktes myllra av folk.

Farbror Christian önskade mig välkommen, och jag tog honom i handen, utan att uppfatta annat än att han var en överväldigande stor man. Tant Antonie kysste mig på kinden, en sekund mötte jag ett par kloka, goda ögon och kände mig lättare till mods. Därefter hörde jag en massa namn nämnas, men de gledo genast ur mitt medvetande. Jag fördes in i en stor sal, där ett långt kvällsbord var dukat. Ännu [ 296 ]med vagnarnas rassel i mina öron och med en förnimmelse av att bordet gungade och att alla de unga ansiktena mitt emot mig gingo sönder, när de skrattade, vilket hände varje minut, åt jag goda saker och drack te. En ung herre vid min sida gjorde mig ungefär samma frågor som dottern i huset nyss, och jag svarade, som om jag hade läst upp en utanläxa.

Men när jag väl kommit upp i det lilla vita gästrummet, där en stor bukett prästkragar bugade sig mot toalettspegeln och den ljumma sommarluften slog in genom det öppna fönstret, sjönk jag i drömmar ännu innan jag hunnit klä av mig, och drömmarna djupnade ned i ett blått hav, där allt var tyst och där inga tåg blåste brådskande avgångssignaler.