Tonys läroår/Kapitel 36

XXXVI.

Kunde det vara så, att icke heller jag tålde kärleken?

Och ändå var jag väl icke mycket lik Barbara. Den första jublande känslan, som kärleken till Herbert skänkt mig, blandades så småningom upp med en förnimmelse av smärta och leda. Så är det väl alltid. Men stundom smög sig en melankoli över mig, som jag inte kunde reda mig mot. Jag kastade mig på sängen, där jag låg orörlig, som om alla leder domnat bort. Slöt jag ögonen, kommo underliga fantasier glidande. Ibland tyckte jag mig vara i en väldig skog, hörde träden susa över mitt huvud, kände vassa stenar mot mina fölter. I nästa sekund var skogen fylld av snö, och en driva låg tung och kall över mitt bröst, nära att kväva mig. Slog jag så åter upp ögonen, möttes jag av vår[ 245 ]eftermiddagens milda ljus, som strömmade in genom fönstren och hörde klangen från Jakobs kyrkklockor.

Då grep mig känslan av intighet. Själv var jag overklig och tingen omkring mig overkliga, så att jag ej vågade röra vid dem av fruktan för att jag skulle sticka fingret genom tomma luften.

Vid ett sådant tillfälle kom en skräck över mig, en dödsångest, som jag aldrig förr erfarit. Det kändes som en kramp, som drog till om hjärtat, en stickande domning i alla leder, strupen sammansnördes, och jag hörde mig själv skrika som en drunknande. Jag förlorade icke medvetandet om var jag befann mig, men ångesten var så stark, att skriket pressades fram. I nästa ögonblick hade jag Pa och gamla Lova omkring mig. Ängsligt böjde de sig över mig. Gamla Lova kved som en hundvalp, och Pas ansikte var eldrött; jag observerade det under halvslutna ögonlock. De satte mig upp i sängen och gåvo mig vatten att dricka. Mina kinder brände. Snyftande och hackande tänderna, dolde jag ansiktet mot Pas arm. Jag kunde inte förklara, varför jag skrikit. En förfärlig känsla av skam kom över mig. Jag blygdes som ett barn, som ertappats med en odygd. [ 246 ]Och sedan, när jag åter låg orörlig, gick ångesten ännu som efterdyningar genom min kropp.

All säkerhet var försvunnen. Jag väntade på skriket, med en oerhört kvalfull förnimmelse av att jag icke längre hade mig själv i min makt. Och under dagarna, som följde, växte denna känsla av osäkerhet. Gick jag på gatan bland människor, var skräcken där. Tänk om jag skulle skrika till! Tänk om jag plötsligt skulle säga något högt! Människorna blevo mina fiender. Kanske vaktade de bara på att jag skulle bära mig åt som en galning? Jag vek av från de stora stråken, smög mig bakgator, sprang med andan i halsen över någon öppen plats, som jag måste förbi.

Men nästa gång jag var på föreläsning med Kerstin, kom anfallet på nytt. Mitt skrik slapp lös som en ond ande, och jag fördes ut halvblind av tårar och följdes hem av Kerstin i bil. Å, denna skamkänsla, denna ohyggliga skamkänsla som efter ett begånget brott! Jag ville icke se någon, låg envist tyst med sammanbitna tänder.

En läkare kom till mig. En liten fet och röd herre med sträng mun och genomträngande blick. Han undersökte mig noga, mumlade om [ 247 ]»hysteri» och »för hårt spända nerver», skrev ut »stärkande» medicin och lugnande nervdroppar att tagas på sockerbit. Men jag hörde honom lågmält säga till Pa i nästan skämtsam ton:

— Flickan blir bra, när hon blir gift!

En lustig och brutal mening, som uttalats av många läkare, då det varit fråga om hysteriska flickor; och densamma, som tant Mirjam uttalat om Barbara.

Så småningom blev jag åter bättre, men rädslan för att på nytt bli sjuk lämnade mig icke. Det var, som om denna rädsla framdrivit sjukdomen och nu beständigt hölle den kvar i närheten. Till sist blev det, som om rädslan vore själva sjukdomen. Skräcken för denna, såsom ett obönhörlig. öde, som ingen kunde frälsa mig ifrån, hade ju suttit i mig från det jag var ett litet barn, då jag ständigt haft min sinnessjuka mor för ögonen.

Men våren kom på allvar. Solen värmde. Snödroppar och krokus stucko upp huvudena ur rabatterna, och från himlen revos snömolnen bort som trasiga skynken, blottande en klarblå, underbar vårhimmel.